Okies hälsning

                                                                 Här är jag på jobbet, vi ska ut. Bästa tiden på dagen! 

                                                    De andra håller på med nåt, men jag väntar så de inte glömmer mig.
                                                                                     Bara för säkerhets skull :) 

Hej Alla! 

Tack för att ni tänker på mig - matte säger att det är fantastiskt! 
Det är det kanske? Att alla ni tar er tid att skriva till matte och hälsa till mig. Konstig tanke, att ni sitter där hemma hos er och gråter en skvätt eller känner er ledsna för min skull. 

Jag tycker inte ni ska göra det - för jag mår TOPPENfint! Helst vill jag gå ut hela tiden, jag leker allt jag kan varje dag, sover i sängen på Lillmattes arm och äter och äter och äter. 
Min kropp är frisk och stark, jag är snabb som vinden och jag älskar - ÄLSKAR - att springa. Jag är som han Blixteeeeeeeen!!!! 

Kram till er från Okie 

Pride Trams och Nazister

 

När jag var barn hade jag världens bästa mormor.
Ja, jag har henne kanske fortfarande, fast nu är hon en Änglamormor. 

Min mormor hette Solveig, hon var barnmorska och hade tagit emot tusentals barn. Speciellt under kriget och om det berättade hon gärna när hon var på humör. 
När hon inte var på humör ville hon göra annat och om jag då var tyst, försiktig och snäll fick jag leka med hennes stora bruna barnmorskeväska. 

Den var fantastisk! 
Gammal och sliten och doftandes av läder, liv och historier stod den där med sin hemlighetsfulla gemenskap med mormor, och alla fantastiska saker inuti. 
Jag tittade, funderade och pillade på allt. Och lyssnade miljoners gånger med Trätratten, ett slags stetoskop som man kan höra fostrets hjärtslag med, på alla som lät mig. 
Jag förlorade mig bort i timmar! 

Min mormor var mamma till två döttrar och mormor till mig. Hon var gift med morfar Gunnar och han ordnade allt. 
Han uppfostrade deras döttrar om det behövdes (då gick mormor och lade sig) Han ordnade med ekonomin, planerade deras boende, körde och handlade, tog hand om mig om jag hade myror i brallan, åkte skidor och plockade blåbär. 
Han var lugn, eftertänksam och klok. Dessutom gjorde han världens bästa våfflor. 
Mormor köpte lackskor till mig, gav mig godis, frågade om jag förstås älskade henne mest och visade mig alla sina rosa pelargoner (som hon kämpade med för att de skulle vara vackrare än grannfruarnas). Det där med grannfruarna var ett kapitel för sig - alla i vår familj bara MÅSTE vara bättre än alla grannar.... Så uppgången i vårt hus var skinande, polerad och full av blommor. Absolut bättre än i grannporten. Och så vidare.... 
Mormor hade lite dåliga nerver och ibland behövde hon gå och vila - då fick morfar träda in. 

I allafall. 
Mormor var kristen, djupt troende, och i hela hennes liv jobbade hon och morfar för att jag skulle lära mig de rätta värderingarna. 
Jag sändes i söndagsskola, (blev utskickad för att jag pratade för mycket) Jag lärdes varenda bordsbön som fanns och jag förklarades nogsamt vidden av att vara ihop utan giftermål och att man alltid, alltid skulle göra sitt bästa, inte svära och absolut tala ett belevat språk. 
Jag pratade norska så som alla gjorde i skolan och den värld jag rörde mig i, och så pratade jag norska som man gjorde hemma hos mormor och morfar. Det var minsann skillnad på ord och ord. 

Jag hörde mormor svära två gånger i hela mitt liv. 
- Den jevle katolicismen og de forbannede nazistene!! 
Sådant kunde hon kläcka ur sig vid väldigt få tillfällen och sen blev hon så chockad över sina ord att hon inte pratade på några timmar. 

Nyfikenhet har alltid varit en stor del av mig och efter mycket tjat och prat berättade mormor dock lite om sitt liv när tyskarna invaderade hennes land. 
Det var fruktansvärt. 

De dödade homosexuella. De dödade handikappade. De låste in de som opponerade sig och de tog människors hus och hem. 
De gjorde mycket de där tyskarna, och jag kände en stor sorg över det min mormor berättade. 

En gång skrattade hon och sa, jaja, men röde luer klarte de ikke å stoppe! Hon blinkade finurligt och sa att av någon outgrundlig anledning bestämde tysken att alla i den lilla byn hon bodde i inte fick ha röda mössor. När jag frågade varför - för vad i allsin dar spelar det för roll??! - viftade hon bort mig och sade att hon inte visste. 
Men i alla fall, kontentan var att det här spred sig som en löpeld, och dagen efter beslutet hade ALLA bybor röda mössor. 
Barn, bebisar, vuxna och gamla. 
Jag häpnade att min många gånger nerviga mormor skrockade och log och såg hämndlysten och skadeglad och frihetslängtande lycklig ut! 
Och jag frågade vad som skulle hända med alla. 
Hon svarade att inget hände, någon fick kanske stryk av tyskarna, men alla kunde ju inte få plats på fängelserna, eller hur? 

Och det var ju sant! Jag har funderat mycket på min mormors historia genom åren. 
På att det ju egentligen inte spelar någon roll alls. Varför bråka? Man kan väl bara ha blå eller gröna mössor? 
Men så vaknar livet i min mage. 
Livet som vi alla har, och rätten att vara oss själva. 

Jag tänker att om man vill ha en röd mössa ska man få ha det. Ingen annan ska bestämma annat. Och man ska få bära den var man vill - det stör ingen att jag har en röd eller rosa eller randig eller prickig mössa. 

Jag tror på att inkludera - inte exkludera. Och jag tror på att stå upp för varandra och sig själv.
Jag tror också på att hissa svenska flaggan, kommunflaggan och andra länders flaggor OCH givetvis flaggan som hyllar alla människors lika värde, rätt att älska vem de vill, hur de vill och när de vill. 

Hejja dig Mormor! Jag kommer aldrig glömma dina historier och din styrka i orden och hjärtat när du satt på köksstolen, rensade grönsaker och berättade om tiden jag aldrig, aldrig vill ska komma tillbaka. 

Hej jag heter Okie!

Hej! Jag heter Okie och är alldeles ny.

Mitt namn är nytt, min ork är ny, mitt utseende är nytt, ja hela jag är på ett vis ny. Fast inuti mig bor mitt förut-jag också. Ibland poppar det gamla upp, och då blir jag osäker och ledsen, eller arg eller egentligen mest rädd.
Faktiskt har jag inte helt koll på vad jag känner, de bara kommer, känslorna.
Det är också nytt för mig. 

Alltså, historien om mig är som så att jag föddes och växte upp tillsammans med alla mina syskon och min fina mamma Annie.
Faktiskt minns jag inte så mycket från den tiden mer än att jag alltid var glad och hade massor med spring i benen.
Hela jag ville alltid göra något kul, och allt var kul!

