Jag vänjer mig aldrig

Hon föddes alldeles nyss. Liten, skör och bara sådär en baby.
Så växer hon, med sina syskon, öppnar de små ögonen och blinkar med de blå på livet utanför.
Lyssnar med små välformade öron. Kanterna börjar bli bruna.

Små små tassar, men allt finns på plats. Trulig mun som skriker efter mamma eller på mig om jag håller henne i min hand för länge. Hon tycker nog jag luktar illa. Inte som mamma och syskon.

Mamma katt blir sjuk och tappar mjölken. Jag matar varannan timme och blir lite kompis med de små.
Lillan som är speciell kryper ur boet när hon hör att jag kommer. Formar munnen som en fiskmås kring flaskan och dricker girigt med de blå njutningsfullt ihopknipna.

Jag sitter alltid kvar, lyssnar på de som diar, de spinner och det låter ”knarrknarrknarr”. Mamma katt spinner också, högre, långsammare och jämnare. Hon kurrar tyst till svar när vi pratar och jag funderar om lillan kanske blir lik sin fina mamma.

Mamma katt börjar bli bättre, turligt nog, för efter tio dagars kämpande ser hon ut som ett streck och jag är trött efter dygnet-runt-hjälp-jour.

Jag kommer in och skall titta till boet. Känner på mig att allt är fel. Lillan är sjuk.
Timmar, sekunder och minuter. Inget hjälper. Och så fick hon flytta till Änglarna. Min lilla favorit.

:-(

Så många år som uppfödare på nacken. Och aldrig vänjer jag mig vid att ta adjö.