torsdag 12 januari 2017

Sveriges mesta patriot








Han sladdar in på uppfarten, stannar med ett ryck och kliver bestämt ur.
Bilen är just så som dyra bilar är, stor, stilig och tystgående. Mörk diskret färg, och en sån där halkig, snygg ratt av trä.  
De liksom bara swischar till den här sortens bilar, och så är de där, framför en.
Med ett tyst sus.

Jag ser honom genom fönstret och suckar lätt. Ännu en pitbull med en utländsk karismatisk husse. Kamphundar är fina, men de kräver lite speciell skötsel och jag är glad om vi inte har allt för många på Vita Huset. I alla fall samtidigt.
Eller....  inte alls, tänker jag med min morgontrötta hjärna.

Killen i den dyra bilen hinner förstås ringa på också -fast jag är snabb att öppna, hinner han RIIINGA tre gånger med bestämda fingrar, rycka i handtaget och stormar in medan jag snabbt backar undan för att inte ramla baklängels.

”HALLÅÅÅÅ!! TJENA TJENA!!” hojtar han glatt, skakar min hand och granskar mig från topp till tå.
”Är dy lite trött eller?” han väntar inte på mitt svar, och jag formulerar istället orden i mitt huvud;
ja tack, jag är hur trött som helst, och klockan är tidig morgon, men jag hinner hursomhelst inte svara.
Han är redan vidare i samtalet –monologen- medan ögonen far som pingpongbollar över vårt mottagningsrum.
”Jag har åkt chiitlångt för att komma till dig, jättejobbigt ba, men vill man ha den bästa är det så det få va liksom” säger han och snörvlar lite. ”Alla jag snackat me säger att dy e bästa hundtanten och ja, då får man åka lissom. Min hund ska ha det bästa, jag tolererar inget annat” Han lägger huvudet på sned, och blinkar.

”Okej, vad roligt att du hört gott om oss” säger jag och ler tillmötesgående, samtidigt som jag plockar fram pappren för att skriva in den unge mannens hund.

”Nähäpp, jag har hört massa goda ord om DIG, så det är till DIG jag ska överlåta min hund dy vet.” Han betraktar mig med intensiv blick, och berättar att hans hund är hans allt, mer än fru och barn faktiskt, men att det är viktigt att man håller reda på sina relationer, och kvinnor vill så mycket.
”Ja, så vi reser dy vet, en hel del, så min fru ska va nöjd, och då kan inte hunden hänga med. Och när inte hunden kan det då ska han bara ha det bästa dy vet va”
Jag tappar koncentrationen lite när han pratar, orden är snabba ut ur hans mun, de liksom hopp-studsar, och jag får koncentrera mig för att hänga med.

”Jag har kollat massor och alla säger dy är bäst och jag chhiter i vad det kostar, bara dy tar hand om min hund. Jag blir GALEN om min hund inte har det bra, han är allt jag har dy vet. Han och jag är bästa polare lissom”
Han snörvlar lite till och letar i jackan. Svär, letar och fiskar till slut upp en bunt sedlar ur bakfickan.
Tittar snabbt på mig, och lägger pengarna med en smäll på disken. ”Är dy dyr? Jag vill ha bästa priset för dy vet, jag är en bra kund. Men om dy är jättedyr så chhiter jag i det ändå, för min hund ska ha det bra”
Han väntar på att jag ska svara på om vi är dyra eller inte, och när jag inte gör det, rabblar han oberört vidare datum han vill lämna och hämta sin hund, hur vi ska sköta honom och att han vill ha klorna klippta.
Av mig. Ingen annan.
Jaha ja.

Jag skriver in hans önskemål i kalendern, och upplyser lite försiktigt trevligt att alla hundar hos oss måste vara vaccinerade årligen, samt försäkrade. Innan jag är färdig med meningen himlar han teatraliskt med ögonen, och viftar med armarna; ”Vem tror dy jag e va?! Såklart han är vaccinerad! Tror dy jag vill han ska dö eller?! Ha! Du kan ringa min veterinär, han e JÄTTEkänd och bästa veterinären i Sverige! Allvarligt asså!”

Han kastar ett öga på sin feta guldklocka och svär på sitt eget språk. Eller ja, jag vet inte om han svär, men det låter som en svordom. Och så fortsätter han på svenska;
”Chhit asså, jag måste russa. Jag vill att dy ska möta han, så han känner igen sig när han kommer sen. Jag springer å hämtar han!”
Och så vänder han på klacken, hastar la vistar ut i sin fina bil och jag ber en bön att ingen annan kund ska komma samtidigt som den musklade kamphunden gör entré.

För en gång skull blir jag lyssnad till av han där uppe i det blå, och jag är ensam med mina stora ögon när den unga hanen minuten efter gör entré på mitt jobb.
”Men det där är ingen pitbull!” utbrister jag, och misslyckas totalt med att hålla orden och tankarna kvar i min mun. Pinsamt alltså.
Hunden är smäckert byggd, välskött och ser pigg och nyfiken ut medan han vänligt viftar på svansen.