Sen blev vi äldre och fick nya familjer. Jag flyttade också, precis som de andra och min nya husse var jättesnäll och trygg.
Precis som jag var van vid från mina första människor.

Ganska snart fick jag börja vara ensam, mer och mer, och längre och längre och husse började förändra sig.
Det var inte så himla kul, och ofta grät jag högt. Husse lät mig bara vara i köket och sen sa han att hundar måste klara av att vara ensamma.
Jag gjorde inte det.
Jag var himla dålig på det faktiskt. I alla fall i början.

Det kändes som om väggarna kröp in i mitt huvud, och jag lyssnade efter alla ljud utifrån. Grannarnas prat, TV apparater, avlägsna motorljud, skrattande barn och sjungande människor i badet.
När jag koncentrerade mig kunde jag höra allt och alla verkade ha så roligt, alla utom jag. Dessutom kände jag mig rädd.

Det var svårt att sova för det luktade ganska illa i vårt kök.
På slutet fick jag bara vara där, i köket.
Husse sa att det var då själva farao att jag var tvungen att göra toalett överallt jag var.
Fast jag visste ju inte var jag skulle göra toaletten alls, ingen visade mig? 

Några gånger kastade han mig in på badrummet och det var inte kul. När man träffar väggarna där inne gör det ont i kroppen och om nån stänger dörren blir det både kallt och mörkt. Jag gillar INTE badrum alls!
Ibland ropade jag högt efter någon, och när grannen ovanför bankade i golvet blundade jag hårt och ropade ännu mer.
Ju mer jag ropade ju mer bankade de där uppe. Ibland såg jag mamma Annies mjuka ögon i mitt minne och undrade vad hon gjorde?
Var hon kvar där på den oändligt stora gräsmattan med de andra hundarna? Var hon stormatte där också? Jag minns att hon fanns men jag minns inte mer. Kanske en svag doft av henne, håret, parfymen och skrattet?
När jag öppnade ögonen försvann allt i ett blink och jag var tillbaka i det kaklade mörka rummet och hade ont.

När husse öppnade var han ofta arg och ljuset sved i mina ögon.
En dag fick jag aldrig mer vara i badrummet – jag skrek för mycket och störde sade han, och lika glad var jag för det.
Köket var ensamt det med, men i alla fall kunde jag nästan se ut genom fönstret, himlen och några trädtoppar.
När husse inte var hemma låg jag på bordet bland tidningar och gamla glas och tallrikar.

En dag fick jag en present! En Lillebror!
Han var såååå liten, minsta fötterna jag sett på en hund, stora ögon och en tanig pynkig kropp. Han var väldigt söt och jag var så glad över att slippa vara ensam! 
Förstås fick jag sluta ligga på bordet och sova – Lillebror nådde inte upp, hur vi än försökte var han för liten, men det gjorde inget, vi sov i en hög tillsammans och det var skönt att ha någon att ligga nära.

Ofta när husse försvann fick vi lite mat, bröd, pålägg eller katt eller hundmat som han slängde ut och vi kastade oss över det.
Jagade genom bordsbenen, knaprade på en matrest tillsammans, åt från var sin ände och så lekte vi tafatt under stolarna tills vi blev trötta och så vilade vi.

Jag brukade berätta för Lillebror om tiden när jag också var liten, om tiden när vi var så där många hundar i det stora vita huset där vi hade människomattar som kramades och hade mjuka händer och vi fick vara ute på gräsmattan som doftade sommar, värme sol och himlen var oändligt stor och liksom aldrig tog slut.
Jag förklarade och förklarade och Lillebror förstod ingenting. Hur ska man förstå hur en gräsmatta doftar om man aldrig sett någon, eller hur stor en himmel kan vara och hur varma strålarna från solen egentligen är?

Lillebror trodde nästan inte heller på att man kunde sova i en människosäng eller få massage och kramar av människorna, han trodde mest att alla hade hårda händer och vassa röster, som husse.

Till slut tog mina förklaringar slut, jag mindes knappast inte mattarna mer, och dagsljuset på min hud kändes lika avlägset som att känna sig mätt och inte fundera över mat.  
Min mage var alltid hungrig, knorrade och protesterade och allt oftare kände jag mig trött och hängig.
Jag blev bra på att bygga ett bo i tidningarna och sen bara sov jag.
Jag sov och sov och sov.
Kissade ibland, nära spisen, för där försvann det oftast bakom eftersom golvet lutade lite där.
En gång kissade Lillebror vid kylen och när husse hämtade sina öl halkade han och blev vansinnig.
Märket från ölburken satt kvar på Lillebrors kropp i flera månader, men först blödde det hemskt och Lillebrors tårar tog aldrig slut.
Jag försökte gå emellan, men då sparkade husse mig i pannan och det kändes som om huvudet skulle gå i tusen bitar.
Det gjorde det inte, huvudet alltså, men både Lillebror och jag lärde oss att hålla oss hur länge som helst, och att när det inte gick mer fick det bli nånstans husse inte gick.

Som sagt var, jag började sova mer och mer, dagarna var ganska tråkiga, ensamma, mörka, och när man bli väldigt hungrig så blir man också väldigt trött.

Jag låg ofta intill Lillebror som också var mer och mer trött, faktiskt så hade han slutat tjata om att vi skulle leka kull runt bordet, och dagar och nätter flöt in i varandra och månaderna gick.

En dag när vi inte sett husse på nästan en vecka och vi hade boat ner oss under tidningarna och bestämt oss för att det alltid skulle vara vi två, både i köket och i hungern och kanske i hundhimlen rasslade det till i dörren och husses barn kom på besök.

Jag hörde dem ute i trappuppgången och deras mamma som sade att de inte fick gå in i misären och så kom hon in medan hon höll för näsan och klagade högljutt över stanken.
Lillebror blev jätterädd och skrek högt när hon försökte få tag i honom och jag morrade åt henne först, men när jag kände lukten av köttbullarna hon hade i handen fick hon koppla mig. Barnen grät och sa att jag var ful och slapp och frågade om jag skulle dö.
Klart jag inte tänkte dö! Vem skulle då ta hand om Lillebror?

Med Lillebror nära mig fick vi åka bil hem till dem och så blev vi badade och fick mera mat och sova hos ett av barnen.
De grät och kramades och ville aldrig släppa mig.
Det ville inte jag heller. Jag hade nästan glömt hur det var att vara nära människor, att de luktade gott och att de kunde prata så mycket och så högt!

Dagen efter fick jag åka bil igen, till en som kallades uppfödaren. Hon fanns i ett stort, stort hus, och allt jag kunde tänka på var vad Lillebror gjorde och om han var rädd och ensam? Han skrek när jag åkte och fast jag ropade hejdå och jag kommer snart, lyssnade han inte.
Barnen höll i honom och vinkade till mig. Sa att jag skulle få det bra hos uppfödaren. Jag ville bara vara med Lillebror.
Uppfödaren pratade länge med barnens mamma. De tittade på mig flera gånger och jag tror de grät fast jag vet inte säkert. Jag vågade inte titta tillbaka, utan stirrade ner i golvet hela tiden. Uppfödaren kom närmare, pratade med mig, satte sig på huk, och verkade snäll.
Ändå blev jag blev superrädd när jag såg henne. Jag ställde mig längst bort i kopplet och ville inte att hon skulle ta i mig alls. Tänk om det skulle göra ont!

Det gjorde det inte, hon hade mjuka snälla händer, en vänlig röst och hon kändes mjuk att sitta hos när hon lyfte upp mig.

Samtidigt med att jag fick en slängkyss av barnens mamma gick uppfödaren upp i huset med mig.
Jag fick ett långt bad, och så klippte hon bort alla mina tovor och berättade för mig att jag var superfin, och bara kunde bli finare nu.
Jag skulle få långa promenader, sol på min bleka kropp och snart skulle inga blåmärken synas och jag skulle vara lika snabb som vinden och glad som när jag var valp.

                       I mitt nya liv ingår att vara ren och bli badad. Jag tycker det är helt                                                          okej, för att lukta illa och ha tovor och för långa klor är inte kul alls. 

                                                       Jag har testat det... 

Det blev faktiskt himla jobbigt kan jag säga.
Hos uppfödaren bodde en massa kompisar som jag fick lära känna. De tyckte oftast jag var korkad.
- Fattar du inget alls eller? Så där gör man inte. Norah undrade om jag var blåst. Jag visste inte vad det betydde, och då skrattade Barbie och sa att jag var ganska ful och undrade var jag kom ifrån? King, den stora killen svarade att det inte spelade nån roll var jag kom ifrån, jag skulle tillbaka dit och inte lägga mig i hans flock. 

                                            Här är jag och mina kompisar! 

                                           Jag slapp stå bredvid surkartet King

Den där King var jag ganska rädd för faktiskt, och mattarna fick rädda mig många gånger när vi blev osams.
Saga, den gamla, stirrade på min mat och himlade med ögonen när jag inte åt. Viskade att man inte måste ha maten på golvet, utan skålar var bra. När jag inte vågade testa erbjöd hon sig att äta upp så jag slapp… men jag var ju hungrig.
Matten såg det och satt med mig i lugn och ro, så nu äter jag lika snyggt som alla de andra, och godisbitar är ju galet gott!
Tänk att jag inte vågade testa i början? Jag ääälskar godisar nu!!

Numera älskar jag godis,och jag tigger gärna,
och jag vet att det mesta är gott och att det inte är farligt att smaka. Mat är gott! 

Sen fanns det också några enorma monsterhundar i familjen. De var typ gigantiska och jag blev så galet rädd för dem, speciellt den vita, Celia, hon var som ett jättespöke! 

                         Så här uppfattar jag Celia, SUPERLÄBBIG JU!! 

När de kom nära körde jag mitt skällande allt jag kunde och då gick de oftast. Jag kan skälla hur högt som helst faktiskt!
Gammelmatten hatar det. Men jag kan inte låta bli, det bara bubblar upp och kastar sig ut från min kropp. Jag behöver skälla när jag blir rädd eller när det är kul och mycket känslor, speciellt om jag inte vet vad jag ska göra.
När jag skäller och springer runt runt, så känner jag mig mindre rädd och så har jag också nåt att göra.

I alla fall så har jag faktiskt fått en bästis.
Hon heter Blomma och vi leker och leker och leker. I början försökte King stoppa det men mattarna säger till honom, så nu låter han mig vara.
Jag kan leka med Blomma allt jag vill, sova med henne också och hon är faktiskt min bästa vän nu. Min bästa hundvän. 

Här är jag i somras, i något som hette Skåne. De hade huuuuuur mycket vatten som helst! Jag trodde faktiskt nästan inte mina egna ögon... Men det var kul! 

Ju mer tiden går här i Vita Huset som mitt nya hus heter känner jag att jag älskar mina mattar och mitt nya liv. Varje dag är bra, varje dag är spännande och varje dag är snäll. Det känns nytt.

Förresten har jag blivit alldeles svart i skinnet! Och jag har blivit snabb som vinden, det blir man när man jagar en greyhound som Celia varje dag.
Hon är inte farlig, och himla kul att springa efter, det känns som om jag flyyyger! Det är så roligt att jag aldrig vill sluta, och inte blir jag trött längre heller. Jag gillar min kropp faktiskt! Den kan göra allt  jag vill nu. 

Mattarna var tveksamma till att ha mig lös ute, de var rädda att jag skulle springa bort – ha! De fattar ju inte så mycket, fast de är ganska kloka.

Det är ju JAG som är rädd att de ska försvinna!
På varenda promenad måste jag ofta, ofta försäkra mig om att jag är jag och att de är där. Jag vill INTE att de ska försvinna! Jag springer förbi, och stannar till, måste ha ögonkontakt och gärna en godis, eller i alla fall att de säger hej så jag är säker. Sen kan jag springa igen. 

                                            Jag behöver liksom prata lite med dem ute också... 

Jag känner att jag måste ha lite koll. Såna här människor ska man vara rädd om.
Jag har sagt det till de andra, att man kan råka få en annan sorts husse eller matte, och vad som händer då, men de verkar inte fatta.
Ja, jag tar i alla fall inga risker, jag tänker se till att vi aldrig tappar bort varandra, för jag vill aldrig mer bo som jag bodde förut. Det var faktiskt inte så bra. Inte alls när jag tänker efter. 

Om nätterna sover jag i sängen hos ena matten, och jag älskar att ligga nära henne. Hon luktar så gott, är alltid snäll och jag kan liksom inte få nog av att hon klappar mig.

När hon slutar krafsar jag på henne och då skrattar hon och kramas. Det gör den andra också, och hussen vi har är faktiskt också jättesnäll. Han är ganska stor så jag höll mig undan i början, tänkte att de där händerna nog kunde göra ont, men ingen av de andra var rädd och Blomma klättrar runt i hans famn och bara pussas, jag tror nog att jag med kan vara nära honom nu.

När jag tänker efter är mitt liv helt fantastiskt!
Jag är alltid varm, jag är ren och har inga smutskockor i håret, min mage är alltid mätt och jag får kramar varenda dag.
Mina kompisar är toppen att leka med och jag får sova nära min snälla matte som har varma mjuka händer, och aldrig slåss eller sparkas. 

Fast nu kommer kruxet – jag trivs ju fantastiskt med mitt nya liv. Men det är en liten grej som skaver. Och mina mattar säger att man ska leva utan saker som skaver. Att livet ska vara helt bra.

Alltså, jag känner mig stressad av för många hundar, och det känns jobbigt när han King blir sur på mig hela tiden.
Jag hamnar lätt utanför och om det blir mycket tjo och tjim blir jag stressad. Mattarna har berättat att jag skulle kunna få en alldeles egen människomamma -eller husse- och när de sade det blev jag först jätterädd, men sen när jag funderat på det kanske det inte är så dumt? 

