Kennelnamn

I slutet av -80 talet ville jag ha ett kennelnamn.
Då, som nu, var det inte det enklaste, alla de bra var ju redan tagna! :-)

Vi fnulade, smakade på ord och prövade alternativ hit och dit. Till slut kom husse på det, och jag ska säga att jag hade inte kunnat tänkt ut ett bättre själv.

Halva mitt namn, halva den svarta fina färgen på en dobermann, och hela namnet på en fantastisk, världskänd ung kvinna, som jag alltid beundrat.

Fortfarande idag, nästan 30 år senare, är jag jättenöjd med namnet, som vi nu är två om, då mellandottern Felicia har blivit delägare/uppfödare tillsammans med mig.

Hur fick DU ditt kennelnamn? Lägg gärna igen en kommentar här och berätta. det ser jag fram emot att läsa! :-)

Phu

Sträckan Velletri - Salerno är ganska jobbig.

Det finns många vackra saker att titta på i det här landet, underbara hus, byggnader och natur. Vägarna är lite sämre, rätt många hål, bump och studs.
Det är skönt att åka bil i Italien om man har njurar som sitter hårt fast och man inte är typ proppmätt. Annars blir det ganska.... oskönt.

Den här biten mellan dessa båda städer, den ena i mitten av landet och den andra i den södra, tar ungefär tre timmar, om man inte åker fel.
För om man åker fel tar den nästan fyra timmar.
Man kan åka fel på vägen hem också, då tar det ytterligare fyra timmar, eller kanske lite till.
Vilket betyder att när man är tillbaka på hotellet är klockan låååååångt över middagstid med svenska mått mätt, och ja, till och med med italienska mått.

Så.
Om man tar den här sträckan på en dag, åker fel x två, parar hund och fikar lite när man kommit fram, är man faktiskt ganska mör när dagen är slut..
Det är absolut positivt att ens hund blivit parad och allt gick bra, det är absolut KUL att kolla in kaktusar, apelsiner och palmer längs vägen.
Och det är absolut superduperhärligt att få solen i ögonen, höra fågelsång och nästan svettas lite för allt är så varmt.

Men alltså. Man blir trött.
Så nu vilar jag lite, för den här "man" är ju jag såklart. Och förstås väldens bästa Bitte som hängde med som chaufför, resesällis och tolk.
Vad gjorde väl vi hundfolk utan våra bästa kompisar, annat hundfolk???? Tja... Inte vet jag?

TACK Bitte för idag!! Du är bäst :-)

Och ett Ps.
Mer resa imorgon, då styr vi kosan mot Stockholm. Bästa Tania - för hon är också bäst- vilar ut i soffan bredvid mig.
Jag klappar den fina hundmagen godnatt, och hoppas guldkornen där inne växer till sig :-)

Ett till blodprov

För att vara på den säkra sidan har vi tagit ett blodprov till. Jag menar, veterinärerna ska ju också leva....

Det är förstås annorlunda att besöka en italiensk klinik, billigt också, men annars samma som hemma.
Apropå hemma, så är det TUR att jag har världens bästa veterinär just hemma (Tack Helen Alm!), för eftersom den lilla detaljen som kallas språk ställer till det, blev jag ändå tvungen att få hjälp av kloka tankar från Sverige.

Resten av dagen blev vi bjudna på lunch av familjen Sobers - TACK Bitte och Pieri!! Och sedan har vi mest käkat inhemska mandariner, promenerat i omgivningarna och lyssnat på fågelsången som är alldeles ofantlig vacker.

Helst har jag balkongdörren öppen så fort vi är på rummet, något Tania också gillar, för då kan hon spana efter presumtiva kavaljerer.

Vi hoppas på valpar i april efter Tania och Dante

Vi är som sagt var i södra Italien, träffar en av mina alltime favoriter - Dante delle Querce Nere.
Förhoppningen är förstås att resan ska ge fint resultat och att vi får valpar om två månader.

