Skottland, och bildbomb

Lyckans ost – det är jag.

Ibland är livet ganska tufft, men ibland är det faktiskt ganska rosa molnigt, och när det sker är jag väldigt tacksam. Som nu;

Dimman hänger i luften, funderar på om den ska stanna eller dra, leker lite med regndropparna i träden, och min kropp njuter av dofterna jag släpper in genom vårt lilla hotellrumsfönster.

Det är grått ute, novembergrått, och Skottland bjuder på just det jag tänkt jag ska få se, dimma, moln, en tilltufsad himmel och halvfrussna människor som skyndar fram längs gatorna.

Jag bryr mig inte om vädret – vi är lediga mannen och jag, väntar på skjutsen, upplevelserna och inte minst hundarna. Ja, alltså, jag tjatar om hundarna, mannen funderar nog mest på all den skotska drickan ….. 😊

Vännen hämtar, skrattar när hon packar in oss i bilen och jag hoppar in på förarplatsen. Påminner på sitt sjungande språk om vänstertrafiken medan jag slokörat flyttar till andra sidan, och skjutsar oss sen vant genom staden och ut på de allt mer - mindre gatorna.

Vips är vi ute along England´s greenest hills, och mina ögon blir stora när vi tar oss fram genom det Outlandska landskapet.  

Nästan faktiskt så jag väntar mig se Jack Randall eller Jamie Fraser susa fram över hedarna på sina vackra hästar.

Förstås gör de inte det, men allt annat är där.

Berg och dalar, molnen som svävar kring fjälltopparna, allt det oändligt gröna, vattnet, heden, stenarna och de alldeles oräkneliga många söta fåren med svarta huvuden.

Chauffören rycker på axlarna och berättar att de kallas Black faces och att färgen nån kletat på deras ryggar talar om vem de tillhör.

Nån äger dem med gröna fläckar, nån annan dem med rött och sen de blå osv osv…. Hon pekar vidare på bergen och berättar att alla som är högre än 300 meter har namn som börjar med Ben.
-Ben blabla och Ben over there and thats also a Ben something. Hon pekar åt alla håll och säger att en del människor har som mål att bestiga alla Ben-berg i Skottland. Förklarar att de minsann har fullt upp och det kan jag förstå. Bergen är ju överallt!

Berg/vatten/kor/ängar och ett skotskt slott

Vi är uppe bland molnen

Vi stannar här och var, kliver ur bilen, vandrar i sagolandskapet och jag önskar att dagen aldrig ska ta slut. Naturen är fantastisk!

Underbart är kort, och vi börjar snart bilturen nedåt, längs den slingriga vägen som heter Taak Me Doon Road. Skotska, men läs det igen så förstår du vad det betyder. 😊

Vi kör på skumpiga små vägar och mer än en gång får jag hjärtat i halsgropen när vi får möte – vi är på FEL sida av vägen!!!

Förstås är vi rätt, det är bara det engelska vänstertänket i trafiken jag inte kan vänja mig vid. Eller, förlåt, det skotska.

Här får man inte säga att något är engelskt blir jag påmind vänligt, men bestämt om, av vår värdinna.
Här är det skotskt, och bara skotskt, som gäller.

Huset vi ska bo i några dagar är i absolut engelsk – förlåt, skotsk- stil. Stenhus, gemytligt utseende, en alltid lätt rykande skorsten och det ser gulligt ut där det står i den lätta dimman.
Vi bär in våra saker och möts av husets sex glada hundar – en vorsteh och fem busiga terriers som är högt och lågt och lite till.
De är som lyckopiller i min famn, bredvid oss i soffan, studsar i fönsterkarmen och hänger med in på toan.

Gräver i min resväska, tigger vid bordet och gnabbas lätt med varann. Jag gillar inte terriers alltid, men klappar förstrött på det vänliga ansiktet som följer mig hack i häl, fingrar på det konvexa huvudet och ler tillbaka till de pliriga ögonen, hon har kropp som en redig byrålåda och är mobil som en kraftfull gladiator. Vilken BALL hund!

Myser med de mindre rasfränderna och njuter av de vackra långa huvudena och skrattar när de studsar som popcorn över de engelska heltäckningsmattorna. Skotska, ja, jag vet, glömde igen bara…

Klart jag gillar terriers – har aldrig sagt något annat. (Tankarna rusar, tänk att ha en liten grisgladiatorknashund) Hahahaha, gud så kul!

Nä, jag ska INTE ha en sån. Men ändå.

När min saknad efter de egna där hemma gör sig påmind,
 lånar jag husets alla busungar och så släpar de runt mig på en promenad på de skotska gatorna. Kul! 

 

Tiden rusar, och vi gör skotska saker.

Tror jag.

Vi dricker IrnBru(inhemsk läsk som smakar gudomligt!!)

Vi äter Fish and Chips

Vi äter skotsk frukost så magen bågnar – bacon och ägg, toast, korv, tomater, bönor och blodpuddig och bullar i alla dess former.

Vi äter det värsta jag sett tror jag, Friterad pizza som kan tänkas innehålla 1 miljon kalorier och helst med pommes frites till (!!!)

En tväräkta skotsk frulle

Vi försöker förstå vad värdinnans man berättar när munnen rusar iväg och de skotska orden studsar ur hans mun. Vackert men inte helt lätt att begripa för oss svenskar…  

Vi besöker slottet i Edinburgh, vandrar över kullerstenarna och ryser när vi tänker på alla kvinnorna de brände och mördade i tron att de var häxor.

Vi tittar på skådespel innanför murarna, förundras över alla krig och kanoner och kungar och drottningar och katoliker och protestanter och sorger och bedrövelser och kärlek och hat och historia som väller ut från varje kullersten och mur och fascinerar oss och alla andra turister. För det kryllar av italienare/amerikaner/japaner/kineser/skandinaver och jag vet inte vad.

Vi besöker pubar, mannen dricker öl och whiskey och gud vet vad och jag ryser för det är så äckligt och fyller magen med engelskt te och socker och mjölk och betraktar skyltdockor med kilt och njuter av att få vara här!

Edinburgh slott

Precis här på den här platsen brändes massor av kvinnor.
Och en hel del kastade man i vattnet nedanför....
Men än idag mördas kvinnor - dagligen - i många delar av världen.
Inte för någon speciell anledning annat än att de är kvinnor. 

Dagarna rusar.

Vi får se värdparets fantastiska duvhökar. Möta dem live. Röra vid fåglarnas byte när de kommer hem med dem från jakten, mannen är med och kommer plötsligt på att han vill tillbaka och jaga mer!

Vandra på hedarna, skjuta fasan med vänner och se hunden arbeta och apportera och äta egen tillagad och jagad fågel på skotskt vis. Håhåjaja.

I buren bredvid sitter duvhöken, hunden är med och jobbar och apporterar - och längst till höger ligger en del av bytesfåglarna

Favoritduvhöken, en hona. 

Så är det lördag morgon och jag ska döma 71 dobermann.

Här ska jag jobba idag 

Upp med tupp och framme i ottan.

Värdinnan skjutsar och visar väg och jag är nervös. Det är annorlunda att döma i Storbritannien.

Knappast något på vår ras är här av diskvalificerande karaktär. Här är din domarbok, håll koll på den!

Kritik skrivs på hund nummer 1, 2 och 3 i varje klass. Fast det gör man sist av allt.
Valpar kan bli BIR och man måste placera vinnaren först och det gör man i mitten av ringen. Glöm inte please, Mrs och Sir, och vad du än gör, prata absolut inte med publiken. Sist av allt – stay positive, ta upp bra saker för vem vill höra det negativa alls säger min självutnämnde hjälpare, tillika domarkollega, på släpig irländsk dialekt.

Han har kört bil och tåg och båt hit och verkar vara en hejjare på hur det går till i det här landet.

Han har tweedkostym och en fin hatt och lotsar mig genom det engelska systemet med snabba ord och tankar.

-       You know, they have paid for it. Vem vill betala för att höra något man redan vet? Såklart du bara ska skriva allt det som är bra.

Han tittar stolt på mig och flinar när jag huttrande går efter honom in i hallen. Frågar om jag verkligen kommer från kalla nord, från snöiga Sverige där det väl lever isbjörnar och älgar huller om buller och skakar på huvudet när jag svarar att jag absolut trivs i Skottland men att det är lite kallt.

Med domarboken under armen och gladkänsla i magen hittar jag min ring och två glada skotska ringsekreterardamer som hjälpsamt lotsar mig genom regler och dagen.

Skottland levererar stort och visar hur handling på hög nivå ska gå till, trevliga, vänliga och oerhört disciplinerade handlers visar sina fina hundar.

Hundar som går, står och travar på bästa vis.
Välmående och glada.

Klasserna är stora, och det är härligt spännande att få se dobermann även i denna del av världen.

Några är bra. Några är mindre bra. Och några få är sådär alldeles underbara så jag vill ha med dem hem.

Kan jag lägga ett bud kanske? Nja, vad ska mannen säga? Kan jag få med en sprallig tonåringsdobbe på flyget?

Jag skrattar inombords och dömer vidare.

Dagen tar slut och jag bjuds på mat, vila och värme i domarrummet och får fingrarna i en katalog tappar bort mig i en värld av hundar och stamtavlor vi inte helt har hemma.

Sen kväll äter vi ute med klubben och morgondagens domare och gör förstås inget annat än pratar och delar favoritämnet – hund.

Spännande!!

Söndag bjuds jag med på en mindre special, en open show som det kallas i Storbritannien.

Ca 35 hundar är anmälda och nu får jag tillfälle att prata lite med dobermannfolket, se stamtavlor och höra mer om de skotska hundarna och uppfödarna.

Det är roligt hur vi hundmänniskor kan mötas överallt i världen, och ändå hitta så mycket kul och fascinerande prat och upplevelser.

Dagen går fort och vips är vi tillbaka i det lilla stenhuset med tillhörande glada terriers. Kvällen blir full av prat, skratt och förstås god skotsk mat och innan jag vet ordet av det är det natt och när jag somnar är hela jag full av fina upplevelser och minnen.

Morgonen därpå blir snabb, och efter en god frukost pussar jag hejdå på favorithundens lilla tryne, motar in henne igen på tomten när hon försöker smita med, intalar mig själv att jag verkligen inte vill ha en hund i grupp tre – fast hela jag skriker av lust efter en egen kanelbullehund- och så åker vi på vänster sida hela vägen till flygplatsen.

Efter en del suck och stön och vilja att döda nån i flygbolaget som är försenat flera timmar landar vi ändå safe and sound i vårt eget land.
Ganska skönt det med.

Ganska skönt att åka egen bil på RÄTT sida.

Ganska skönt att prata svenska och äntligen krama de egna fyrbentingarna.

Ganska skönt att ha en sån fin resa på näthinnan – att kunna stoppa den i minnesbanken och plocka fram vid behov.

För tänk – jag fick åka ända till Skottland, för att göra något av det jag tycker allra mest om.

Att döma dobermann.

😊

Att resa till ett drömställe

Alltså.
Jag.Är.I.Skottland.
På riktigt!

Nyper mig i armen. Blinkar och skakar på huvudet. Jodå. Planet jag just klev av, landade i Edinburgh. Taxin, den lilla grå bubbelliknande grejen med hjul och en chaufför -på fel sida- som pratade sjungande, lätt (svår) engelska och släppte av oss utanför hotellet och rummet - med heltäckningsmatta, engelskt (skotskt?) kallt, och med intressanta laddare i väggen tillhör ju faktiskt Skottland.

Spännande!!

Jag är på ett Drömställe. Fast jag är vaken.

Ned som en pannkaka och upp som en sol

För en tid sedan skrev jag om Grab and Go hundar. Ni vet, en sån där hund som man bara älskar! Som man inte kan slita sina ögon ifrån.

Som man vill ha.
Som man köper om man kan.

Grab and Go Hundar (eller katter, hästar eller vad man nu är intresserad av att föda upp/tävla med) är sällsamt tilldragande och svårt att slita sig från. Och förstås känner man igen dem överallt, oavsett ras, för ens ögon liksom fastnar på dem, och när de gjort det kommer det lyckobubbel i magen, njutningsfladder, sådär som man nästan kan ha när man är nykär. 😊 När man får det, ja då har man en Grab And Go Hund framför sig.

Då ska man NJUTA, köpa den, eller ta den och springa! Haha!

Ibland, inte så ofta, föder man upp en sådan hund själv.
Har man tur ser man det direkt och säljer den aldrig. (Har man otur missar man den… det kan faktiskt hända för det är inte alltid man ser direkt vad den lilla kan komma att utvecklas till) Sedan har man den hemma, njuter av bubblet i magen, vilar ögonen på den sällsamt vackra, och får uppleva den speciella mentaliteten Grab And Go Hunden har också.
För en Grab And Go Hund är ALLTID bra mentalt.
Annars är den ingen Grab And Go.

Under mina 30 år som uppfödare har jag haft den enorma turen att få se några få Grab And Go djur födas i min valp/kattlåda.
Några har jag sålt till fantastiska människor som förvaltat dem väl, och några har fått stanna hos oss på Jean Dark.

En sådan är Barbie.

MULTICH RCC Crufts'18 DKW’17 NOW’16 EUJW'15 HERBSTJW'15 INTCH (C.I.B) NORDCH SECH FICH NOCH DKCH VDHCH BISS BJISS
Jean Dark Barbie Girl

Babsan föddes i en kull om fyra, och vi hade stora förhoppningar på de små. Mammatiken fick vi hyra in av en generös uppfödarkollega, och pappan kom från oss själva.
Kvartetten som blev resultatet av våra planer var ganska prydliga, men kanske inte så fina som vi tänkt oss.
Den enda nakentiken såg mest ut som en liten tjock vit gris, men eftersom hon var den vi hade behöll vi henne och kallade henne Grisen.
Mammas Gris. Dottern var lagom imponerad av den lilla rosa saken, själv tyckte jag hon var rätt fin, speciellt när de chokladbruna prickarna började visa sig, och gav den lilla ett mer fördelaktigt utseende. (Spottade kineser föds vita, och färg och prickar kommer senare)

Barbiebabygris 3.5 veckor 

 

Lilla Babs åtta veckor 

Den lilla Grisungen växte, och var oändligt söt. Mörka, mörka ögon, långa ögonfransar, vackert uttryck så som bara ett äkta Sammetsöga kan ha, och ytterligare små bruna prickar på den annars kritvita kroppen.
Hon började formas fint med långa proportioner – just som en chinese crested ska ha, vinklarna satte sig mer och mer, och plötsligt en dag insåg vi att Grisen verkligen var en svan!
Barbie var helt enkelt TOKSNYGG!

Nio veckor 

Ca fyra månader 

Barbie ett år 

Med tiden och mognaden blev hennes kropp vackrare och vackrare och hennes sällsynt tilltalande huvud syntes alltid extra – de mörka ögonen fångar en förföriskt och ger ord åt standarden – ”As dark as they appear black”.
Ganska spännande egentligen, att en chokladhund ens kan ha så mörka ögon?

