Rysslandsresan. Första delen.

Jag har fått massor med frågor om vår spännande resa till Ryssland - och här har ni en bråkdel av hur vi hade det. Allt kommer dock inte samtidigt, för det hinner jag inte. :-)

FREDAG

Vi anländer till ett mulet Moskva en fredagseftermiddag och jag har fjärilar i magen av spänning och lite stress.

Tiden är två timmar före oss, och kanske tanten i säkerhetskontollen är sugen på middag och har blodsockerfall? Hoppas hon snart slutar sitt pass, för hon kan inte må bra, eller så KAN hon inte le kanske?
Hon studerar mitt pass så länge så jag blir alldeles nervös och självmant börjar fundera över om jag verkligen har rent mjöl i påsen, innan hon knappar in en massa saker om mig på sin dator, får ut papper, kontrollerar dem, och slutligen tar fram sin jättestämpel och smäller den med van hand i en mindre lapp som hon lägger i mitt pass.
Hon viftar åt mig att gå utan att dra på munnen det allra minsta, och hon ser dödligt irriterad ut när jag står kvar för att vänta på dottern som också ska genomgå samma procedur.

Även hon undersöks med lupp. Passet vänds och vrids på, hennes utseende kontrolleras mot den nytagna bilden och papper tas emot, läses igenom och så BANG, stämpeln smäller mot dotterns lapp också och våra tacksamma leenden att äntligen få gå möts med ointresserad min och en sur blick. Precis utanför kuren kontrolltanten sitter i, står en vakt med hatt och batong. Han ser allvarlig ut han med, och när jag nickar till honom ser han rakt igenom mig med ilsken blick.

Vi lotsas vidare, och passerar en toalett, den är rosa och fin, luktar gott och har en liten kur med en toalettvakt.

Färdigkissade fortsätter vi mot utgången och passerar vakter vid bagagebandet, vakter halvvägs mot tullen och tre trötta tullare som endast tittar upp och blinkar när dottern går förbi.
Jag tar henne under armen och så skyndar vi ut.
Phu.

Ryssland….
Forna Sovjetunionen…

Jag har alltid varit nyfiken på det stora landet, skräckblandad förtjusning kanske man kan säga. För även om jag är enormt glad att jag bor i ett fritt land, med möjlighet att ha, samt uttrycka alla sina åsikter och vara fri att göra som jag vill, är jag också nyfiket fascinerad av Rysslands kultur, historia och inte minst, sprudlande avelsverksamhet.

För mig som är galet intresserad av avel, är de ryska uppfödarna många gånger ett föredöme med sitt ofta smarta tänk, kloka eftertänksamhet och våga-testa-det-mesta-anda.
De har dessutom ”gröna fingrar” vad gäller uppfödning, och många, många framstående fyrbenta har fötts upp just i Ryssland av duktiga och kunniga kennel och katteriinnnehavare.

Riktigt framstående dobermann finns just här i landet, och de fladdrande fjärilarna ger sig än mer till känna när jag tänker på de 91 dobbisarna jag ska få se under söndagen. :-)

Vi blir hämtade av en engagerad och mycket kunnig tjej som arbetar för den ryska klubb som anlitat mig som domare.
Hon står och väntar med en stor skylt med mitt namn på utanför utgången på flygplatsen, och lotsar oss vant genom människor, bilar och buller till den väntande taxin.
Strax befinner vi oss i en mindre bil med rysk aircondition – nedvevade rutor eller alternativet syre som nästan är slut.

Vi pendlar mellan akut åksjuka och att frysa ihjäl och förstås det tredje alternativet, att storkna i avgasångor från alla andra bilar som trängs med vår taxi längs motorvägen.
De gör inget, för allt är så spännande, och vi pladdrar glatt om dobermann, avel, hundar och våra respektive länder medan vi sitter knappa två timmar i kö för att äntligen anlända utanför hotellet som ligger längs en mindre gata i Moskva.

Vi checkar in och visas upp på rummet.
Rent och snyggt, med en stor platt TV i så långt bort från sängarna man komma. Det gör inget,
de har ändå bara rysk TV. :-)

Några timmar senare bjuds vi på middag i hotellrestaurangen och när vi ytterligare senare stupar i säng är jag full av underbar god middag och glatt hundprat.
För det är ju märkligt.....  - vi träffar människor i alla världens hörn, vi lever och andas helt olika, bor olika och arbetar olika.
Men genom hundarna möts vi i samma intresse och anda, och långa, många timmar kan lätt som plätt slås ihjäl i pratet om vårt gemensamma enorma intresse, Hunden.

Innan jag somnar funderar jag lite på den manliga vakten som satt på restaurangen, ensam, i en mörk liten slags kur strax innan man kom in i kafédelen. 

Det såg ofattbart trist ut.

Fortsättning följer.