Blivande mamma är vår argentinska tik, CH Tania de Akido San och pappa är den till åren komna, men mycket välbehållna, CH IDC SGR ZTP (17 mån) Dante delle Querce Nere




Klicka HÄR och se mer av Dante

Dante delle Querce Nere 

(Pathos delle Querce Nere x Ca'Stellmaris Corinne) 

TJOHOO PARAT!

Just hemkomna till hotellet.
Matte glad.
Husse mätt.
Tania ûbertrött.

Först blev vi bjudna på en fantastisk trerätters lunch
Jag drack coca-cola. Det gjorde inte husse... 

Sen hade Tania och Mr Snyggo kul i trädgården
=PARAT!!! 

Efter det åkte vi tillbaka till "vår" stad och hotellet

På vägen pallade vi mandariner som vi åt med god aptit i bilen.
Och ja, det är citroner på trädet bredvid

Nu slappar vi alla tre på rummet.
Bilder, info och namn mm kommer imorgon. 

Framme!

Ja, nu är vi framme!
Varmare, mer människor, liv och rörelse och som att köra bil i en myrstack. Hua.

Efter en vända på stan, där vi hittat mat, slappar vi nu välförtjänt på hotellrummet och funderar över morgondagen.

Tania sover sött på sin näsa mellan oss i sängen, det tar på krafterna att flyga fler timmar, vandra på stadsgator, äta middag i en gränd och titta på alla dessa människor.

Jag tänker att det är bra att hon sover, så hon är pigg och vaken imorgon, när hon ska få träffa Mr Snyggo himself.

Fortsättning följer.

FRAMME!!
Och äntligen ute ur flygburen :-) 

P.A.L.M.E.R
på stadens gator!! 

Ja, alltså, vi hittade världens minsta bil. Den var så yggepygge att
inte husse skulle få plats även m han försökte. *FNISS!*

Hur ser man att Jeanett är en turist?
Svar:
Hon glor upp i alla träd och fotar apelsinerna

Vi reser ändå

Dagens blodprov visade att Tania fortfarande inte är klar.
Dvs, hon har inte ägglossning än. Hon är inte ens i närheten.

Jag blev lättare nervös av upplysningen från veterinären, husse struntar i vilket, han ser fram mot en minisemester i favvolandet, och Tania själv bryr sig inte ett fillejota.
Hon uppvaktar Hugo the Puff och inspekterar våra resväskor.

Jag har beslutat att vi reser och stannar ett tag, inväntar höglöpet och passar på att hälsa på goda vänner och se oss om lite.

Så snart är vi på väg!

Tjejerna funderar på vad som ska hända

Kaffeautomat i väntrummet.
Tania kollar om de har kakor till de fyrbenta också :-) 

AJ!
Inte så kul.
Men allt går, och man får Frolic efteråt!! 

Plötsligt tycker Tania att Hugo är hur SNYGG som helst.
Lilla Hugge, 9 månader betraktar uppståndelsen och Fru Dobermann
med skräckblandad förtjusning :-) 

BLODPROV

Så har det börjat....
Vi har tagit första blodprovet, med resultatet  - ÅK INTE.
Jag suckade och bokade av min redan inbokade utlandsresa.

Nytt prov på djursjukhuset tas imorgon, ny resa inbokad i helgen, och flyger gör vi oavsett vad testet säger.
Det får väl gå att ta nya blodprover och mäta östrogenhalt även om vi är typ 250 mil bort.

Tania själv tar det hela mest med ro. Betraktar flygburen vi tagit fram med knappt intresse. Gäspar lite när jag rotar efter pass och intyg, står snällt stilla hos veterinären när de sticker henne, och försöker para sig med vår lilla puffhane Hugo när vi vänder ryggen till!

Fortsättning följer, jag är hoppsanhejsanglad över vår utvalde hane, en herre jag haft ögonen på i många år, och alltid tycket väldigt mycket om.
Jag hoppas verkligen vi får ett knippe valpar i den här intressanta kombinationen amerikanskt/europeiskt.

Ni håller väl tummarna med mig?