                      Jag har massor med kompisar, men skulle egentligen vilja ha min egen människa. 

En egen matte, inte för många killhundar, helst bara tjejer så ingen blir sur på mig. Jag försöker göra rätt, men det tar liksom lite tid att lära sig allt som alla de andra redan kan.
Tänk om det finns någon som har en stor famn, och som skulle kunna tänka sig att gå några kurser med mig? Jag älskar att lära mig saker, och mattarna säger att jag är jättesmart och jättesnygg!!! (Min gamla husse sa alltid att jag var dum, så det trodde jag länge var sant)
Men jag gillar att klura, träna, och vara ute och springa och vara alldeles fri i naturen! Gammelmatte säger att mitt förråd är på minus vad gäller att leka, springa och kramas och att det behöver fyllas på hur mycket som helst – och jag tror faktiskt hon har rätt! 😊 

Jag avskyr att vara ensam, fast jag är himla bra på det. Jag bara borrar ned mig i sängen och stänger av allt. Faktiskt är jag BÄST av alla hundarna i Vita Huset på att vara ensam.
Gammelmatte säger i alla fall att jag aldrig mer ska vara ensam, jag har fyllt min kvot för livet på det,så nu är det slut med det säger hon.
Det känns bra, för jag tycker inte alls om att vara ensam. 

Jag tränar och tränar på att vara duktig och stå fint som de andra.
Det går bättre och bättre! Här var jag fortfarande tunn och blek säger matte. 

Fast här börjar det likna nåt,visst?
Jag har blivit solbränd och känner mig SNYGG och glad! 

Jag skulle faktiskt vilja ha en alldeles egen matte (för om jag ska vara ärlig så gillar jag människotjejer lite mer än killar) och så ska hon skratta mycket och älska mig mest i hela världen. Jag kommer älska henne ännu mer hursomhelst!
Hon måste ha en massa tid med mig och inte lämna mig ensam alls mycket. Och så måste hon ha tålamod för ibland har jag inte lärt mig lika mycket som vanliga hundar och ibland glömmer jag bort att alla människor nu är snälla och tror jag att de tänker slåss och så blir jag rädd.
När det händer vill jag helst ha en lång kram. Jag gillar barn och jag är jättesmart och klurig, så det är bra om du är det med 😊 

I alla fall.
Om du skulle vara en sån matte, som inte bor för långt från Stockholm, får du gärna skriva till mina mattar – de vill ha mail eller PM på Facebook.
De hälsar att om allt går som de tänkt sig så vill de att jag ska bli pappa framöver, så jag ska minsann få gå på utställning och mentaltest och andra tester med, spännande ju!

Glada hälsningar från Okie 

 Läs mer om Okie här

Gummikatten och Anti-Matten

 

En dag möter jag en person som kommer att bli en av mina viktigaste personer. Det är också en tid i livet när jag bestämt mig för att jag har nog med vänner, och att jag inte ska ha fler.
Ni vet ungefär som när man bestämt sig för att man älskar sin hund, älskat alla sina hundar, men att det tar så mycket energi och kraft när de försvinner att man inte vill ha fler. Man orkar inte ha fler.

Av olika anledningar hade jag hamnat där, i vissheten att jag hade de kompisar jag skulle ha, och fler skulle det inte bli.

Den här blivande vännen, tyckte inte samma, och när hon lämnat sin hund på pensionatet ett par gånger hörde hon av sig, ringde, pratade och ville inte riktigt ge sig, och plötsligt hade jag ännu en fantastisk vän! 💗😍

Gummikatten och Anti-Matten

En sak ska du veta i alla fall, jag gillar INTE katter!

Hon snörper lätt på munnen, rätar på den redan raka kroppen och ser stiligt bestämd ut. Förklarar att katter är något hon inte förstår sig på, de är onödiga liksom.
Jag rycker på axlarna och himlar med ögonen. Hon får ju tycka vad hon vill, hon har ändå fel. Man kan inte, inte gilla katter.
Jag menar, folk som inte gillar katter är konstiga och udda, det vet ju alla!
Kompisen är dock av den där bestämda sorten, så jag känner att det är bäst att inget säga. Annat än att jag älskar katter.
Att det inte går att leva utan katter. Att det bästa som finns är en spinnande katt. Att katter är vackra, njutbara att röra vid, fullständigt nödvändiga och att det faktiskt inte går att leva utan dem.
Jag säger det.
För det går inte att vara tyst. Och så tillägger jag att hon får tycka som hon vill, och jag som jag.

Kompisen som är en klok person, lyssnar och tänker och nickar tveksamt.
- Okej då, jag kan ju inget om katter, för mig är de mest opålitliga, svårlästa och irriterande när man är ute med hunden. Vad ska man med dem till liksom?
Hon tänker lite och tillägger att de är ganska söta. Men ointressanta.
- Och jag kan säga en sak till, de där skinnskallarna, sphynxkatterna, de är LÄSKIGA på riktigt!!
Alltså ordentligt fuläckliga, och du får ALDRIG mig att vilja ha en, eller ens röra vid dem. Fy farao!
Hon ryser och jag kväver lusten att berätta för henne hur mjuka och varma nakenkatterna är. Hur söta och skrynkliga de kan vara och hur stora personligheter de har. Att de är glädjesspridare och lyckopiller och att det är otänkbart för mig att vara utan nakenfisarna.

Istället säger jag att hon har fel och hon svarar med att hon har rätt och så tar vi våra hundar, skrattar och går en lång skön promenad i solen.

Medan vi är upptagna med att lära känna varandra umgås hussarna också, och kompisens man får många extraplus i mina ögon när han en eftermiddag ringer och bokar en siameskattunge. Eller helst två om det går.
!!
Och så kommer det sig att kompisen och hennes man är med katt. Siameskatt. 

De ringer och berättar hur söta de är, katterna.
De leker i huset, springer så mattorna korvar sig, jagar möss i källaren, stjäl hundens mat, jamar när de kommer hem, ligger på magarna och spinner när det är TV kväll, och somnar med dem båda under täcket när det är natt.

Kompisen suckar njutningsfullt och säger att hon inte kan förstå hur hon kunnat levt så länge utan katt? Jag fnissar för mig själv och tänker att det undrar jag också.

Så förändras dagarna.
Kompisen och mannen bestämmer sig för att skiljas åt och livet blir tungt. Annorlunda.
Nytt hem, nytt liv, och inga katter.

Kompisen sörjer länge och en dag ringer hon från sin nya lägenhet, och säger att hon måste ha egna siameser.
- Jag fattar inte hur man kan leva utan katt?! När kan du ordna så jag slipper vara ensam, jag vill ha två och de ska bara, bara vara mina!