7-8 månader 

Vi ställde ut vår lilla Barbiegirl, och vinsterna lät inte vänta på sig. Hon blev champion i en massa, massa länder, vann Europavinst i Juniorklass, fick tunga titlar både här och var, och förstås mest av allt – hon blev tvåa bästa tik på Crufts - världens största utställning.
Vår lilla Grisunge – tvåa snyggast i världen!! (Den dagen i alla fall)

Barbie - Vinner reservcert och tvåa bästa tik på Crufts 2018!! 

 Mitt stora intresse är avel och förstås fick Barbie ett knippe ungar också. Sju underbara småtroll föddes i vår N-kull, och av dem har fyra ställts ut och tre av dem har minst en juniorvinnartitel. 

Vår egen Norah (Jean Dark Night´s Lullaby) vann sin klass på Crufts och har finsk juniorvinnartitel och hittills fem cert.

Överst ;FIJV-17 Jean Dark Night´s Lullaby "Norah"
Vänster; NOJV-17 TYSKJV-17 Jean Dark Nevermind "Jazz"
Höger; DKJV SEJV-17 Jean Dark November Rain "Nova"

 När man har hunduppfödning (ja, katt med för den delen) så finns det en del undersökningar man ska låta sina avelsdjur gå igenom. 

När det gäller kineser så är det viktigt för oss på Jean Dark att de har en stabil, tillgänglig och social mentalitet. Annars kan de inte bli föräldrar hos oss.
Vidare ska de ha friska patellor (knäskålar) för att slippa ha ont, och för att kunna röra sig fritt och ledigt, och förstås så ska de ha friska ögon.

Just det där med ögonen testar vi uppfödare innan parning, eller en gång om året.
Förstås var Barbie utrustad med ett härligt temperament – friska patellor och finfina ögon. Vi speglade henne och allt var okej, och så fick hon sina ungar, ja, allt var frid och fröjd.

Tiden gick och vi planerade för en andra kull.
Jag bokade tid hos en ögonveterinär och anlände till den nya kliniken en kall vinterdag i början av året.
Våra vanliga ställen var fullbokade och ingen av de ögonspecialister vi vanligtvis kände till hade tid för oss.

Nåväl, det var inget jag funderade så särskilt mycket över där jag stod med mina tre hundar som kollades den dagen. Och allt gick ju bra, tills vi kom till Barbie.

Veterinären blev tyst. Tittade noga, harklade sig, och berättade för mig att den här, den vitaktiga hunden var sjuk.
Ögonen var inte bra, speciellt inte det ena.
Berättar för mig hur det när som helst kan spricka, hur ont det kommer göra och att jag måste hålla superkoll på vår hund de närmaste månaderna.

Jag står som förstenad och ser klockan på väggen ticktacka långsamt och känner varenda snäpp som visarna tar som stora slag i magen. Illamåendet väller upp inom mig, och jag kan inte fatta att vår fantastiska, underbara, vackra och alltid så glada lilla hund har så sjuka ögon?
Hur är det möjligt?

Jag hostar fram att jag inte kan förstå att det inte märks på henne, att hon har så ont och att ögonen mår så dåligt?
Barbie blinkar tillbaka och sätter sig intill mig. Hennes annars så mörka sammetsögon ser annorlunda ut här hos ögondoktorn. De har gett henne droppar för att lättare kunna se in i ögonen och alla mina tre kineser blinkar med andra ögon än jag är van att se.

- Du måste kolla din hund igen, om minst 6 månader, och varje dag hålla koll så inget händer säger veterinären och jag nickar lamt medan jag lyssnar till hur jag kan operera bort det sjukaste ögat om det vill sig illa.

Och så tar vi i hand och jag slussas ut i väntrummet där jag betalar och vandrar ut till bilen med min trio.
Stoppar in dem i bilen, och stirrar på Barbies öga när jag lyfter upp henne i bilburen. Tänk om det spricker nu????
Herregud vad äckligt.
Jag sitter ett tag på parkeringen innan jag ringer hem och förstör dagen för döttrarna.
För kanske kommer vi inte kunna ha kvar vår lilla ögonsten.

Vi har uppfödning.
Husse tycker vi har alldeles för många hundar, och kravet är att kommer det en måste en annan ut.
Håhå jaja, ibland lyckas vi lura honom, men som kennelägare måste man hela tiden vara vaksam på sig själv; hur många hundar har jag nu?
Hinner jag se alla varje dag?
Hinner jag klappa alla?
Hinner jag njuta av varenda liten själ?
Så jag inte lurar mig själv. Och slutar som en vanlig hundsamlare bara. 

Jag sörjer och dottern sörjer.
Storasyster sörjer. Babsan är hennes speciella kompis.
- Men va? Måste hon flytta? Varför då? Måste ni ställa ut alla? Måste alla ha valpar? Kan vi inte bara ha henne?
Jag gråter inuti. Ser de vackra ögonen och tänker hur det ska se ut som enögd bandit. Herregud alltså.

Vi informerar valpköparna och sörjer med dem. Två är uppfödare och de vill också gå vidare med blodslinjen.
Tiden går. Ögat består.
Dottern vill ställa ut Barbie och jag vill inte.
Varför ödsla så mycket pengar på en som kanske ändå ska bli enögd? Jag förlorar och Babsie med dotter skördar framgångar.
De vinner i England och jag jublargråter inuti.
De vinner i utlandet och jag skrattarsuckar.
De vinner i vårt land och jag är stoltgladledsen.
För vad är det för mening med en som vi liksom inte kan göra något med. Och så letar jag ny familj i fantasin, en med goda nerver.
-Hej, vill ni ha en hund med bara ett öga? Eller med, två fast ögat kan typ spricka? Eller hur säger man?
Jag vet inte, och Babsan blir förstås kvar i familjen. Vi vet liksom inte vad vi ska göra. Så vi bara lever. En dag i taget.

Så har det gått sju månader.

Jag ringer och bokar tid och får höra att det ska vara två ögonspecialister på en av de kliniker vi vanligtvis ögonlyser våra hundar på.
Det känns som en väldigt bra ide att ta med Barbie och låta dem titta extra på henne. Ifall hon måste opereras vill jag göra det där.

Ögonspecialist ett lyser den första hunden. Jag håller andan.
Han lyser hund nummer två. Jag andas bara försiktigt. Nummer tre – jag måste ha luft. Sista vovven är Barbie.
Han säger inget.
Lämnar över alla fyra till sin kollega. Hon lyser nummer ett. Och babblar på.
De är trevliga faktiskt. Småpratet är lättsamt och jag svimmar inte. Nummer två klappas om och så tar hon nummer tre. Skrattar åt något, vad det nu var och kollar den sista.
Jag kan bli världsmästare i att inte andas!!
Båda ögonläkarna, den ena specialist och den andra nyutexaminerad tittar på varann och är överens.
Schyssta hundar, schyssta ögon!

Jag fattar ingenting.
Frågar, funderar och känner ett lätt bubbel i magen.
Kan det vara sant?
Nääääää…..?

Specialisten förklarar igen att chinese crested dog är svåra att lysa. De är ännu mer speciella på grund av alla färger de kan ha. Han förklarar det jag också hört tidigare, en ljus hund, speciellt de med vitt och choklad är så ljusa att det påverkar även ögonen, och det syns i dem när de blir ögonlysta.
Jaha.
Jag har svårt att koncentrera mig.
Så hon ska inte tappa nåt öga då? Eller, det ska inte spricka.

Nä, inte den här hunden. Hon är finfrisk. Hejdå. Ni kan gå hem.