Den stolta hussen klappar ömt sin kompis på huvudet, och flinar åt mitt oerhört korkade uttalande.
”HAH! Har jag kanske sagt att jag har en pitbull va? Har jag det??” Han väntar inte nu heller på mitt svar, utan drar efter andan och talar kraftfullt om vad han tycker om sådana som till exempel jag – typ Qvisslingar, som springer runt med bland annat dobermann.
"En TYSK HUNDRAS…!" Det sista spottar han ur sig och skakar nedlåtande på huvudet.
”Näha du, inte jag inte, asså, HUR KAN man ha en TYSK hundras??”


Ögonen blixtrar där han står, hel och ren, guldsmycken som blänker runt hals och armar, snygga klackstövlar, skinnjeans och en uppknäppt vit skjorta med fina knappar.
Prydlig, mycket svart hår och karismatisk, tänker jag om honom, och försöker samtidigt få fatt i doften på hans rakvatten.
Hm, jag känner igen den… men nej, jag hittar inte namnet, utan rycks tillbaka när han med bestämd röst klargör att Sverige minsann är hans nya fosterland och sen högljutt deklarerar ”Jag ÄLSKAR Sverige! Mitt land är mitt allt dy vet, och när jag skylle ha hund, ja, då finns ju bara en ras att välja va, dy fattar eller hyr?
Sveriges natchonalras SÅKLAAART, vet dy vad det e?” frågar han och nickar gillande när jag pekar mot hans hund. ”BRA, dy är bra faktiskt. Jag gillar dig!” säger han glatt och deklarerar att alla minsann som älskar sitt fosterland BARA kan köpa en enda ras, den svenska Hamiltonstövaren.
Inget annat är försvarbart.
Såklart.

Han berättar vidare att han inte fattar att svensken köper terriers.  Han kan inte förstå att svensken köper fula tyska brukshundar och han kan inte begripa att svenskorna har små hundar från Paris.
”Nämen, dy vet, jag kolla direkt va, när jag skulle ha hund, vilken hundras som var mest svensk av alla, och då kynde det bara bli Hamilton. Dy, vet va? GREEEEEVE Hamilton.”
Han drar efter andan, släpar lite på ordet greeeeve och frågar om jag fattar vad han pratar om? Nickar gillande när jag öppnar munnen för att svara att jag känner till greven och hundrasen, men väntar inte på mitt svar, utan fortsätter sin svada med att han minsann ska anmäla sin hund till jaktkurs, för ”Man jagar faktiskt med den hära natchonalrasen, absolut faktiskt.”
Allt annat är otänkbart.
Faktiskt.

Hans fina hamiltonstövare börjar tröttna på att vara stilla, piper och sliter i kopplet. Krafsar och börjar studsa på sina unga ben.
Husse ser irriterad ut, hyssjar på sin hund och skakar på huvudet. ”Dy vet, han kan inte yppföra sig så bra än, jag går sån hära valpkyrs, men King liksom bara chiter i vad jag säger. Inte klokt va” Han rycker lite i kopplet, liksom för att hans hund ska höra efter vad som sägs, och fortsätter berätta att den här busungen King inte lyssnar, inte lyder och inte kommer när man ropar.
Fast, jo, alltså hemma är han som ett lamm, och de ca fyra timmar han motioneras ute av sin husse varje dag, är han också mest lydig, ja mest lydig och följsamn hela tiden, förutom när han rymmer, eller inte lyssnar. Såklart.
Såklart. 😊

Jag ler lite och säger att jag tycker han har en fin hund. Att de är ett bra par och så ser jag hur husse lyser upp.
Han nickar beslutsamt och deklarerar att han är glad att åkte ända ut till Vita Huset, för jag var ju verkligen bäst på hundar, fast jag har en sån där -han nickar ut mot tomten- och kastar en blick på min dobermann som leker i solen.

”Asså, jag FATTAR inte att du som e så nice, har köpt en tysk ras! Nä, det fattar jag inte!” Han flinar lite, nickar åt mig, berättar för sin hund att nu vet han var han ska vara när han måste på kollo medan familjen är borta. Vi tar snabbt i hand, och så är min explosive kund på väg ut till sin racerbil lika snabbt som han kom.

Jag hör honom innan jag stänger dörren; ”Dy vet King, tjejer är som nödvändigt ont va, men hon här verkar ju scchhysst va, här kan du bo medan jag e borta. Sen kommer jag tillbaka å hämtar dig”
De hoppar in i bilen, en på var sin sida där fram, och så swishar de iväg.

Jag går ut för att ta in posten, och betraktar bakdelen på den snabba bilen som försvinner bakom ett krön.
Ler lite,
och tänker för mig själv att jag ska sluta att döma hunden efter håren. 
😃



2 kommentarer: