Jorden runt på 80 dagar – eller tre klinikbesök på en dag

Ja, visst låter det kul?
TRE veterinärbesök på 12 timmar. Och jag poängterar; med TRE olika djur. Mmmm. Det går bra nu liksom.
Not.

Förra året var ju inte precis någon hit vad gäller vår kattuppfödning. (Läs bla HÄR  och HÄR ) Så en sak visste jag i alla fall, och det var att 2017 skulle bli en nystart. Bort med det dåliga – IN med det goda! För hur mycket otur kan man ha? Kvoten blir ju full nångång.
Jajamen!

Under ett par veckors tid har vi sett en ful knöl växa på ena tikens bakben. Den ploppade upp ganska snabbt och gav mig ont i magen.
Hård, stor som en fet ärta och envist växande på benet som en oinbjuden fästing, satt den knökafast och gjorde min jul lite lagom (o) rolig.
Ja, kompisar skaffade han sig också – flera fulingar växte i juvret upptäckte vi, och så gungade mitt nyårsfirande betänkligt oroligt.

För som hundägare känns det olustigt att veta att ens bästaste fyrbenting kanske inte ska bli 37, ja, inte ens 12? Livet kan gå fort, åt alla möjliga håll och kanter, det har jag lärt mig.

De där tankarna har jag gått och ruvat lite på, men tog förstås mod till mig och hittade en tid på en större klinik som tog bort elaka-ärtan och gav mig svar en kvart senare; Fästingen på benet var en talgkörtel. Halleluljah!!
Jag flög ut från kliniken, sköt bort tankarna på resterande knölar som också måste bort, och bestämde mig för att bara vara glad!

Jag var glad när jag körde hem, glad när jag handlade och GLAD när jag ramlade innanför dörren hemma.
Trött, famnen full med matvaror och eftermiddagsstress över allt jag missat att göra efter att tiken, knölen och jag förlustat oss på djurkliniken alldeles för länge.

Dottern möter mig med barnmorskeblick.
Katten har fått en unge, den satt som berget och jag DROG ut den så mycket så tassen är blå. Kattungen är förövrigt vit konstaterar jag när jag ser den, vit som snö och medtagen efter sin omilda, men behövliga start i livet.
Mammakatt är stolt som en tupp, spinner, trampar, tvättar sin lilla och håller ömt om den på finaste kattvis.
Det finns nog inte stoltare och gladare mammor än katter….
Tillsammans med mammakatt ligger bästa kompisen… - hundkompisen. Tjejerna har hängt ihop som ler och långhalm de senaste månaderna, sovit ihop, tjatat om kramar ihop och ja, mest bara legat i en hög ihop.
Väldigt gulligt faktiskt, speciellt som man kan fundera på alla förståsigpåare som alltid säger att hundar och katter inte kan prata, och att ”hundar och katter inte kan ha en relation”
Eh va?

Nåväl.
Mammakatt har fått en son, och förstås glömt sin bästa kompis.
Det gör inte så mycket för bästa kompisen har glömt henne med. Hon hässjar, stirrar tomt bort, utåt och mest av allt, in i sig själv.
De tänker föda samma dag…..!
Båda mammorna ligger där och har glömt oss tvåbenta.
Det gör inget, de är underbart söta, och jag sitter länge, länge och bara betraktar dem, och deras mys ihop – var för sig.

Mammakatt kämpar på, och efter ett par timmar är jag nästan svettig jag med. När någon krystar och tar i är det svårt att sitta oberörd och inte bry sig…

Jag inser ganska snart att det är problem på G.
Fan också på ren svenska.
Fan, fan, fan.

Det är jul, det är sent och jag ska hitta en som kan hjälpa oss att få ut kattungarna. Det gör jag, och få minuter senare är vi på väg.
Tjutande, orolig och ledsen mammakatt, jag med tungan rätt i mun och kanske lite hård på gaspedalen.

Veterinären som jag ryckt loss från middag, nattning av barn och en mysig familjekväll är vid gott mod, undersöker, pratar och viftar med sitt trollspö, dvs sömnmedel, skalpell och sax. Så sover mammakatt på bordet, och märker inget av allt som sker runt henne. Det är jag tacksam för.
Hon blir rakad, tvättad, fastspänd i en slags vagga, inpackad i steril plast och märker inget när hennes fina mage öppnas och skikt efter skikt blottas eller när veterinärens flinka fingrar försiktigt petar, pillar och bökar efter de små.

Hon hojtar glatt att det minsann var de STÖRSTA kattungarna hon sett, typ modell MARSVIN!!, och så svär hon lite och gräver, kämpar och lyckas till slut baxa fram två JÄTTESTORA (för det ser jag också), men söta små nya världsmedborgare.
Duon är medtagen, trött och inte så pigg på att andas eller alls slitas ut av jobbiga händer som kräver att de ska andas själva, pipa och visa att de lever.
En lång stund får jag massera, värma och till viss del behandla ganska omilt, innan de börjar ge ljud från sig, och äntligen börjar jag också se att den fula blå tonen i dras ansikten börjar försvinna och ersättas med levande, fin och rosa färg.
De skriker för full hals, och både veterinär och jag skrattar högt! Vi tittar lite, mest jag, för mammakatt ska sys ihop och kräver full koncentration av sin djurdoktor.
Jag fortsätter massera och smeka de små, som jag nu har stoppat innanför min skjorta. Bästa värmen J

En bror och en syster 💖

Det hela går bra, mammakatt vaknar, hon är förvirrad, orolig och har kissat ner hela sig. Vi städar, tvättar och kramas med henne. Hon piper ledset och skriker högt när jag bär ut henne och de små i bilen som vi värmt upp, innan vi vågar oss ut med den lilla familjen.
Det skymmer, snön faller i fina flingor på min näsa och jag känner att det ska bli skönt att komma hem. Jag är trött efter en lång dag på jobbet, med knöl på klinik och avslutande kejsarsnitt och krävande mammakatt.

Det plingar i min mobil, och på displayen blinkar en liten svart puffvalp med tillhörande meddelande;
”Annie valpar, här är den första. En hane. När kommer du hem?” Jajamensan, det nya året ligger i – jag ler för mig själv och åker lugnt hemåt med katterna bredvid mig i två korgar.

Hemma är mammakatt förvirrad. Hon beter sig som nysnittade katter ofta gör, vägrar ligga med sina små, vinglar ut på golvet, orkar knappt gå men har gett sig den på att hon ska strosa omkring.
Var hon har tänkt sig vet hon inte, men framåt, bortåt, blickar hon.
Jag vet att det är så, ändå blir jag lite irriterad – kan hon inte bara lägga sig hos sina ungar? Det kan hon inte.
Jag värmer en skvätt mjölk och ger ungarna, tvättar dem i rumporna och masserar magarna. De piper övergivet, men tystnar när jag lägger dem i boet på värmedynorna. De sover med  mätta magar, trutar lite med munnarna och förstår inte mycket av det som händer runt dem.
Bra, för deras mamma är fortfarande inte vid sina sinnens fulla bruk. Hon vinglar in i kattlådan, ramlar, ut igen, vill dricka, men fastnar med huvudet strax ovanför vattenytan och bara stirrar på det.
Jag sprutar försiktigt in lite i hennes mun med en plastspruta jag fått från apoteket. Sedan tar jag henne och lägger i boet och sätter mig med datorn, en kopp te och påklistrat lugn. Ungarna lägger jag tätt intill henne, klappar deras stissiga och nyopererade mamma medan jag berättar för henne att allt kommer att bli bra.

I rummet bredvid föds hane nummer två, och strax efter kommer trean, också det en kille – jag ser deras söta ansikten på displayen på mobilen.
Dottern hjälper dem till världen medan jag är sällskap till mammakatt som under inga villkårs vis vill vara ensam.
När jag smiter ut för ett toalettbesök skriker hon övergivet efter mig, och kastar sig ut på golvet där hon halkar och ramlar. Suck.

Tiden går, de små kattbabysarna äter inte gärna, och vi trugar dem med tutte från mamma som vi klappar och övertalar att ligga still. Det går sådär, och de vill hellre ha den uppvärmda mjölken på flaska vi ger dem när vi gett upp.
Den sista slatten trycker jag ut i stänk över de små, överallt och på minsta fläck sprutar jag mjölken, och mammakatt slickar det förnöjsamt i sig medan hon städar de små lite extra för varje sprut.
Ha! Vi ska nog lyckas tänker jag och motar bort trötta tankar.
Snart tar hon hand om dem själv.

Dottern börjar bli också bli trött, och vi bäddar till henne i kattrummet. Tätt intill den lilla familjen ligger hon och mammakatt blinkar förnöjt när jag släcker ljuset och byter uppdrag.

I det andra rummet sjunker jag ner i saccosäcken bredvid Annie som förstrött tittar upp och ser sliten ut när jag tvingar henne med mig ut i mörkret.
Värkarna har hållit på ett tag nu, och inget händer. Med andra ord är det dags för spring och hopp.
Det gör vi ett tag, den födande lilla hunden ovilligt och förvånat, jag peppande och kommenderande och lika trött egentligen.
Annie kissar länge innan vi går in, klämmer extra och blinkar förvånat när jag lyser på henne med min pannlampa. Här ska ingen valp ploppa ut i snön utan att vi upptäcker det! 😊

Hon springer upp för trapporna, sladdar runt hörnet och kastar sig in i rummet där hennes små söner ligger.
Värkarna rullar över henne och hon krystar allt hon kan. Jag betraktar henne förväntansfullt och sen förvånat när ingen valp gör entré.
Och så tvättar jag händerna, klipper mina naglar (som jag äntligen fått långa och fina) och känner försiktigt efter där inne.
Lilla mammahund är snäll och låter mig undersöka henne.
Jag känner – allra längst in- en valp, en tass och en nos. Tror jag. När jag är klar kommer en våg av nya värkar, och valpen lyser fortfarande med sin frånvaro.
Fan också.
Klockan är över midnatt, jag är trött som en gris och valparna är fast inuti sin nu ganska slitna mamma.

Tankarna fladdrar i mitt huvud och jag rekar vilket sjukhus för djur som är närmast, och som inte innebär att jag måste åka till ett Anicura eller Evidensia.
Jag gillar inte de här riskbolagen som klampat in på djursjukvårdsmarknaden, trissat priserna till oigenkännlighet, gjort kunder och utövare osams och tömt veterinäryrket på en stor portion gott rykte.
Det får bli Ultuna – 30 minuter bort och oftast väldigt bra.
Jag gör som jag brukar, ringer och kollar om de har tid och inte en massa andra akutfall, packar bilen som jag värmer innan, letar efter något att ha de nyfödda valparna i och som också rymmer eventuella flera valpar.
Och så kör vi.

Stackars Annie. Mitt i sin förlossning måste hon åka bil, oroa sig för sina små och fundera över vad som ska hända.
Men allvarligt Jeanett?? Annie är en hund. Hundar tänker inte så.
Nähä.
Nä, det gör de kanske inte.
Eller gör de det?
Inte vet jag. Men synd om henne tycker jag i alla fall.

Väl framme –tack och lov för storytel och en möjlighet att skingra oroliga tankar – parkerar jag rakt utanför kliniken och ringer på med kalla fingrar. Annie huttrar bredvid och valparna piper i korgen.

Vi blir insläppta i ett fint rum direkt och Annie boar ner sig i den väntande korgen med mjuka filtar personalen ställt fram. (Mycket trevligt för en sliten uppfödare och en orolig mammatik att få en egen plats direkt till sig och sina små, tack!)
Annie undersöks direkt, röntgas och får kollat sitt blodvärde.

Hon har tre små barn kvar i magen, och en liten älskling har hamnat alldeles fel. Han ligger med ett ben fram och ett bak och dessutom vikt på något underligt sätt och har alldeles tappat orienteringen och är på väg in i fel horn och inte ut i världen alls. Allt det här vet jag förstås inte nu, utan veterinären berättar det efter att hon plockat ut trion.
Stackars Annie som kämpat så!

Efter ytterligare en seg timme är alla undersökningar med vidhängande resultat klara och det är slut på Annies kämpande.
Hon hämtas till operation av en gullig sköterska och så är det bara tre nyfödda valpar och jag kvar i rummet.

Trion väntar på mamma under en värmelampa

Jahapp ja.
Jag är så TRÖTT. Det går ju inte. Ska jag köpa kaffe i det fina väntrummet måntro? Jag såg en maskin. Näe, då får jag ont i magen…. Jag surfar istället.
Och så surfar jag lite till.
Och så surfar jag ännu mer.
Men HERREGUD så jefla LESS jag är på att surfa!!
Nu vet jag allt om mina vänners –och några till- statusuppdateringar, vilken middag de ätit, hur julen varit, vilka som fått valpar, vem som köpt ny katt, ridit i vackert väder, när solen går upp och vem som separerat.
Det värsta är att jag struntar i det.
Jag vill ha min hund nu.
Oron fladdrar i magen. Tankar som inte är så bra tittar förbi. Tänk…. OM…. Hon dör? Vår ögonsten. Dotterns älskade lilla hund.
Bara för att vi skulle ha valpar.
Jag motar bort skiten.
Stick!
Ingen har väl dött av ett litet kejsarsnitt. SÅKLART vår hund mår finfint.
Så det så.

På väg ut i väntrummet för att låna en tidning möter jag en sköterska och en korg. Hon hojtar glatt att här kommer hon med tre fina grabbar.
TRE GRABBAR.
!
?

Men vad faaaaaan.
Det är fel. Fel rum!
Vi ska INTE ha tre grabbar.
Vi HAR redan tre grabbar.

Såklart det inte var fel.
Såklart vi har åkt ända till utlandet, parat med en superhane och det blev inte en enda tjej till oss.
Husse kommer bli lycklig. Hmpf 😞

Sköterskan lyfter på handdukskanten och visar fram tre små trötta trollungar. En är lilablå i ansiktet, på halsen och i nacken.
Problembarnet döps han snabbt till av dottern när vi senare kommer hem, och det är ju ett passande namn.
När jag nu står och betraktar honom tror jag han kommer dö.
Blålila i skallen, platt i kroppen, rosslig anhämtning och med sig en FETräkning som jag vet att jag ska få på grund av honom, ligger han där och ser ganska ….. ful ut. Sköterskan tittar på mig och räcker mig alla valparna.
Ger mig en snabb statusuppdatering på kön, vikter, färger, hårlag och i vilken ordning valparna kommit ut.
Jag är mest intresserad av mammahund och hon avbryter mig med att ”tiken mår fint, hon sys ihop nu och du måste hålla koll på Problembarnet. Han mår inte så bra och har blåmärken överallt. ”
Jaja, svarar jag och tänker att vi kanske ändå inte behöver sex hanvalpar….

Värmelampan lyser fint över grabbarna grus, jag nattar dem försiktigt och så väntar vi på mammahund.
Vi väntar.
Och väntar.
Jag blir galen.
Jag får stress.
Valparna piper.
Valparna skriker.
Valparna bökar.
Värmelampan lyser.
Den jefla klockan på väggen tickar.
Mina ögon hänger på trekvart och jag svär för mig själv.
Fasiken för alla som ligger i sina varma sängar och sover!!

Fasiken för sköterskan som är så glad och pigg.
Fasiken för klockan som envist klampar framåt.
Fasiken vad TRÖTT jag är.
Vi väntar.
Jag blir galen igen.
Klockan blir 03.
Klockan blir 04.
DÅ kommer de med Annie.
JA!! Vi ska hem!!!!!!!!!!!!!

Det ska vi inte alls.
Annie är totally slut.
Ögonen hänger på trekvart, tungan utanför munnen är fistorr och blekrosa. Hon ligger under ett lager av filtar och sover som en stock.
Jahapp.
Vi baxar ner henne till sexlingarna som gapar över hennes spenar som svultna fiskmåsar och struntar i att de säkert smakar apa efter all desinficion. Sköterskan kopplar dropp och jag klappar henne förstrött, noterar den äckliga lukten av gas från hennes mun och lyssnar till veterinären som joinat oss för att ge mig ytterligare en statusuppdatering om Annies mående.

Hungriga killar och sovande mamma

De går och kvar i rummet är mammahund som sover, fem mätta och belåtna smågrabbar, en blålila liten fuling och jag som är så trött att jag knappt kan stå på benen.
Turligt nog för mig behöver jag inte det. Det finns stolar för trötta hundägare.
Jag testar alla två, de ser likadana ut, men jag provar ändå, allt i hopp om att vakna till.

Klockan blir 05 och personalen kommer och tittar till oss. Annie tittar ingenstans och de går igen.
En halvtimme senare kommer de med mjukmat i hopp om att den nysnittade mamman ska vakna till liv av doften.
Det gör hon inte.
Jag kan dock knappt stanna i rummet av stanken och går direkt ut i väntrummet och köper en kall dricka för att ha något att göra. Efteråt får jag lite liv i min hund genom att uppmuntrande prata och klappa henne entusiastiskt.
Snälla Annie…. Vakna nu så vi kan åka hem. Vakna nu så jag kan få sova innan jag ska jobba.
Annie blinkar mot mig med slöa ögon, mumsar sakta i sig maten jag trugar i henne och somnar bums när den är slut.
Klockan blir 06 och personalen återkommer.
Nej jag får inte åka hem.
Ja det ser att Annie ätit.
Nej, jag måste stanna.
”Vi kommer tillbaka om en liten stund."

Jag blir galen av att vänta.
Jag surfar lite då.
Mobilen blinkar till och jag får ett meddelande från idiot-Telia om att jag förbrukat min surf. Vad FAN.
Skit samma. Jag vill ändå inte surfa. Jag vill hem. H.E.M.
Klockan blir 07 och veterinären tittar in. Tycker att Annie ska ha lite mera dropp, ordnar det och lämnar mig med de sovande sexlingarna, den trötta mamman och klockan som ticktackar på väggen.

Jag orkar inte ens bli galen.

De kommer tillbaka en liten stund efter och när jag insisterat på att JAGMÅSTEFÖRBÖVELENHEEEEEEEM skriver de ut oss halvåtta och hjälper mig ut i bilen.

Foten på gaspedalen, kaffe trots att magen ylar nej gör att jag håller mig vaken, pigg popmusik i radion och siktet inställt på hemmet.
07:57 rullar  jag in hemma, väcker dottern som tar över de små och så börjar jag jobba, 8:15, en kvart försent.

Hallelujah!
Klockan är inte ens halvnio och jag har tvångstankar om att det är kväll och jag ska få sova.
På riktigt.

Jag kan inte låta bli att konstatera att det är underbart att vara uppfödare.
Underbart att ha eget företag.
Underbart att ha djur.
För det mesta.

Dagen efter, eller var det kanske samma dag(?) fotograferas killarna
 och övriga familjen inspekterar. 

Barn och Gulligt

Idag har vi haft besök av en liten person.
Barn av alla sorter är fantastiska. Och de har oftast fantastiskt roligt ihop. 💕

Tack Debbie för alla härliga kommentarer. Och TACK för att du motionerade våra kattungar så bra. De sover fortfarande! *Fniss*

Vår kinesdam, Saga, vet att bland ungar vankas det oftast något gott,
och förstås klapp och kram i massor.
Något Saga älskar mest i hela världen, så barn står högt i kurs hos henne. 😛

TJHOHOOOOOOOO!!! Catch it if you can! 

Bus och lek om vartannat - allt i ett 😛 💗

Foto E. Willblad

Spännande...

Vi har ju några osålda valpar. De är söta, tjocka, glada och några av dem dessutom så otroligt lovande att jag absolut inte under några omständigheter kan tänka mig att sälja bara till sällskap... De måste helt enkelt visas på utställning några gånger under sina liv.

Jag hoppas förstås att rätt ägare ska dyka upp, och under tiden går jag här hemma och njuter av dem. Det finns nämligen inget finare i mitt uppfödaröga än en glad, framåt och knubbig valp som dessutom är apfin att titta på! ☺

Eftersom vi har små valpar både till tävling, men också till bara kärlek så har jag lagt ut en annons på dem. Jag tänkte nämligen prova detta med att annonsera på blocket, som var nytt för mig.
Resultatet var onekligen spännande.

En valp hittade sin nya familj via annonseringen, och det blev hur bra som helst! Och sent i natt fick jag ett sms (det verkar vara en stor grej för de unga nu för tiden, att skicka sms.....) och det fick mig näääääästan att vilja släppa en av de riktigt fina.

Men bara nästan 🙈🙉🙊:


"Undrar om du vill göra ett bytte med dobermann
 svarta valpen mot min ring av 21 carat guld"

Damen med hunden

Utanför Vita Husets Hund och Kattpensionat 

Det är ganska tyst på jobbet, stilla mumsande tyst liksom. Jag har städat, varit ute så mycket så jag har äppelröda kinder och känner mig mosig i kroppen. Hundarna är nöjda, äter ben eller sover. 

Mina ögon löper över boxraden, betraktar våra fyrbenta gäster.
Där är polisschäfern, vass, hård och med ett hjärta av guld. Fast han vill bita de andra hundarna gillar vi alla hans rättframma sätt och glada humör.
Bredvid sitter två smutsgrisar – labradorhanen Mexas som är en riktig stammis, han älskar Vita Huset och kan varenda skrymsle och vrå både inne och ute.
Idag har han lurat med sig sin kompis, goldentiken Trixie som gladeligen hänger med, gyttjebadar, sliter upp våra planterade blommor och bara rent allmänt smutsar ner sig.

Mitt emot ligger dobermannhanen Amor utslagen och snarkar högt. Han har retat pudelflickorna och är helt slut.
De krulliga tjejerna har sin egen box, men de är inte trötta. De följer mina rörelser med tre par pigga ögon, och verkar tycka det är dags att få godis.
När dörrklockan ringer exploderar de i skällande vrål och lugnar sig en stund efter att jag släppt in våra besökare.

Damen med hunden luktar rök, och hostar gång efter annan, hämtar andan och handhälsar samtidigt som hon berättar att hennes hund har varit på hundpensionat två gånger.
”Du vet, det funkade inte alls, hon högg personalen och nu har jag hört att ni är bra, så jag tänkte kolla och se om det funkar bättre hos er” Hon tänker säga något mer, men avbryts av sig själv och den elaka hostan.
Fiskar upp den lilla yorkshireterriern i famnen och sjunker ner i vår soffa samtidigt som hon ber om ett glas vatten.

