När jag var barn hade jag världens bästa mormor.
Ja, jag har henne kanske fortfarande, fast nu är hon en Änglamormor.
Min mormor hette Solveig, hon var barnmorska och hade tagit emot tusentals barn. Speciellt under kriget och om det berättade hon gärna när hon var på humör.
När hon inte var på humör ville hon göra annat och om jag då var tyst, försiktig och snäll fick jag leka med hennes stora bruna barnmorskeväska.
Den var fantastisk!
Gammal och sliten och doftandes av läder, liv och historier stod den där med sin hemlighetsfulla gemenskap med mormor, och alla fantastiska saker inuti.
Jag tittade, funderade och pillade på allt. Och lyssnade miljoners gånger med Trätratten, ett slags stetoskop som man kan höra fostrets hjärtslag med, på alla som lät mig.
Jag förlorade mig bort i timmar!
Min mormor var mamma till två döttrar och mormor till mig. Hon var gift med morfar Gunnar och han ordnade allt.
Han uppfostrade deras döttrar om det behövdes (då gick mormor och lade sig) Han ordnade med ekonomin, planerade deras boende, körde och handlade, tog hand om mig om jag hade myror i brallan, åkte skidor och plockade blåbär.
Han var lugn, eftertänksam och klok. Dessutom gjorde han världens bästa våfflor.
Mormor köpte lackskor till mig, gav mig godis, frågade om jag förstås älskade henne mest och visade mig alla sina rosa pelargoner (som hon kämpade med för att de skulle vara vackrare än grannfruarnas). Det där med grannfruarna var ett kapitel för sig - alla i vår familj bara MÅSTE vara bättre än alla grannar.... Så uppgången i vårt hus var skinande, polerad och full av blommor. Absolut bättre än i grannporten. Och så vidare....
Mormor hade lite dåliga nerver och ibland behövde hon gå och vila - då fick morfar träda in.
I allafall.
Mormor var kristen, djupt troende, och i hela hennes liv jobbade hon och morfar för att jag skulle lära mig de rätta värderingarna.
Jag sändes i söndagsskola, (blev utskickad för att jag pratade för mycket) Jag lärdes varenda bordsbön som fanns och jag förklarades nogsamt vidden av att vara ihop utan giftermål och att man alltid, alltid skulle göra sitt bästa, inte svära och absolut tala ett belevat språk.
Jag pratade norska så som alla gjorde i skolan och den värld jag rörde mig i, och så pratade jag norska som man gjorde hemma hos mormor och morfar. Det var minsann skillnad på ord och ord.
Jag hörde mormor svära två gånger i hela mitt liv.
- Den jevle katolicismen og de forbannede nazistene!!
Sådant kunde hon kläcka ur sig vid väldigt få tillfällen och sen blev hon så chockad över sina ord att hon inte pratade på några timmar.
Nyfikenhet har alltid varit en stor del av mig och efter mycket tjat och prat berättade mormor dock lite om sitt liv när tyskarna invaderade hennes land.
Det var fruktansvärt.
De dödade homosexuella. De dödade handikappade. De låste in de som opponerade sig och de tog människors hus och hem.
De gjorde mycket de där tyskarna, och jag kände en stor sorg över det min mormor berättade.
En gång skrattade hon och sa, jaja, men röde luer klarte de ikke å stoppe! Hon blinkade finurligt och sa att av någon outgrundlig anledning bestämde tysken att alla i den lilla byn hon bodde i inte fick ha röda mössor. När jag frågade varför - för vad i allsin dar spelar det för roll??! - viftade hon bort mig och sade att hon inte visste.
Men i alla fall, kontentan var att det här spred sig som en löpeld, och dagen efter beslutet hade ALLA bybor röda mössor.
Barn, bebisar, vuxna och gamla.
Jag häpnade att min många gånger nerviga mormor skrockade och log och såg hämndlysten och skadeglad och frihetslängtande lycklig ut!
Och jag frågade vad som skulle hända med alla.
Hon svarade att inget hände, någon fick kanske stryk av tyskarna, men alla kunde ju inte få plats på fängelserna, eller hur?
Och det var ju sant! Jag har funderat mycket på min mormors historia genom åren.
På att det ju egentligen inte spelar någon roll alls. Varför bråka? Man kan väl bara ha blå eller gröna mössor?
Men så vaknar livet i min mage.
Livet som vi alla har, och rätten att vara oss själva.
Jag tänker att om man vill ha en röd mössa ska man få ha det. Ingen annan ska bestämma annat. Och man ska få bära den var man vill - det stör ingen att jag har en röd eller rosa eller randig eller prickig mössa.
Jag tror på att inkludera - inte exkludera. Och jag tror på att stå upp för varandra och sig själv.
Jag tror också på att hissa svenska flaggan, kommunflaggan och andra länders flaggor OCH givetvis flaggan som hyllar alla människors lika värde, rätt att älska vem de vill, hur de vill och när de vill.
Hejja dig Mormor! Jag kommer aldrig glömma dina historier och din styrka i orden och hjärtat när du satt på köksstolen, rensade grönsaker och berättade om tiden jag aldrig, aldrig vill ska komma tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar