Gummikatten och Anti-Matten

 

En dag möter jag en person som kommer att bli en av mina viktigaste personer. Det är också en tid i livet när jag bestämt mig för att jag har nog med vänner, och att jag inte ska ha fler.
Ni vet ungefär som när man bestämt sig för att man älskar sin hund, älskat alla sina hundar, men att det tar så mycket energi och kraft när de försvinner att man inte vill ha fler. Man orkar inte ha fler.

Av olika anledningar hade jag hamnat där, i vissheten att jag hade de kompisar jag skulle ha, och fler skulle det inte bli.

Den här blivande vännen, tyckte inte samma, och när hon lämnat sin hund på pensionatet ett par gånger hörde hon av sig, ringde, pratade och ville inte riktigt ge sig, och plötsligt hade jag ännu en fantastisk vän! 💗😍

Gummikatten och Anti-Matten

En sak ska du veta i alla fall, jag gillar INTE katter!

Hon snörper lätt på munnen, rätar på den redan raka kroppen och ser stiligt bestämd ut. Förklarar att katter är något hon inte förstår sig på, de är onödiga liksom.
Jag rycker på axlarna och himlar med ögonen. Hon får ju tycka vad hon vill, hon har ändå fel. Man kan inte, inte gilla katter.
Jag menar, folk som inte gillar katter är konstiga och udda, det vet ju alla!
Kompisen är dock av den där bestämda sorten, så jag känner att det är bäst att inget säga. Annat än att jag älskar katter.
Att det inte går att leva utan katter. Att det bästa som finns är en spinnande katt. Att katter är vackra, njutbara att röra vid, fullständigt nödvändiga och att det faktiskt inte går att leva utan dem.
Jag säger det.
För det går inte att vara tyst. Och så tillägger jag att hon får tycka som hon vill, och jag som jag.

Kompisen som är en klok person, lyssnar och tänker och nickar tveksamt.
- Okej då, jag kan ju inget om katter, för mig är de mest opålitliga, svårlästa och irriterande när man är ute med hunden. Vad ska man med dem till liksom?
Hon tänker lite och tillägger att de är ganska söta. Men ointressanta.
- Och jag kan säga en sak till, de där skinnskallarna, sphynxkatterna, de är LÄSKIGA på riktigt!!
Alltså ordentligt fuläckliga, och du får ALDRIG mig att vilja ha en, eller ens röra vid dem. Fy farao!
Hon ryser och jag kväver lusten att berätta för henne hur mjuka och varma nakenkatterna är. Hur söta och skrynkliga de kan vara och hur stora personligheter de har. Att de är glädjesspridare och lyckopiller och att det är otänkbart för mig att vara utan nakenfisarna.

Istället säger jag att hon har fel och hon svarar med att hon har rätt och så tar vi våra hundar, skrattar och går en lång skön promenad i solen.

Medan vi är upptagna med att lära känna varandra umgås hussarna också, och kompisens man får många extraplus i mina ögon när han en eftermiddag ringer och bokar en siameskattunge. Eller helst två om det går.
!!
Och så kommer det sig att kompisen och hennes man är med katt. Siameskatt. 

De ringer och berättar hur söta de är, katterna.
De leker i huset, springer så mattorna korvar sig, jagar möss i källaren, stjäl hundens mat, jamar när de kommer hem, ligger på magarna och spinner när det är TV kväll, och somnar med dem båda under täcket när det är natt.

Kompisen suckar njutningsfullt och säger att hon inte kan förstå hur hon kunnat levt så länge utan katt? Jag fnissar för mig själv och tänker att det undrar jag också.

Så förändras dagarna.
Kompisen och mannen bestämmer sig för att skiljas åt och livet blir tungt. Annorlunda.
Nytt hem, nytt liv, och inga katter.

Kompisen sörjer länge och en dag ringer hon från sin nya lägenhet, och säger att hon måste ha egna siameser.
- Jag fattar inte hur man kan leva utan katt?! När kan du ordna så jag slipper vara ensam, jag vill ha två och de ska bara, bara vara mina!

Några månader senare hämtar hon sin lilla nya bebis.
Hon är en riktig katt, envis, lite större än en kvinnohand, fladdriga öron, de blåaste av blåa ögon och en siamesröst som mest jamar kärlek och sällskap när hon pratar.
Kroppen är varm och inbjudande, kattungen är alldeles förtrollande och kompisen får inte mycket gjort.

De två växer ihop och blir bästisar, den lilla siamesen och Kompisen, hon som inte gillar katter, blir varm i ögonen och mjuk i rösten när hon pratar om sin lilla där hemma.
Babyn som sover i sängen, ligger tätt intill och som får hemska busryck och biter sönder rullgardinen och tidningarna, välter glas och spinner så det låter i hela lägenheten.
Det lilla kattungebarnet MÅSTE ha en kompis säger Kompisen med eftertryck, och jag vet att hon har rätt.
Bara det att jag inte har någon siameskompis, och inte tycks det bli någon heller. 

Siameserna hemma verkar ha glömt bort hur man förökar sig, och inget jag gör verkar hjälpa. Vi får inga håriga kattbarn.

De nakna är det desto fler av.
Vi har kullar med jämna mellanrum, och Kompisen säger en dag med förtvivlan i rösten att snart tar hon en sådan, vad som helst, så lillan där hemma slipper vara ensam när hon är på jobbet.
Kanske bara låna en sådan där äcklig sak? Så sötnosen inte blir galen av ensamhet?

Och så kastar vi våra ögon på den tjocka skinnfliksungen som boat in sig hos oss, den trinda Charlie med sitt bestämda humör.
Han är en ung katt i sin bästa ålder som fått stanna hemma för jag inte riktigt vet vad jag ska göra med honom?
Vem vill ha en trulig sphynxhane med envist humör och en kärlek som bara räcker till familjens ena dotter, en mage som aldrig tycks bli mätt, valkar redan i ung ålder, och ett blåsljud som inte verkar växa bort?

Och så faller det sig så att Kompisen en dag blir med nakenkatt.
En grinig ung herre som inte alls vill prata med henne, utan längtar bort, hem till oss, dottern och hennes varma famn som alltid har plats för honom.
Kompisen vill han inte alls vara med.

Han nedlåter sig efter ett par dagar till att äta, och efter ytterligare en tid bestämmer han sig för att bli vän med siamestjejen.
Kompisen fnyser han åt, och vill knappt vistas i samma rum som hon.

Det vill inte hon heller, och när vi ses berättar hon hur han ser ut – inte alls som en rosa marsipangris som jag brukar säga, utan mer som en överviktig fet gubbe utan kläder och med taskigt humör.

-          Usch alltså!

Efter två veckor har ingen förbättring skett, och när jag hälsar på, talar Charlie om med stark röst och bedjande ögon att han vill följa med till dottern och hemmet där ingen säger att han är ful. Han himlar med ögonen och meddelar att hon inte heller är så snygg, den där taniga människan han är inneboende hos, och om det inte vore för att hon var så gullig mot Lillan hade han rymt för länge sen.
När tre veckor har gått är båda lika sura, och jag konstaterar att jag aldrig sett Kompisen och Charlie röra vid varandra.

Den fjärde veckan kommer jag på att jag inte hört någon av dem tala illa om den andra, istället pratar de faktiskt lite med varandra.
Inga långa tirader, men korta fraser, och en dag ser jag Kompisen le mot Charlie som verkar överväga tanken om att spinna tillbaka.
Och så en dag säger inte Kompisen längre att hon längtar tills vi får siameskattungar, eller att den nakna gubben hemma har en dallrig ful mage och Charlie sitter plötsligt på en stol bredvid Kompisen när vi äter middag, och hänger inte vid mina ben när jag ska hem.

När vi pratar katt påminner vi oss båda om att Charlie ska hem, och att Lillan ska ha en riktig siameskompis, men att det inte är så bråttom, det går ganska bra att vänta, och marsipangrisen är inte så ful om man kollar noga. 
Säger Kompisen.

En kväll ringer hon och berättar att hon halkat baklänges när hon kvällsrastade hunden, slagit ryggen illa och störtblöder ur ett djupt jack i huvudet.
Hon har ont och grinar illa genom telefonen över svanskota, rygg och huvudvärken som dundrar genom kroppen.

Vi pratar om hjärnskakning, följdproblem när man ramlat och att man inte ska sova med en gång. Jag pratar om det.
Kompisen tycker att jag är lite fånig, och så säger vi god natt och ska höras en annan dag.
Mitt i natten kommer det där med att höras.
Kompisen ringer och väcker mig, hon gråter, har svimmat på toaletten, slagit sig i huvudet igen och nu går det inte att resa sig, ta sig till sängen eller just ingenting.
Hon mår illa, har ont och snälla, kan jag komma? Det kan jag, och medan jag kör ringer jag sjukvårdsupplysningen som vill att vi omedelbart kommer till ett sjukhus för koll, omplåstring och röntgen.

Det är alldeles svart ute, isigt halt på vägarna och fast jag kör så fort jag kan känns det som om bilen rör sig i snigelfart.
Väl framme springer jag med andan i halsen, prickar nyckelhålet med svordomar och envishet och öppnar dörren med darriga händer och möter hunden.
Hon smyger mot mig i hallen, ser glad ut och viskar att det är konstig stämning.
Det behöver hon inte säga – hela jag känner det.

Kompisen har lyckats krypa från badrumsgolvet till sängen och är både ledsen och ynklig. Hon vill klara sig själv, men får inte ens på sig strumporna. – Förlåt, men kan du hjälpa mig? Hon gråter en skvätt, har ont i hela kroppen, och vi är båda ganska oroliga och rädda över vad som ska hända.

Jag stryker försiktigt håret ur hennes panna, och möts överraskande av två svarta, arga ögon och en piskande svans. Han rör sig långsamt, och plötsligt gör jag det med.
Jag tar bort min hand från Kompisen, och ser den trinda marsipangrisen flytta sig närmare hennes huvud, för att lägga sig nära henne där på kudden och väsa med fula kattord att jag kan dra hem med mig, och sluta göra hans mamma ledsen!
För varje gång Kompisen snyftar mjauar han oroligt och måttar avstånd mellan henne, sig själv och mig.
Jag vet hur ont det gör att få smäll av en jättearg katt, och försöker röra mig försiktigt i det mörka sovrummet medan jag hjälper Kompisen att klä på sig. När jag trär på strumporna gnäller hon av smärta och Charlie tappar tålamodet och svänger ilsket efter mig med en rasande tass och långa klor.
Han träffar inte, och jag svarar honom att han ju måste se att Matte måste ha hjälp och att jag lovar att ska ge henne det.
Vill han att hon bara ska ligga där och må dåligt kanske? Kanske dö av hjärnskakning eller så kan hon ju åka med mig till sjukhuset och få hjälp av en läkare?

Charlie svarar inte. Han har fortfarande knivskarpa, jättearga ögon, och svansen svänger olycksbådande irriterat medan han betraktar mig med svårdefinierbar blick.
Jag rör mig långsamt, pratar med Kompisen, tröstar hunden och försöker beveka katten att låta mig hjälpa.
Han sitter alldeles stilla på kudden, nära hennes kind, luktar lätt på hennes hår, och ser med mjuka ögon på Kompisen och växlar lika fort till de som skrämmer mig, när våra blickar möts.  
Det går nästan inte att komma närmare, ändå makar han sig stillsamt tätt intill Kompisens kropp, och morrar hotfullt åt mig när jag hjälper henne upp och ut i hallen.
Den nakna kattsvansen piskar irriterat oroligt när ägaren smyger runt oss innan vi säger hejdå och halkar ut i den kalla vinternatten och kör de få milen till sjukhuset.

Väl framme får vi vänta en evighet, och efter mycket om och men får Kompisen komma hem, röntgad, trött och blåslagen.
Hjärnskakningen tar lång tid att bli av med, och säkert har hon redigt ont i kroppen länge efter den där nattliga incidenten.

Vi pratar om det då och då, och hon fingrar alltid försiktigt och med mjuka händer på sin trinda nakenkatt, följer hans konturer och smeker hans varma kropp medan hon funderar över den där natten.
Charlie som numera alltid sitter i sin ägarinnas knä, vill inte längre prata om att åka hem, och Kompisen minns inte hellre helt det där med en riktig siameskompis till Lillan.
- Vi kan väl vänta med det? Det går ju jättebra? Han är ju himla söt, och mjuk, och rar, och tänk om han inte blir älskad? Han måste ju vara älskad…..
Kompisen ler när jag säger att hon inte gillar nakenkatter, att de är äckliga och fula och så avbryter hon mig och säger att hon har ändrat sig. Att man kan ändra sig faktiskt och att Charlie bor hos henne nu. Punkt.

Charlie ler också, spinner lite och säger med kärleksfulla kattögon att han alltid älskat sin matte och aldrig velat flytta hem, och att hon aldrig sagt att han är ful eller velat bli av med honom.
Det är helt enkelt de två!

Jag skakar på huvudet, skrattar med dem, och tycker det är häftigt när två som inte gillar varandra plötsligt kommer på att de haft fel.

Charlie och Kompisen älskar varann. 

De gör det ett par år, och så blir Charlie sjuk.
Han åker till veterinären, kommer hem med piller och grejer och Kompisen medicinerar, byter foder och har ont i magen av oro.

Charlie blir inte bättre och efter många turer till Fru doktor blir det bestämt att Kompisens fina och bastanta marsipangris måste flytta till himlen.
Det är så himla otroligt sorgligt och det blir alldeles tomt i lägenheten där hunden, kompisen och Lillan bor.
Det saknas en i fyrklövret. 

Tills Patsy flyttar in.
Matte har längtat och är jätteglad över sin nya skinnflik, hunden tycker att det hela är helt okej, men Lillan, som nu blivit en vuxen kattdam med starka åsikter, är rasande.
Hon vill bara ha Charlie och ingenting går att få henne att ändra åsikt. Suck.

Lång historia kort – spott-fräs-svordomar-och långa hysteriska utbrott några veckor senare accepterar Lillan plötsligt sin nya kompis och de två blir bästisar.
Tiden går och Patsy växer upp till en korrekt, vacker och underbar sphynxdam som jag vill ta en kull på.
Kompisen som förstås älskar nakenfisar är en fantastisk fodervärd, hon har hela kullen hemma hos sig, städar, matar, pussar, kramas och älskar sina skinnflikar och har blivit en riktig kattmamma.

Visst är det härligt när man kan ändra sig!