Ögonstenen följer mig med pigga ögon, lätt beslöjade, sådär som de blir på gamla hundar, men ändå klokt och vaket.
”Ja, nu är vi här. Jag ska in på sjukhus, och vet inte när jag kommer ut. Du lät bra på telefonen, och här är hon” Damen räcker mig kopplet, och pekar på en kasse med saker. ”Visst får hon ha sina grejer?” Hon kastar korta blickar på mig men är snabbt tillbaka på sin fyrbenta vän.
Jag ser att hon betraktar henne med kärlek och allvar.
Klappar henne med mjuka händer, berättar att hon ska stanna hos oss ett tag. Ber henne vara modig, förklarar att mamma kommer snart.
Hon suckar lätt och säger till det lilla ansiktet att hon älskar henne och att hon är världens bästa vän.
Hundens pepparkornsögon hänger vid sin ägares. Hon liksom insuper orden och omvandlar dem till hundspråk.

Vi pratar en stund, och jag funderar i mitt stilla sinne över hur detta ska gå.
En liten argbigga som är portad på två ställen för att hon bits. Och tydligen har hon smakat ordentligt på ambulanspersonal och läkare också.
Stackars lilla vovve tänker jag medan jag står och håller hennes koppel i handen. Jag köper mig lite tid, ger tillbaka kopplet och bär in alla saker och ordnar boxen medan de två får säga adjö utan mig.
När jag kommer tillbaka vill matte gå och det vill hennes lilla terrier också. Jag får tillbaka den fyrbenta som motsträvigt stannar hos mig när kopplet inte kan följa ägaren längre, och hon ser förvånat irriterad ut när jag lyfter upp henne och vinkar hejdå till damen och hennes väntande taxi därute.

Yorken åker med i min famn och ser ytterligt kränkt ut när jag släpper ner henne i boxen. Hennes ögon far över bädden, vattenskålen och buren matte skickat med, och när hon långsamt går på stela ben fram till mig, förstår jag att nu ska jag bitas.

Innan de åldrande tänderna sätts i mitt ben säger jag till den upprörda damen att vi liksom är fast med varandra, att jag inte heller tycker det är så kul, och att mina arbetskompisar är lite sura på mig som tagit emot en grinig och bitsk hund.
Till sist säger jag att hennes matte är sjuk och att hon måste ha vår hjälp. Och så varsågodar jag henne att bita mig.
Knappnålsögonen tittar upp på mig.
Lite förvånade, lite trötta och med ett uns av uppgivet ensamhet.
”Ja, bit då!” uppmanar jag henne. Hugg in bara, så får vi det överstökat och klart. Jag står kvar och ser tikens lite förvånade uppsyn och känner hur hon sen stryker sig lätt, och lite stelt, mot mina ben och går och lägger sig i korgen.
Det där med att bitas blev det visst inget av med.
Märkligt.
Jag vet att hundar inte kan prata, men det känns som om hon förstod vad jag sade. Och det kan hon ju inte ha gjort.
? 

Dagarna går och vi lär känna varandra. 

Den lilla toviga yorken med rosetten på sned fångar mitt hjärta, och jag blir glad när hon följer med mig ut på tomten när jag ska städa och helst bara vill gå hack i häl. Jag blir lycklig när hon kastar sig över maten, och jag skrattar när hon kommer med tillgiven blick och vill sitta nära.
Jag gillar inte yorkar. Jag gillar inte toviga och lite smutsiga hundar. Jag gillar inte hundar som bits och är arga och jag gillar mest att ha nära relation med mina egna hundar.
Men det här lilla pepparkornsögat….

Det syns att hon alltid haft en rak rosett, rent hårsvall och är någons mest älskade ögonsten. Det syns att hon har en själ, stor som en jätte, inhyst i sin lilla kropp.
Det syns att hon är van att vara älskad.
Och det syns att hon behöver få älska tillbaka...

Jag tänker på damen. Hundägaren. Hur mår hon?
Jag får SMS ibland som jag svarar på; ”Hur mår K? Äter hon? Är hon ledsen? Bits hon mycket?”

Jag tar några fina bilder, viftar med godis och be snällt. Den lilla strålar in i kameran och blinkar välvilligt. Mumsar snällt med sina få tänder när jag skickar bilderna och hoppas de kommer fram till matte.

Dagarna går, och de andra blir förtjusta också.
Alla gillar den lilla söta plötsligt.
Dagarna blir till veckor och svärdotter ringer. Matte är sämre. De kommer senare, kanske, de vet inte, kan vi ta hand om ögonstenen lite längre?
Hon är ledsen, berättar att det är allvarligt, och att familjen tycker att en hund är väldigt betungande. Men att lilla yorken är det viktigaste för matte och att hon inte lyssnar. Hunden ska abslout hem sen. När matte kommer hem.
Absolut.

Veckorna blir till månader.
Räkningen blir stor. Det bryr sig inte familjen om.
Jag har skickat fler sms, och fått svar av svärdotter som visar dem för matte. Hört rösten i telefonen som vill byta några ord med sin lilla.

Matte pratar med tunn och skrovlig röst och hennes lilla hund sitter blickstilla, lyssnar och tittar på ingenting som hon fångar duktigt och håller fast vid under hela samtalet.
När vi sedan lägger på betraktar hon mig allvarsamt.
Så tokigt! Att ringa till sin hund på ett hundpensionat liksom. Och så ännu mera knasig att hon som äger pensionatet låter det ske och sen gråter en skvätt efteråt. Så sjåpigt!

En dag, utan förvarning står hon i vår foajé. Svärdottern.
Ska hämta den lilla hunden.

Mattes kropp orkar inte mer och hon kämpar för att ta adjö av livet, med familjen runt sig.
Ingen vill ha hennes ögonsten.

Hennes ord sjunker in i mig.
Och jag frångår alla mina principer, all min yrkesheder som talar om att jag inte ska lägga mig i, och så frågar jag försiktigt var lilla yorken ska. Kanske bli Änglahund? Jag andas knappt, hoppas att svaret blir ja. Den lilla älsklingen är just en älskling och hon förtjänar att ha minst ett ton kärlek runt sig sina sista år.
Mattes unga släkting berättar att vår lilla omtyckta inneboende ska till Hundstallet och hela min värld stannar.
VA!
Hundstallet……!

På korta sekunder, långa som evigheter, vimlar bilder förbi inne i mitt huvud.
Jag ser glada pitbulls, busiga kamphundar, bångliga blandrashundar, hundar som drar i kopplet, familjer som hämtar sina nya familjemedlemmar, stim och stoj, skall och hopp och studs, och så ser jag en ensam liten york med rosetten på sned i en mindre box.
En grånande nos, lite stela ben och en kropp som börjar ta slut. Jag ser ögonstenen stanna på Hundstallet i evigheters evighet.
Det går inte.
Lilla sturska ögonstenen, envis, sur, klok och med så många känslor i en och samma kropp. Vem vill ha henne? En så gammal hund….

Det känns bottensvart i hela mig och jag tänker att hon kommer få stanna för alltid i en box på Hundstallet, och för alltid tas om hand av unga outbildade tjejer.
Jag ber svärdottern att vi får henne.
Orden studsar ur min mun, enkelt, och stannar i rummet med bestämdhet.
Såklart hon ska stanna.
Det blir tyst.
Vi stirrar stilla på varandra. Ler lite osäkert. Och jag förklarar att jag vet någon som kan ta ögonstenen. Om vi får henne vill säga.
Vi tänker lite till, hon på vad jag just sagt och jag själv på hur jag kunde säga det.
Det var plättlätt!
För lilla, gamla yorken ska INTE till Hundstallet.
Inte.

Så säger hon osäkert att såklart vi får henne. Hon ska bara ringa matte först.
Och matte säger ja. Viskar eller något, för svärdottern hör inte och måste fråga flera gånger. Fast först berättar hon att ögonstenen mår fint, är glad, söt och älskad av oss alla här på Vita Huset. Att hon inte alls bits och att ingen vill att hon ska till Hundstallet och att vi kan tänka oss att ge hennes lilla hund ett för alltid-hem.

Jag går ut ett tag fixar lite med något som inte behöver fixas med, det är skönt att låta händerna arbeta och slippa tänka. Torkar bort en envis tår och känner hur det värker i hjärtat.

Orden börjar ta slut där ute och jag går tillbaka. Tar med mig ögonstenen som svärdottern vill träffa.
Känner sorgen slå mot mig när jag öppnar dörren. Lilla yorken skuttar på gamla, men glada ben framför mig, kastar sig fram med ett VOFF-BHU och ser förvånad ut när den främmande inte blir rädd utan böjer sig ner och säger hej.
Båda stirrar osäkert på varandra, och så får doften fäste i den lillas näsa. Hon höjer huvudet, liksom insuper lukten, och kastar sig över den främmande.
Ylar, skäller och studsar. Viftar med hela sin lilla kropp i glädje, för att plötsligt stanna upp och osäkert konstatera att den främmande luktar matte, men ändå inte är hon. ”Jag kommer just från sjukhuset” konstaterar svärdottern, och bekräftar det som den lilla hunden så tvärsäkert redan vet - "mattelukten" finns här!
Den lilla terriern slickar henne osäkert men låter det bekanta ta över, och fortsätter studsa runt på glada ben samtidigt som hon låter ögonen blicka mot dörren och mitt hjärta hoppar till. Åh, så mycket kärlek som ryms i en endaste liten hundsjäl! Hon hoppas förstås att matte ska komma…..