Några månader senare hämtar hon sin lilla nya bebis.
Hon är en riktig katt, envis, lite större än en kvinnohand, fladdriga öron, de blåaste av blåa ögon och en siamesröst som mest jamar kärlek och sällskap när hon pratar.
Kroppen är varm och inbjudande, kattungen är alldeles förtrollande och kompisen får inte mycket gjort.

De två växer ihop och blir bästisar, den lilla siamesen och Kompisen, hon som inte gillar katter, blir varm i ögonen och mjuk i rösten när hon pratar om sin lilla där hemma.
Babyn som sover i sängen, ligger tätt intill och som får hemska busryck och biter sönder rullgardinen och tidningarna, välter glas och spinner så det låter i hela lägenheten.
Det lilla kattungebarnet MÅSTE ha en kompis säger Kompisen med eftertryck, och jag vet att hon har rätt.
Bara det att jag inte har någon siameskompis, och inte tycks det bli någon heller. 

Siameserna hemma verkar ha glömt bort hur man förökar sig, och inget jag gör verkar hjälpa. Vi får inga håriga kattbarn.

De nakna är det desto fler av.
Vi har kullar med jämna mellanrum, och Kompisen säger en dag med förtvivlan i rösten att snart tar hon en sådan, vad som helst, så lillan där hemma slipper vara ensam när hon är på jobbet.
Kanske bara låna en sådan där äcklig sak? Så sötnosen inte blir galen av ensamhet?

Och så kastar vi våra ögon på den tjocka skinnfliksungen som boat in sig hos oss, den trinda Charlie med sitt bestämda humör.
Han är en ung katt i sin bästa ålder som fått stanna hemma för jag inte riktigt vet vad jag ska göra med honom?
Vem vill ha en trulig sphynxhane med envist humör och en kärlek som bara räcker till familjens ena dotter, en mage som aldrig tycks bli mätt, valkar redan i ung ålder, och ett blåsljud som inte verkar växa bort?

Och så faller det sig så att Kompisen en dag blir med nakenkatt.
En grinig ung herre som inte alls vill prata med henne, utan längtar bort, hem till oss, dottern och hennes varma famn som alltid har plats för honom.
Kompisen vill han inte alls vara med.

Han nedlåter sig efter ett par dagar till att äta, och efter ytterligare en tid bestämmer han sig för att bli vän med siamestjejen.
Kompisen fnyser han åt, och vill knappt vistas i samma rum som hon.

Det vill inte hon heller, och när vi ses berättar hon hur han ser ut – inte alls som en rosa marsipangris som jag brukar säga, utan mer som en överviktig fet gubbe utan kläder och med taskigt humör.

-          Usch alltså!

Efter två veckor har ingen förbättring skett, och när jag hälsar på, talar Charlie om med stark röst och bedjande ögon att han vill följa med till dottern och hemmet där ingen säger att han är ful. Han himlar med ögonen och meddelar att hon inte heller är så snygg, den där taniga människan han är inneboende hos, och om det inte vore för att hon var så gullig mot Lillan hade han rymt för länge sen.
När tre veckor har gått är båda lika sura, och jag konstaterar att jag aldrig sett Kompisen och Charlie röra vid varandra.

Den fjärde veckan kommer jag på att jag inte hört någon av dem tala illa om den andra, istället pratar de faktiskt lite med varandra.
Inga långa tirader, men korta fraser, och en dag ser jag Kompisen le mot Charlie som verkar överväga tanken om att spinna tillbaka.
Och så en dag säger inte Kompisen längre att hon längtar tills vi får siameskattungar, eller att den nakna gubben hemma har en dallrig ful mage och Charlie sitter plötsligt på en stol bredvid Kompisen när vi äter middag, och hänger inte vid mina ben när jag ska hem.

När vi pratar katt påminner vi oss båda om att Charlie ska hem, och att Lillan ska ha en riktig siameskompis, men att det inte är så bråttom, det går ganska bra att vänta, och marsipangrisen är inte så ful om man kollar noga. 
Säger Kompisen.

En kväll ringer hon och berättar att hon halkat baklänges när hon kvällsrastade hunden, slagit ryggen illa och störtblöder ur ett djupt jack i huvudet.
Hon har ont och grinar illa genom telefonen över svanskota, rygg och huvudvärken som dundrar genom kroppen.

Vi pratar om hjärnskakning, följdproblem när man ramlat och att man inte ska sova med en gång. Jag pratar om det.
Kompisen tycker att jag är lite fånig, och så säger vi god natt och ska höras en annan dag.
Mitt i natten kommer det där med att höras.
Kompisen ringer och väcker mig, hon gråter, har svimmat på toaletten, slagit sig i huvudet igen och nu går det inte att resa sig, ta sig till sängen eller just ingenting.
Hon mår illa, har ont och snälla, kan jag komma? Det kan jag, och medan jag kör ringer jag sjukvårdsupplysningen som vill att vi omedelbart kommer till ett sjukhus för koll, omplåstring och röntgen.

Det är alldeles svart ute, isigt halt på vägarna och fast jag kör så fort jag kan känns det som om bilen rör sig i snigelfart.
Väl framme springer jag med andan i halsen, prickar nyckelhålet med svordomar och envishet och öppnar dörren med darriga händer och möter hunden.
Hon smyger mot mig i hallen, ser glad ut och viskar att det är konstig stämning.
Det behöver hon inte säga – hela jag känner det.

Kompisen har lyckats krypa från badrumsgolvet till sängen och är både ledsen och ynklig. Hon vill klara sig själv, men får inte ens på sig strumporna. – Förlåt, men kan du hjälpa mig? Hon gråter en skvätt, har ont i hela kroppen, och vi är båda ganska oroliga och rädda över vad som ska hända.

Jag stryker försiktigt håret ur hennes panna, och möts överraskande av två svarta, arga ögon och en piskande svans. Han rör sig långsamt, och plötsligt gör jag det med.
Jag tar bort min hand från Kompisen, och ser den trinda marsipangrisen flytta sig närmare hennes huvud, för att lägga sig nära henne där på kudden och väsa med fula kattord att jag kan dra hem med mig, och sluta göra hans mamma ledsen!
För varje gång Kompisen snyftar mjauar han oroligt och måttar avstånd mellan henne, sig själv och mig.
Jag vet hur ont det gör att få smäll av en jättearg katt, och försöker röra mig försiktigt i det mörka sovrummet medan jag hjälper Kompisen att klä på sig. När jag trär på strumporna gnäller hon av smärta och Charlie tappar tålamodet och svänger ilsket efter mig med en rasande tass och långa klor.
Han träffar inte, och jag svarar honom att han ju måste se att Matte måste ha hjälp och att jag lovar att ska ge henne det.
Vill han att hon bara ska ligga där och må dåligt kanske? Kanske dö av hjärnskakning eller så kan hon ju åka med mig till sjukhuset och få hjälp av en läkare?

