Mitt Hjärtebarn

Jenna Sammetsöga

Älskad. Oersättlig. Alltid i mitt hjärta

What happened to the wonderful adventures

The places I had planned for us to go

(slipping through my fingers all the time)

Well, some of that we did but most we didn't

And why I just don't know

Slipping through my fingers all the time

I try to capture every minute

The feeling in it

Slipping through my fingers all the time

Svar

För några år sedan hade jag en dobermanntik som öppnade dörrar.

Hon var rolig, uppfinningsrik och speciell. Och hon öppnade dörrar. Hon öppnade ytterdörren när hon ville ut. Hon öppnade ytterdörren när hon ville in. Hon öppnade inifrån och utifrån och värst av allt – hon öppnade åt sina hundkompisar om de ville in eller ut också. Måttligt kul när jag tvättade golvet och tog ut alla vovvar medan golvet blev blänkande rent och sedan fick torka.

Inte alls roligt när frk dobermann släppte in alla och 36 tassar flögsprangbusade runt på mina nytvättade goooooooolv!!

Innan jag nästan förlorade förståndet ändrade husse på dörrhandtagen. Han satte dem helt sonika uppåt, och så var det S.L.U.T med den kluriga damens hyss. No more. Nice:-)

Nu är detta länge sedan, dörrhandtaget är tillbakaskruvat till utgångsläget och allt var frid och fröjd.

VAR.

För den vildaste av de vilda har ju flyttat in. Just det. Tromben. Who else.

Hon öppnar dörrar. Jämt och ständigt. Ytterdörren i Vita Huset bara kastas upp och står på viiiiid gavel. Katterna (som har totalt utegångsförbud på grund av den stora landsvägen utanför) bara väller ut och studsar lyckligt runt på gräsmattan och vägrar låta sig fångas.
Småhundarna springer ut och in, in och ut. Kaos kan man säga. Tromben själv, ja hon gillar sol, så ofta ligger hon bara och slötittar på sina kompisar, bättrar på brunfärgen och tittar intresserat på sin arga matte och hennes indiandans innan hon springer som en skållad råtta för att få fatt i alla fyrbenta rymlingar.
Med ”hon” och ”man” menas förstås jag.

Nåväl. Dörrhandtaget är ju prydligt åt rätt håll. Jag vet INTE hur man vänder på det, och husse vill inte.

Så nu är dörren alltid låst. Inte så kul, när man står utanför och vill in. Eller är inne och vill ut… Tromben vill ju med. Och får hon inte det, måste den som går ut låsa, annars tar det tio sekunder, så kastas dörren upp och Tromben och alla hennes jobbiga kompisar i Vita Huset kastar sig ut. Ja, och så börjar det hela om…

Goda vännen Conny verkar kunna rädda mig från den annalkande stroken. Spana in de nya dörrhandtagen – snart på Vita Husets dörrar. (se tidigare inlägg, som ju de flesta av er listade ut vad var) 

Hehe, skrattar bäst som skrattar sist:-)

Frågelek

Någon som kan gissa vad detta är?

Nu flyttar de

Kattungarna har växt som bara den! Och fort gick det:-) Plötsligt hoppar och far de överallt, rotar i skåp och lådor, äter allt de får fatt i och leker så väggarna dallrar:-)

Redan är de leveransklara och håller på att lämna oss. Vi har två små tjejer kvar, en som jag helst vill ha ut på halvfoder och en som letar eget nytt hem.
Tyvärr har vi inga helt nytagna bilder på duon, så fram tills jag lyckats tigga någon av döttrarna får ni hålla till godo med några av de gamla.

Jean Dark Whitney Houston 

Jean Dark Winona Ryder

Åtta år på sju dagar

Så har det förhatliga datumet kommit.

Datumet jag inte vill veta av.

Dagen jag måste ta adjö av min hund.

Om en knapp vecka skall vi resa vår sista resa. Ofattbart och ensamt tungt.

Sista gången i bilen. Sista gången på promenad. Sista gången vid sjön, sista gången god natt, sista gången med mys i soffan, sista gången med armen runt hennes hals. Sista gången med allt.

Aldrig mer.

Jenna själv vet förstås inget. Hon är ju en hund. Hundar förstår inte som oss människor.

Eller gör hon det?
Jag vet inte, men nog tror jag ändå att hon märker att livet inte är helt som vanligt. Att matte är ledsen.

Jag ser hur hon tittar med allvarliga ögon. Kommer och lägger sig tätt intill, oftare än vanligt. När kvällen kommer finns hon vid min sida. Snabbt som en skugga, faktiskt innan jag knappt snuddat vid tanken själv på att gå och lägga mig och när jag slår upp ögonen om morgonen tittar jag rakt in i hennes bruna kloka ögon som säger god morgon.