Medan jag funderar över hur vi ska ta adjö –pappren skrev vi snabbt under den lillas glärdjeyra- betraktar ögonstenen mig med kloka ögon, tittar på oss tvåbenta när vi säger hejdå, och visar inte tillstymmelse till intresse att lämna min sida.
När jag går tillbaka in på jobbet följer hon mig troget. Tittar upp på mig, och lyssnar uppmärksamt när jag berättar för henne att hon ska få en ny mamma, ett nytt hem och en annan vardag.
Jag lovar henne att det ska bli bra, och jag är säker på att lilla papparkornsögat förstår vad jag säger.
Fast hon bara är en hund..

Och så kom det sig att jag blev yorkshire terrier ägare för en dag.

IDAG

Idag bor lilla K hos en av våra anställda och hänger med henne till jobbet, dvs till oss, och jag träffar henne varje dag.
Hon är älskad, omtyckt och omskött.

Rosetten byts ut flera gånger i veckan, den hänger rätt och inte på trekvart, och självklart är Ögonstenen nybadad, borstad och tovorna är sedan länge utredda och borta med vinden. 

💗

TACK för alla namnförslag

Nu har vi döpt Hårbollarna!

Efter en hel kaskad av balla, fina, och igenkännande namn, har vi nu valt de fyra kändisnamn vi tyckte passade bäst till vår kvartett kattbabysar.

TUSEN TACK alla ni för tipsen, vi läste alla och skrattade massor. Om några veckor är det nog dags igen, men då vill vi ha kända låtar på utvalda bokstäver. Vi återkommer i ärendet☺

Mamma Molly håller koll på sina döttrar 💗

Jean Dark Doris Day
Stannar

Jean Dark Dogge Doggelito
Till salu

Små Darwinfötter 

Jean Dark Dame Edna
Tingad 

Jean Dark Darwin
Tingad 

Jean Dark Darwin
Tingad

Jean Dark Dame Edna
Tingad 

Jean Dark Dogge Doggelito
Till salu 

Jean Dark Doris Day
Stannar

Jean Dark Dogge Doggelito

Till salu

Jean Dark Darwin

Tingad 

Jean Dark Dame Edna
Tingad 

Läs mer om Hårbollarna HÄR och HÄR

Ensam Hårboll söker .......

På grund av en avbokning har vi den här lilla Hårbollskillen kvar till salu. Han vill komma till dig som har ett stort hjärta och lust att krama och leka med honom varje dag.

Han är redo att flytta i början av det nya året, och kommer givetvis att vara vaccinerad, besiktigad, avmaskad, dolda fel försäkrad och registrerad i Sverak.

Vill du veta mer, hör av dig så berättar vi: kennel@jeandark.com

Lär mer om hårbollarna HÄR  och HÄR

Rapporter

Nu flyttar våra busungar och det ramlar in rapporter från höger och vänster, söder och norr om hur det går med alla de små.
Underbart att höra och lugnande för mammahjärtat att alla verkar acklimatisera sig i sina nya hem i flygande fläng.

TACK alla härliga valpköpare för fina bilder,
och för all kärlek ni öser över era Jean Dark Babysar 💗

Jean Dark Making Memories "Ru"
sover sött på sina två bracco italiano kompisar
Äg J. Wikström

Jean Dark X-Ray har hittat en fin utkikspost för TV-tittande
Äg Fam Hedberg

Jean Dark XChange inspekterar soptunnan
Äg Fam Holmberg

Jean Dark Mrs Robinsson har ett fast grepp i sin
 (stackars) afghankompis öra.....!
Äg Fam Ljungkvist, kennel Aphalville's 

Funderingar

Jag är galet intresserad av avel. Och jag funderar alltid över vad resultatet kan bli om jag skulle para den eller den hunden, den eller den katten, den eller den hästen... Eller om en människa jag ser på stan skulle få barn med den där borta. Ja, eller den där bredvid?
Jag funderar på sånt varje dag och inte verkar det gå över heller.

Ibland tänker jag att det är jobbigt att vara uppfödare och städa/torka bajs/vaccinera/tävla/ställa ut/hålla kontakten med alla valpköpare och inte minst ha alla dessa hundar hemma för att ha en levande och fungerande avel.

Min gode vän Martti verkar ha förstått det och förser mig med nya upplevelser som också skapar ännu fler tankar kring avel.
Ja, alltså, inte för att jag tänkt börja föda upp räkor. Inte för att jag knappt är ens intresserad. Men allvarligt.....!
FATTA hur enkelt? Mindre jobb, färre valkpköpare -räkköpare- hur är räkklubben? Omplacerar man räkor? Hälsotestar? Mentaltestar? Näh, det är nog bara mest exetriör.

Hahahahahaha!! Tänk om man skulle sadla om hörni??