Småfolk i granngården

Hos oss i Vita Huset finns det oftast djurungar. Vi som bor här tycker det är både mysigt och utvecklande, och med mitt enorma intresse för avel blir det aldrig tråkigt att få följa nya små individer från förlossning (ja, egentligen börjar det hela långt innan ens parning), uppväxt och senare liv.

Efter att jag idag tagit hand om barnaskarorna och jobbat med alla hundarna på panget, hamnade jag i en rejäl STÖRTskur. Den var faktiskt så enorm att det bara var att springa upp i duschen, byta kläder och försöka få värmen, efter att ha överlevt en smärre drunkningsupplevelse ute med hundarna:-)
Just ombytt, varm och torr ringer telefonen, och en uppjagad granne ber om omgående hjälp.

Deras ena sto har just fått ett litet babyföl, och just utdragen ur livmodern i en långdragen och ganska komplex förlossning, hamnade hon i värsta, hemska stormvädret. Inte så optimalt för en liten nyfödd häst fick jag veta, och nu ville man att vi skulle vara goda grannar och komma och hjälpa till att lotsa nybliven mor och babyflicka in i stallet för att bli torra och varma.
Vi packade in oss i regnkläder och gott humör, åkte i bilen den korta biten upp till granngården, och tog oss ut i ovädret när vi var framme.

Ytterligare två anslöt och med gemensamma krafter fick vi in den lilla skruttan med sin lätt uppjagade mamma i stallet.
Vi hann också beundra den lilla sötnosen innan vi åkte hem till värmen - dyngblöta igen.

Hon hade långa ögonfransar, en liten, mjuk babymule och långalångalånga gängliga Bambiben som avslutades i två par nätta, runda små svarta hovar. Jag vet inte vad hon tänkte om alla oss människor, hon verkade mest intresserad av att vara nära sin stora mamma. Och jösses, så söt hon var!

Tyvärr har jag ingen bild som visar den lilla fröken hästbabyn, men däremot en bild på gårdens andra nyfödda föl för året. Hon är hela 14 dagar äldre, men ack så söt även hon.

Lilla Mellasól springer med mamma

Titta, en sådan underbart söt "pussmule"

Regnet avtog förstås, och tanken på den lilla nyfödda med sin mamma fick mig att le när jag packade in våra kattungar för kvällens utflykt till veterinären.
De är nu strax 12 veckor, och det är dags för sista sprutan och chipmärkning. Inte världens roligaste kanske, men väldigt nödvändigt.

Alla kattbarn skötte sig med den äran, sphynxarna spann så mycket att det var svårt att besiktiga dem och höra deras pickande hjärtljud, men det gick till slut det också.

Alla var UA, och fick fina omdömen med sig på livets första kritiklapp. :-)