Hon stjäl också. Mer än någonsin, och hon skäms inte ett dugg. Häromdagen bakade ena dottern. Fina runda, massor med fluffiga kakor med russin i. Goda, avlånga kokoschokladiga fyrkanter på ett annat fat.

Under några snabba, hundradels sekunder hamnade alla underverken, mjuka, varma och nydoftande i vår Sammetsögas mage. När jag dök upp slickade hon sig vällustigt runt munnen och lommade iväg med stor mage. Och jag blev inte ens arg. Ljög för mitt mellanbarn sedan, om hur mycket kakor pappa och jag hade tryckt i oss. Jag såg på hennes min att hon knappast trodde på mig.

För en tid sedan fick vi så datumet.

Datumet som tidsbegränsar vårt liv med finaste Jenna.

Tiden tickar obönhörligen på, och jag kan inte stoppa den.

Sju dagar finns kvar. 168 timmar.

På de här dagarna försöker jag ihärdigt att njuta av min finaste svarta hund. Skratta när hon stjäl. Skaka på huvudet åt bus. Torka när hon sticker in sin stora nos i mitt armveck och välter min temugg. Inte tycka synd om mig själv och torka tårarna när ingen ser.

Klappa henne varje gång hon ber, klappa lite till när hon inte ber, mysa i soffan, bjuda henne att ligga i sängen under täcket. 
Och jag går promenad på promenad och bara umgås allt det går. Försöker ihärdigt samla ungefär åtta år på sju dagar.

Åtta år vi inte får, åtta långa år som jag så gärna bara skulle vilja kunna ta för givet.

Dagar med Jenna, upplevelser, sorg och glädje. Upplevelsen av en grånande och åldrande hund. Upplevelsen av barnen som växer med en älskad fyrbent som utvecklas sida vid sida.

Minutrarna tickar på. Jag kan inte ändra på tiden, eller det som skall ske. Bara försöka fånga dagen, fånga förlorade år och fylla en ynkaste vecka med år som aldrig får bli.

Det är svårt. Och alldeles jättehemskt. 

Baka, baka liten kaka

Mellandottern bakar. Och det gör hon inte osedd.-) 

Tromben. Fortsättning

I mitten av april flyttade den Argentinske Tromben in i vårt hus.

Lilla bruna Tania kom ändå borta från landet i väster, med ett annat utseende, andra linjer och ett helt annat sätt än vi var vana vid.

Men nog var hon en dobermann! Pigg, glad, social, nyfiken och full av LIV!

Det där med liv fick vi känna på. Så liten hon var uppfyllde hon hela vårt hem, och snabbt fick hon namnet ”Tromben”.

Hon for fram likt en Tornardo, och jag som trodde jag kunde ganska mycket om hundar fick något att bita i vad gällde uppfostran. Som tur är var vårt yrväder underbart söt och hela familjen blev överförtjusta i henne. Mest jag själv… Och mellan svordomar och plock av sönderslitna kuddar, sopning av glasskärvor från husses glasögon, jagande efter Tromben över fält och åkrar (hon har ett sjukt intresse gällande fågelskådning) torkandes kiss i bilen (japp, du läste rätt!), på golven, mattor och säng hade vi också härligt roligt. För det är utvecklande att dela vardag med en sprallig unghund.

I skrivandes stund har vår busiga valp, utvecklats till en busig ungtik. Men hon har hör och häpna också lugnat ned sig ganska så rejält. Hon vilar faktiskt. :-) Ibland.

Vi jobbar på det där med Tornardo grejerna, och vi jobbar på det där med regler.

Till exempel vill vi här på Jean Dark att de regler vi har i familjen skall hållas. Bland annat att människorna sover i sina sängar. Och att hundarna sover i sina korgar.

Hm.....

Hästar Hästar Hästar

Idag har vi varit på utställning. Hästutställning.

Kul, roligt, intressant och annorlunda.

Hela familjen åkte och tjejernas kameror knäppte loss som värsta paparazzisarna. Eller hur det nu stavas? 

Och jag blev inte alls sugen på en finfin liten havremoppe. Nej, inte alls….. :-)

Många vill titta på sötnosarna

Snygghingsten

En av mina favvisar<3

Jag som är hundmänniska gillar inte blått.
Men på häst betyder det att  man är en vinnare:-)
Den här damen blev sedermera BIS

Den här gullisen hette Popcorn och var knappa året

Och den här herrn vann hoppklassen. 

Så här små söta tänder finns i munnen på en ca tremånaders babyhäst

Mammor måste alltid ha tålamod. Alla dessa ungar......

Men ibland sover de<3