Charlie svarar inte. Han har fortfarande knivskarpa, jättearga ögon, och svansen svänger olycksbådande irriterat medan han betraktar mig med svårdefinierbar blick.
Jag rör mig långsamt, pratar med Kompisen, tröstar hunden och försöker beveka katten att låta mig hjälpa.
Han sitter alldeles stilla på kudden, nära hennes kind, luktar lätt på hennes hår, och ser med mjuka ögon på Kompisen och växlar lika fort till de som skrämmer mig, när våra blickar möts.  
Det går nästan inte att komma närmare, ändå makar han sig stillsamt tätt intill Kompisens kropp, och morrar hotfullt åt mig när jag hjälper henne upp och ut i hallen.
Den nakna kattsvansen piskar irriterat oroligt när ägaren smyger runt oss innan vi säger hejdå och halkar ut i den kalla vinternatten och kör de få milen till sjukhuset.

Väl framme får vi vänta en evighet, och efter mycket om och men får Kompisen komma hem, röntgad, trött och blåslagen.
Hjärnskakningen tar lång tid att bli av med, och säkert har hon redigt ont i kroppen länge efter den där nattliga incidenten.

Vi pratar om det då och då, och hon fingrar alltid försiktigt och med mjuka händer på sin trinda nakenkatt, följer hans konturer och smeker hans varma kropp medan hon funderar över den där natten.
Charlie som numera alltid sitter i sin ägarinnas knä, vill inte längre prata om att åka hem, och Kompisen minns inte hellre helt det där med en riktig siameskompis till Lillan.
- Vi kan väl vänta med det? Det går ju jättebra? Han är ju himla söt, och mjuk, och rar, och tänk om han inte blir älskad? Han måste ju vara älskad…..
Kompisen ler när jag säger att hon inte gillar nakenkatter, att de är äckliga och fula och så avbryter hon mig och säger att hon har ändrat sig. Att man kan ändra sig faktiskt och att Charlie bor hos henne nu. Punkt.

Charlie ler också, spinner lite och säger med kärleksfulla kattögon att han alltid älskat sin matte och aldrig velat flytta hem, och att hon aldrig sagt att han är ful eller velat bli av med honom.
Det är helt enkelt de två!

Jag skakar på huvudet, skrattar med dem, och tycker det är häftigt när två som inte gillar varandra plötsligt kommer på att de haft fel.

Charlie och Kompisen älskar varann. 

De gör det ett par år, och så blir Charlie sjuk.
Han åker till veterinären, kommer hem med piller och grejer och Kompisen medicinerar, byter foder och har ont i magen av oro.

Charlie blir inte bättre och efter många turer till Fru doktor blir det bestämt att Kompisens fina och bastanta marsipangris måste flytta till himlen.
Det är så himla otroligt sorgligt och det blir alldeles tomt i lägenheten där hunden, kompisen och Lillan bor.
Det saknas en i fyrklövret. 

Tills Patsy flyttar in.
Matte har längtat och är jätteglad över sin nya skinnflik, hunden tycker att det hela är helt okej, men Lillan, som nu blivit en vuxen kattdam med starka åsikter, är rasande.
Hon vill bara ha Charlie och ingenting går att få henne att ändra åsikt. Suck.

Lång historia kort – spott-fräs-svordomar-och långa hysteriska utbrott några veckor senare accepterar Lillan plötsligt sin nya kompis och de två blir bästisar.
Tiden går och Patsy växer upp till en korrekt, vacker och underbar sphynxdam som jag vill ta en kull på.
Kompisen som förstås älskar nakenfisar är en fantastisk fodervärd, hon har hela kullen hemma hos sig, städar, matar, pussar, kramas och älskar sina skinnflikar och har blivit en riktig kattmamma.

Visst är det härligt när man kan ändra sig!

Panik i kubik

 

Jag är så himla cool. Jag är en tväräkta hundmänniska, och har varit det sedan jag typ var en spermie, 
- jag tänker på hundar, skriver om hundar, jobbar med hundar, har hundar som hobby, jag nästan andas hundar. På riktigt! 
Nu är jag ganska gammal, och har upplevt mycket och känner mig ganska trygg. Jag har erfarenhet. Rätt mycket faktiskt. Så jag behöver knappt oroa mig. 

Nu är vi på tjejsemester, en sådan där lat, solig sak full med god mat, inga måsten och långa hundpromenader längs havet.
Jag ÄLSKAR havet!!

Det är vilt och vackert, grönt och blått och svart och genomskinligt. Stilla, bottenlöst och hemlighetsfullt, eller fullt av vind och kyla och upprörda vågor.
Det går varken att se sig mätt på eller tröttna på doften av tång, frihet och känslan av håret på ända och hjärtat som hoppar glädjeskutt i kroppen när fötterna strosar i vattenkanten.

Kompisen med hund har växt upp här på Västkusten, och hon ler lite och suckar över alla mina glada rop om maneter, sjöstjärnor, sand mellan tårna och klipporna med roligt formade träd och buskar.

Min hund är lika glad som jag, jag ser hur det spritter i henne, och hon kastar sig i full kraft över sandstranden och springer med det där leendet som bara en greyhound-tonåring i full frihet på en strand kan göra.

Min fina vintunge far som en blixt över sant, berg, stock och sten och rätt vad det är ut i vattnet.
Där kastar hos sig ner, flåsar lyckligt och doppar huvudet under ytan, bubblar, fnyser och försöker locka ut sin airedalekompis att bada med henne, ett ganska hopplöst projekt, och sedan övergår de båda till att studera maneter i strandkanten. 

Vi upptäcker det inte först, och Celia hinner både nosa, smaka och peta på nässeldjuren innan vi ser henne och fyar henne. Aldrig har jag egentligen sett så många brännmaneter på ett och samma ställe! 
Hon lyssnar förövrigt inte något vidare, utan rivstartar och fladdrar med sitt lyckliga minspel och ser mest ut som en glad clown där hon flyger över stranden så sanden yr.

Sådär håller hon på och vi packar ihop oss och strosar tillbaka. 

Väl hemma äter vi frukost och låter våra sandiga solvarma hundar vila i korsdraget i stugan uppe på berget.
Krulltotten ligger utslagen, trött och glad medan hon följer oss med hungrig blick. Min vita unge flåsar och tuggar på sängen. Träflisorna flyger och vi stirrar på henne.
Hon gnager väl inte på sängstolpen???
Celia tar ett rejält tag och sliter av ytterligare några flisor och kompisen skriker för full hals. STOPP FÖR BÖVELEN,VAD GÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖR DU?!

