Hedda Hopper

Inte alla känner till Hedda Hopper. Några få gör, och fler på väg.

Den gångna veckan har varit svår. Oturen har bitit sig fast, inte bara i Vita Huset, utan den håller ett vakande öga över oss alla, verkar det som;

* I Vita Huset konstateras det att en av våra kattungar har hjärtfel.

* Hos familjens bästa vänner lämnar deras älskade kattunge plötsligt och chockartat jordelivet, och kvar blir sorg, saknad och tårar.

* Vår ena valpköpares hund skadar sig så illa att han måste flytta till Nangijala. Alldeles för ung, blir han redan ett minne, och lämnar kvar tomhet och saknad i sin mattes hjärta.

* Vår norska uppfödarkollegas underbara unga hanhund blir efter stor sorg, vånda och ångest Änglahund. Ett svårt beslut att ta, och i mina ögon heder till Mariann som var stark i ett så svårt läge.

* En av förra årets utflyttade valpar visar sig eventuellt ha en allvarlig sjukdom. Matte skickar ledsna sms, och jag gråter en skvätt på min dagliga hundpromenad.

Vissa dagar och perioder är det tufft att vara uppfödare. Ibland undrar jag verkligen vad jag håller på med.
Knappt har jag hunnit trösta den ledsna djurägaren per telefon, kanske skriva en deltagande rad till berörda parter, eller torka egna tårar och rätta till hjärtat som varje gång vi mister ett djur får sig en törn. Förrän det börjar.

Egentligen börjar det inte. Det är ju Hedda som sätter fart. I vårt tidevarv skriver hon så tangentbordet glöder, och alla och envar kan läsa om ovanstående fyrbentingar som är felavlade, dumavlade, framavlade av penninghungrande, blodtörstiga uppfödare, och nu får alla lida för alla dessa våra enfaldiga kennelinnehavare som ingenting kan.
Eller, de gör i alla fall mest bara fel.
Snabbt skriks det i leden om DCM.
Cardio dog den visst av. ”Den dog ju snabbt, så då var det hjärtat”
Det upprättas dödslistor där man kan hitta valpar, unghundar och gamlingar. Alla döda av DCM. Några av mina återfinns också på listorna, de flesta döda av annat, benbrott, magomvridning, ålderdom cancer eller kanske saker som hundägaren valt att hålla för sig själv.
Nåväl, nu finns den med på DCM listan, vare sig det var DCM eller inte. ”Den har ju ändå DCM i linjerna. ” (?)

Hedda är flitig, rapp i pennan och tanken (för det mesta) och hon har en del karriärsugna kompisar. Man kan hitta dem på egna bloggar och inte minst i inläggen hos de döda fyrbentingarna.
De hetsar, skriver argt och mycket. Jag vet inte vad de vill uppnå. Egentligen.

Fred på jorden, friska hundar och inga sjukdomar? Eller bara att passa på att synas, för inte mycket av det de åstadkommer själva märks. De återfinns sällan eller aldrig på möten, kommer inte till föreläsningar eller med tankar när vi uppfödare ses och bollar åsikter om hur vi skall få rasen bättre.

Något åstadkommer de i alla fall. Aldrig har dobermannrasen skadeskjutits så svårt. Vi är många som sliter hårt för att försöka vända trenden, och kämpar för att få friskare hundar. MEN vi vill också behålla våra underbara hundars särdrag. Aldrig har det reggats så få hundar som nu.  Uppfödarna försvinner. Uppfödarna lägger rasen på vänt. Uppfödare byter ras.
Fler vågar i dagsläget inte föda upp, av skräck för Hedda och den arga pennan, förlåt, tangentbordet.

Min förhoppning är fortfarande att vi skall avla så sunt vi bara kan. Att vi skall göra vårt bästa. Torka tårarna när våra älskade vänner bli sjuka, och ta nya tag, även om det är tungt.
Jag är övertygad om att rasen kommer att hamna på rätt köl igen, och att den nedåtgående trenden snart vänder.
Tillsammans kan vi hjälpa rasen, med initiativ, kunskap och engagemang.

Hedda Hopper hjälper ingen. Stundtals kan hon dock vara roande, och informativ.  Men en Meryl Streep blir hon aldrig.

Hunt and Hopper

För ett tag sedan besökte jag Ultuna för att hjärtundersöka en av mina fyrbenta.
Flera timmar senare åkte jag hem med två klumpar i magen. En ful - det är ledsamt ibland att vara djurägare, och en glad - jag fick en snabbprat med Jens Häggström om våra sphynxar.

Dessa våra nakna katter har ett hjärtproblem som kallas HCM, och som till viss del påminner om det vi sliter med inom dobermann.

För några år sedan såg det illa ut för rasen, och förutom alla katter som insjuknade, var det ganska turbulent inom de tvåbentas sfär också.
Hedda Hopper och hennes kompis, Helen Hunt jagade runt och "rapporterade" friskt. De for efter kända avelsdjur likväl som okända.
De skrev om katter, deras uppfödare och dödsorsaker lika hejsan svejsan som En Viss Herre läser bibeln.
Detta var förstås föga utvecklande, en ensidig jakt på ”sanningen” främjar knappast aveln i sig.
Turligt nog klarade flertalet uppfödare att arbeta tillsammans iallafall, och jobbade hårt med framtiden. Dvs sin avel.  Detta samarbete visade sig bära frukt, och Hedda och Helen försvann lika snabbt som de kom. Deras idoga bloggande, skrivande och ropande slutade, och flera uppfödare fick ny kraft att arbeta fram vår underbara ras.

Gladklumpen i magen för mig var just Jens Häggströms ord om hur BRA sphynxarnas hjärtresultat faktiskt blivit.
Samma tankar fick jag för några veckor sedan då Lennart Nilsfors också bekräftade vad vi redan visste - sphynxarnas hjärtan börjar bli friskare!

Från att för några år sedan ha varit ett sjunkande skepp är vi nu på väg uppåt, och det känns ju fantastiskt!

Jag hoppas förstås att vi uppfödare kan arbeta på samma vis inom dobermannrasen. ”Bättre fly än illa fäkta” gäller inte här, det är jag säker på.

Vi uppfödare gör fel ibland. Det är svårt att avla rätt när facit först visar sig efter många år. Det är svårt att avla rätt när man inte vet innan. Det är svårt att avla rätt när man har med gener att göra.
 Jag är övertygad om att alla uppfödare vill göra rätt. Och de som inte vet hur rätt är kan få hjälp.
Jag tycker det är bättre att upplysa och hjälpa än att jaga, använda sig av ryktesspridning och egna sanningar.

Jag åkte hem från Ultuna med ett leende på läpparna när det gäller sphynxarna - vad skönt att få skörda lite av allas vårt hårda arbete.

Tyvärr har dobermannklumpen-i-magen inte försvunnit. Både den, det framtida arbetet och Helen och Hedda finns kvar.
Jag hoppas dock att vi alla kan hjälpas åt i framtiden, det kommer att behövas. Jag hoppas vi istället för att publicera internetsanningar  (?) och jaga gårdagen, kan samarbeta för en kommande morgondag tillsammans med vår dobermann.

Stoppa huvudet i sanden hjälper förstås inte.
Inte heller att ignorera H&H. Vi måste alla samarbeta.

SAMarbete. Inte hänga ut människor och hundar på nätet.
En utländsk domare och uppfödare beskrev det så bra.
Vi behöver inte peka finger åt varandra,
vi borde hjälpas åt mot hjärtsjukdomarna.