Jag har förstått att
många följer vår yngsta tik, Tania, och hennes framfarter i livet. I skrivandes
stund är hon drygt tio månader, och man kan säg att hon lever fullt ös.
Medvetslös. Bokstavligen talat.
Från att ha varit ganska
vild.
Jag tänker mig på en skala från 0-10, så har hon varit 1 miljon. Minst.
Det finns knappt ord för
alla hyss hon hittat på, eller hur mycket livsglädje som rymts i den bruna,
argentinske valpkroppen.
Tania kom till oss en
kylig vårdag i april, och efter det var sig livet i Vita Huset inte likt. Men
det var roligt, utmanande och underbart!
Tidigt hamnade vår
Tromblikande hund i tonåren, och så en dag löpte hon. Det där gick ganska
omärkt förbi, Tania var som vanligt. Pigg, glad och med en massa projekt.
Men plötsligt upptäckte
vi att hon drog sig undan. Hon ville mest sova, grotta ned sig i sin
människosäng inne i vårt sovrum. Där låg hon nedbäddad under alla sina
hundfiltar, gärna med ett mjukisdjur som hon snott inne hos någon av döttrarna,
och hon ville INTE komma ut. Faktiskt fick vi dra upp henne,
bära/släpa/hota/muta för att ens bara rasta henne. Jag blev jätteorolig, och
tänkte att hon var döende i någon märklig sjukdom jag inte hört talas om. Husse
undrade om vi sålt fröken Argentina – för hon syntes ju aldrig till. Och barnen
började fråga när dobermann nummer två skulle komma till Vita Huset, för det
var ju lite trist hemma nu.
Tyst och stilla hade vi
några dagar här hemma, och jag bokade (nästan) tid hos veterinären. Det som
avhöll mig var att den lilla bruna var piggelin på promenaderna, så vi
beslutade att avvakta lite till.
Och så snart vi var hemma
sade det ”Vips” och så låg Tania i sin säng. Det där blev förstås de andra
djuren nyfikna på. – Vad var det som var så kul med att bara ligga inne i sin
säng och glo? De gick in och tittade och möttes av svarta ögon i ett litet
ansikte. Tania ville inte alls ha besök.
Hon följde de andra med
sura ögon, och såg nöjd ut när de droppade av ut igen i vardagsrummet. Och det
gjorde de med besked! Katterna tog sig också några turer in, och möttes där av
en sällan skådad syn;
Katla Drake bodde visst nog där inne i sovrummet!!
Eldsprutande, arg och snabb som en spottkobra for hon ut med sin långa näsa och
jagade ut de stackars sovrumsflanerarna med en faslig fart! Och sedan blev
plötsligt sovrummet i Vita Huset kattfritt. Det har nog inte hänt sedan dacke…
Vi förstod att vår Argeintiske Tromb var skendräktig, och helt enkelt hade byggt ett bo för
sig och sina mjuksivalpar. Gulligt. Och kattfarligtJ
Så kom det sig att
fröken Katla Drake fick sina gossedjur avlägsnade, mindre mat och mer motion. Och en dag var hon sitt gamla jag igen.
Fortsättning följer. Phu J