Celia ser beslutsam ut, och inte alls sådär olycklig som hon alltid blir om vi blir arga, och tar ett rejält tag i dörrmattan och försöker gnaga av bitar på den med.
Kompisen ryter irriterat och jag springer dit och tar henne med mig ut på tomten.
Hon hässjar och ser konstig ut och kastar sig över allt gräs hon ser, sliter av det och tuggar frenetiskt. Jag låter henne hållas och känner samtidigt hur oron slår till som med ett basebollträ, rätt i magen.
Ska hon dö nu? Vad håller hon på med? Är hon inte lite svullen i buken? Magomvidning?
Jo, magomvridning är det! Celia ulkar och ulkar, hon ser ut som jag kände mig när jag var gravid och hade sura uppstötningar.
Tankarna rusar och jag funderar på var det finns kvalificerad veterinär hjälp här på kusten om Cillan nu skulle behöva opereras?
Celia ulkar till och kräks med full kraft upp en jätteboll med gräs. Bra! Kanske hon ätit något opassande bara och mår bra nu, tänker jag.
Så är det inte.

Cillan fortsätter kasta sig över buskar, pinnar, sly och gräs.
Tuggar som en bäver och flåsar stressat när jag försöker stoppa henne. Det känns inte alls bra, och jag messar en uppfödarkollega  och filmar det som händer och får svar med vändande sms.
Inget mer gräsätande!
Ge henne fem skivor vitt mjukt bröd i små bitar. Kanske hon ätit något som gett henne magsyra, hon bör må bättre om 20 minuter.

Jag tänker att Bitte inte kan vara klok, min kräsna greyhoundunge kommer ALDRIG, aldrig att äta bara torrt bröd, men det gör hon såklart. ....
Långsamt och oroligt snappande efter luft och bröd tuggar hon i sig de fem skivorna medan airedalen suget ser på.
Kompisen tar tid och 20 minuter senare är Cillanpillan fortfarande lika olycklig, flåsar och vill kasta sig över soffa, gardiner, matbordsben och allt hon kan få in i munnen.

Jag är nästan ett nervvrak inuti och betraktar hennes mage för att se när den börjar svullna. Det har den inte gjort än, men hon är lite bukig.
Man dör av magomvridning om man inte får hjälp pronto, det vet jag, och så ringer jag till alla kustens veterinärkliniker medan jag förbannar semester, sjuka hundar och tänker att Cillan kommer dö.
Vad ska jag då göra?
Jag behöver ju henne!

Medan vi väntar på veterinärtider pratar vi om brännmaneterna. Kan det ha varit dem? Kan hon ha bränt sig inuti? Har hon blivit ormbiten? Förgiftad? Är det magomvridning eller vad håller hon på med?
Åh, vad jag önskar att hundar kunde prata!

Det är fullt hos alla tre kliniker jag ringer till och alla säger dessutom att de tror min lilla vintunge blivit förgiftad och att jag ska snabba mig in med henne.
Fast de har inte tid. De är fullbokade.

Jefla Västkusten. Värstkusten alltså! Hur kan de inte ha veterinärtider??!!! Jag vill hem till Stockholm och mina bästa veterinärer NUUUUUU!!!
Med gråt i magen och ett hjärta som hamrar i hundraåttio knyck får jag en tid hos det största djursjukhuset, det inne i Uddevalla, dit är  det dryga sju mil till, enkel väg.
Tur kompisen kan köra, för jag orkar fortfarande inte ratta bilar, gå för långt eller hitta på för mycket tokigheter efter coronasjukan för ett par månader sen.

Sju mil är alldeles för långt, när man har en sjuk hund och stressade nerver, tur kompisen kör klokt och bra medan Cillan sover på golvet. Hon har försökt knapra på bilstolen, gummilistorna och min väska, men somnar till slut och jag vågar knappt röra mig av skräck för att hon ska vakna, och fortsätta flåsa och försöka äta allt i sin väg.
Oron studsar runt i min mage och jag struntar i att den stora kliniken kommer debitera mig så sjukt mycket att jag aldrig kommer våga berätta om räkningen för husse.
Bara de gör henne frisk!

När vi kommer fram är kompisen trött efter körningen och jag är stel och rädd för vad som ska hända och Celia vill inte gå in utan kompisarna.
Skyltarna utanför välkomnar oss och påminner att bara en per djur får följa med in. Framför mig står en ensam ung mamma med en jättejättesjukliten valp i famnen. Den har ätit något och har kanske svimmat? Det ser i alla fall inte bra ut.
Hon har fyra tvåbenta ungar med sig också, och sköterskan skakar uppgivet på huvudet när hon släpper in fem personer på en enda liten valp och nej tack, hon vill inte se efter några barn.

Jag fattar att det inte kommer vara någon ide alls att försöka övertyga henne om att jag också behöver någon med mig.

Istället fyller jag i alla papper, letar i huvudet efter när Cillan är född, hennes id nummer och var hon nu är försäkrad igen? Varför kan jag inte mitt försäkringsnummer utantill egentligen?

Vi får komma in ganska snabbt och Vintungen är glad och vill gärna väga sig medan vi väntar.
Hon flåsar inte alls och har slutat ulka.
Såklart.
Typiskt alltså!
Hon tycker det är mysigt när veterinären som  visar sig vara en ung tjej som gillar greyhounds, kommer. Kråmar sig i hennes händer och visar gärna upp slemhinnor, reaktionsförmåga och temperatur om hon får en liten godis.

Kliniken hittar inget och bestämmer sig för att ta ett knippe blodprover.
De erbjuder sig också att lägga in Cillan på dropp och konstaterar att hon med största sannolikhet fått i sig trådar från brännmanet och har superont i halsen.

Jag känner att vi vill hem och betalar och styr kosan hemåt.
Vi är tillbaka i huset på eftermiddagen, Celia trött och medtagen, Krullisen uttråkad efter en dag i bilen, och kompisen och jag totaltslut efter känslornas berg och dalbana.
Vi får sms meddelande att Celias tester är helt UA, hon är frisk! 

Plötsligt känns den bortkastade dagen helt okey, och vi tar en kort promenad och grillar medan vi njuter av solnedgången, havet och jag av min superfriska hund. 

Jag bestämmer mig för att jag nästa gång någon av mina hundar blir sjuka INTE ska bli så himla rädd, för det går ju nästan alltid bra, och det är ju så dumt att oroa sig i onödan.

Faktiskt. 😊 

Två mörka ögon

  

Om jag betraktar mina hundars ögon så är de alla olika.

Saga med sin finurliga blick, envis, stark, klok, tjuvaktig och när hon betraktar dottern, alldeles full av kärlek. 

Valpen Blomma, med sina pepparkornsögon, glittrande-glänsande, glada, pigga och på något vis synkroniserade med den alltid glatt och irriterande - för oss- evinnerligt skällande lilla munnen.

Tania, trogna mörkt bruna, vackra och med den där blicken, trygg, snäll men också, ”här bor jag, och jag gör vad som helst för min familj” skärpan. Den som knappt syns, men som finns bakom det andra.

Jag skulle kunna fortsätta, för vi har många hundar, att rabbla hur jag uppfattar deras ögon. Ögon som jag hört andra kalla livets själ.

Ögonen är nog det jag uppfattar starkast hos både hundar och människor.
Både medvetet och omedvetet möter jag andras blickar och bildar mig en uppfattning. Jag vet inte om det är så att våra själar precis möts, kanske? I så fall måste ju båda själsägarna vilja mötas?

Men definitivt kan man se en bit av någons inre många gånger genom att betrakta ögonen - det är jag fullkomligt övertygad om.

När jag betraktar hunden framför mig, så möts jag av två mörka ögon. Vackra, mandelformade med långa ögonfransar.
Blicken är orolig, frågande, rädd och ensam.
Ägaren är tunn, omusklad, blek i hyn fast det är strålande sommar, och den lilla päls han har på kroppen – det vackra behänget -är hackat-klippt på grund av att tovorna var omöjliga att få bort.

När jag tittar på honom och stillsamt säger hej, sänker han blicken och försvinner in i sig själv. Nästan skamset.
Jag minns äldsta dotterns ord om att kineser vill vara fina. Kineser vill vara rena, ha borstat hår och känna sig ståtligt vackra.
Kanske har hon nog rätt ändå?
Mina tankar gör ett hopp till filmerna jag sett om de norska kvinnorna som under andra världskriget haft umgänge med tyskarna. Som när kriget tog slut fångades in av byborna och man klippte av deras  hår, rev sönder deras kläder och satte dem på en vagn och drog dem till allmän beskådan genom staden.

De satt där med huvudet sänkt, ynkliga hårtestar på huvudet, trötta kroppar och bara såg ut som….skal?
Ingenting.
Inget liv. Ingen lust. Smutsiga, ledsna, övergivna, strykrädda och tomma.

Hunden framför mig sitter på golvet och ser likadan ut. Medan han överlämnas får jag höra detaljerna om husse.
Den jag sålt min söta och levnadsglada lilla valp till.
Mannen som var lite excentrisk men verkade smart, klok och rolig hade missbruksproblem, och ganska snart blev min lilla valps liv alldeles fruktansvärt.

Det hela eskalerade och grannar, polis, myndigheter och familj reagerade på livet där inne i lägenheten många gånger.
Och till slut blev det ett slut, fast det tog lång tid.
När man är en hund kan man få lida länge innan samhället reagerar.

I alla fall.
Här är han nu.  
Liten. Ledsen. Luggsliten.

Blek och tunn efter tre månaders vistelse i mannens kök utan sol och knappt någon mat eller dryck.
Mitt hjärta går nästan sönder.
Jag sålde honom dit.

Lilla, lilla hund.
Jag sätter mig på huk och rör honom försiktigt. Huden spänns under mina fingrar, ögonen fladdrar och han ser orolig ut.
Tur han är i koppel, annars hade han kanske sprungit sin väg? Han kissar på sig lite grann och backar undan så långt han kan. Jag sitter kvar, håller fast i kopplet och lyfter upp honom.
Klappar försiktigt och stönar inombords över den tunna kroppen i min famn. Han luktar inte helt gott, och skakar som ett asplöv men accepterar hanteringen och fast han tittar bort när jag pratar ser jag att han lyssnar.

Fast han verkar inte förstå orden han hör. Inte heller vet han vad han heter.
Faktiskt vet han nog ingenting upptäcker vi efter hand.
Han har ingen aning om att man kissar och bajsar ute.
Han vet inte att man ska lyfta på benet när man är en vuxen hane.
Han vet inte hur man leker och han vet inte att man kan äta ur en egen matskål.
Han kan inte hundspråk och våra försök att kalla honom till oss förstår han inte heller.

Han får en bit ost och har aldrig smakat något liknande. Kan man rulla sig på den? Kan man hoppa på den? Han smakar försiktigt självmant efter att dottern stoppat in osten i hans mun och han spottat ut många gånger.
Plötsligt förstår han och vill ha MASSOR av ost!

Han ser glad ut. Mumsar ost och kissar på soffan. Vi suckar och torkar och suckar igen när han uppvaktar gamla Saga.
Hon är 11 år och kastrat. Inget lilla herrn förstår, han har ju precis fattat att det finns tjejer överhuvudtaget.
Gammeltanten hugger efter honom med sin tandlösa mun och han springer skrikande av skräck genom vardagsrummet medan osten flyger.

Varje dag går vi promenad. Okie går med för att han måste. I koppel. Bakom mig, motvilligt och lite räddhågsen om de stora hundarna kommer för nära, och skräckslaget om någon kompis går med och deras hund ens tittar på honom.
Helst vill han att dottern är med och helst ska hon hålla i hans koppel också. Han gillar henne, går nära, luktar på henne, hänger vid hennes ögon, och sitter vid hennes ben när hon är på toa.

Jag har sett det förr.
Hundar som farit illa kan bonda hårt och tillitsfullt med den människa de upptäcker efter att de kommit till ett bra hem. Ett normalt hem, där de får mat och rent vatten, trygghet ingen spark och inga skrik och långa promenader och ligga i någons famn varje dag.

Sådana hundar som levt ett liv som vi vanligtvis inte kan drömma om och får ett liv som de aldrig heller drömt om, behöver en egen människa.
Någon som låter dem vara nära och som hela tiden fyller på deras förråd av kärlek.
Det där förrådet tar tid att fylla, när det ligger på minus, som för Okie.

Han sitter nära dottern, mellansystern och mig. Krafsar plötsligt tafatt när vi slutar klappa. ”Mer! Mer” Mer”

De mörka ögonen blinkar tillitsfullt in i mina, vågar möta min blick och det går förstås inte att stå emot.
Lilla du…. Ensam i ett kök i tre långa månader utan dagsljus. Klumpen i halsen åker upp och ner och inget enda supertorrfoder/vitaminer/långpromenad/mjukt halsband/fluffig hundbädd eller lek i vår stora trädgård kan ta bort alla hemska ensamma timmar och veckor och månader han levt under vidriga förhållanden.
Jag förstår att han har allvarliga ögon, är rädd för husse i vår familj, och tycker maten han får smakar konstigt.

Jag klappar och smeker och myser och pillar och hela lilla hunden njuter som bara en liten hund som farit väldigt illa kan. Jag förklarar för honom att jag inte visste, att jag är så ledsen att jag knappt kan andas och att jag lovar att han alltid, alltid ska ha det bra från och med nu.

Okie som har ett stort hjärta möter min blick och säger att det är okey. Hans mjuka tunga slickar på min hand och så struttar han iväg in i dotterns rum, kryper upp till henne i sängen, lägger sig tillrätta nära, suckar tillitsfullt och ser glad ut. 

Jag suckar också och känner mig tacksam att vi möjlighet att få hem Lilleman igen. Och imorgon ska vi gå promenad igen, och kanske vågar han lyfta svansen och leka lite med de andra? Eller kanske inte? Vem vet.

Men snart så. Snart kommer han att vara en del av oss. Leka, hoppa, studsa, komma när vi ropar och jag ser såååå mycket fram emot att hans crest och svansbehåring växer ut och han får visa sig från sin vackraste sida.
För den vet jag finns 😊