Jag samlar ihop mitt ystra gäng och ställer mig sist i kön ute i mottagningsrummet. Mina fyra betraktar intressant en fet labrador, och jag nickar till matten när hon tar sig förbi med sin ganska långsamma hund.
Efter mig i kön står det en mamma med en busig bullterrier. Den vill allt och inget. Sliter i kopplet, hoppar på deras lilla barn som snällt står bredvid mamman och välter en blomkruka så jord och blomma sprutar i en kaskad på golvet.
Jag småspringer ut efter att ha betalat en fin sudd pengar och sätter mig i bilen och låser alla dörrar.

Min bil är stor och snäll.
Välkomnande.
Det känns skönt, för jag behöver sitta ett tag. Fatta vad som just hände.
För jag fattar inte alls.
Pappren ligger i handväskan och jag tar fram dem och läser dem en och en, långsamt och kritiskt.
”Visar inga symptom på ögonfel” Hund ett.
Samma på hund två.
Hund tre visar inte heller några symptom, och det gör inte heller fyran.
Fyrans papper ser likadant ut som de andras. Frisk och fin.
Babsan.

Jag kastar mig på telefonen och dottern svarar innan första signalen gått fram. Andas oroligt och jag vet att hon undrar över ögat. Barbies sammetsögon.
Hur ska det gå.

-Jo, Barbie löper. Det är ett problem.
- Jaha? Varför då? Har hon blivit dålig nu?

-Nä. Vi har ingen hane. Vi har inte planerat någon hane. Vi vet inte vem vi ska para med.

FÖR VET DU VAD?
BARBIE HAR INTE ÖGONFEL!!!

Jag skriker ut orden, och skrattberättar att vår supersnygging har kollats av TVÅ ögondoktorer och hon är minsann frisk som en fisk!!!

Och så blev plötsligt dagen fantastisk.
Det gjorde inget att katten pinkade på täcket.
Det gjorde inget att mannen var sur på mig.
Det gjorde inget att jag hamnade i bilköer.
Det gjorde inget att jag måste dammsuga hemma och det gjorde verkligen inget att hundarna åt upp min ena sko.
Barbie är frisk!!
Barbie

Är

Frisk!!!!!

Det tar inte så lång tid, så blir jag rosenrasande.
Det brinner i magen av ilska.
Svordomarna rinner över.

Jag hatar, svär, kör min bil med hårda händer och förbannar allt som är subjektivt.

Rädslan river i kroppen.

TÄNK OM JAG AVLIVAT BARBIE?!?!

Tänk om jag omplacerat henne????
Tänk om vi inte kollat ögonen mer?
Tänk om vi väntat med att ögonspegla några veckor till?

Herregud.

Jag ringer bästa kompisen. Sörjer att jag varit så ledsen över ögonen så länge – helt i onödan.
Det känns skönt när hon också blir arg.
- Vad FAN. Jävla veterinärer alltså. Du borde skriva till dem. Stämma dem. Blogga om dem. Skälla på dem.
FATTA vad det är skit ibland att vara uppfödare.
Vi fnittar lite. Ja, men FATTA vad kul det är ibland också.
Gladbubblet kommer tillbaka.

Kompisen flinar.
- Du, nu blir det liv. Nu kommer de tro att du mutat veterinären. (Som om man kunde det)
Vi skrattar ihop.
Bilen puttrar på genom köerna.

Jag kollar backspegeln med jämna mellanrum.
Vår fina hane ligger tryggt med bästa kompisen där bak. Och en liten bit bort, med egen space som alltid, ligger Barbie.
Jean Dark Barbie Girl.
Hon blinkar med mörka sammetsögon när jag ropar på henne. Viftar lite på svansen, och blinkar åt mig.
med sina vackra alldeles underbara, långfransade mörka ögon.

MULTICH RCC Crufts'18 DKW’17 NOW’16 EUJW'15 HERBSTJW'15 INTCH (C.I.B) NORDCH SECH FICH NOCH DKCH VDHCH BISS BJISS
Jean Dark Barbie Girl
Barbie - Sammetsöga 💗💗

Grab and Go – Hundar

Det finns en viss sorts hundar som är sällsamt vackra. De är inte några dussinhundar, men du vet när du har en framför dig – galet välkonstruerad, otroligt rastypisk och väldigt iögonfallande.

Det kan vara vilken ras som helst, och ändå vet du när den står där, att just den där, det är en skönhet.

Sällsamt vackra hundar helt enkelt.

Jag kallar dem Grab and Go hundar.

De är inte allt för vanliga, men om man är uppmärksam så ser man dem här och var. De vinner förstås en del, och de allra flesta inom hundvärlden har haft en och annan Grab and Go i sin ras.

De allra flesta är dock lite sura över dem, Grab and Go Hundarna.

-       Nja, hen är för liten, hen har en tanke för ljusa ögon, asså, HUR KAN DOMARNA sätta upp den här hunden, den har ju aaaaaalldeles för mjuk päls!!

-       Nja, haha, ja, visserligen är hunden fantastisk, det säger jag inget om, men har ni sett alltså, hur ägaren känner varenda domare. Jag slår vad om att de haft ihop det till ock med!
Visst hunden ÄR fin, men det är inte okej, att de haft ihop det menar jag.

-       Nja, nu har den vunnit tillräckligt, de borde ha ansvar nog att sluta nu, det är liksom inte roligt länge att se den där vinna.

Och så vidare.

Jag tänker; Är det roligare att se mediokra hundar vinna då? Och VET man med säkerhet att ägaren haft ihop det med domaren?

Och är inte alla hundar behäftade med någon liten detalj hit eller dit som liksom inte är perfekt?

Alla som känner mig vet att jag tycker en viss herr Gere är gåvan till kvinnorna, och när jag nu studerar hans porträtt så ser jag en massa saker som inte är perfekt, det gör jag ju.

Ändå tycker jag att han har klart Grab and Go kvalitet. Definately.

😊

För många år sedan fanns en dobermann som vann och vann. Och vann. Och så vann han lite till.

Vi andra var så ruskigt trötta på honom. Ja, för att han vann liksom. Han tog ju våra vinster. Hela tiden.
(våra…???!)
Allt som vi skulle kunna vunnit om inte han funnits. För det fattade man ju. Herregud liksom, han vann väl i alla fall över hundra Bir.

Över hundra gånger höll vi alla andra på att krevera över den här vinstrika hanen, som vi roade oss med att hitta alla möjliga och omöjliga fel på.

Ja, det fanns snart sagt inte en dobermann med så mycket fel som på den här hanen, och ÄNDÅ vann han!? Inte klokt ju!

Han kom med sin ägare, som alltid var snyggt klädd, visade honom propert och så travade de sig till vinst efter vinst. Och domare överallt höjde honom till skyarna.

Medan vi andra gnällde.

Efter ett par år lyckades jag göra några fina egna dobermann som kunde slå den här vinstrika herrn, för ägarna fortsatte visa honom, år efter år efter år.

Fast alla var så spytrötta honom stod de emot, och kammade hem Bir efter Bir efter Bir.

Ingen knappt applåderade. Ingen knappt sade grattis, ingen knappt använde honom, ingen knappt gladdes åt att VÅR ras fick fina framgångar och finfin publicitet. Och ingen tänkte på det bästa – vi uppfödare hade en perfekt fin hund att titta på, lära sig på och avla efter.

Idag är livet annorlunda.

Den här vinstrika herrn är sedan länge död, och dobermannrasen har sjunkit så drastiskt i antal att forskarna pratar om eventuell utrotningshotad inom en snar framtid, om inget akut görs.

Man får vara glad om uppfödarna ens ser nån dobbis alls när de är ute och tävlar, och att få lägga ögonen på en välkonstruerad och vacker dobermann med jämna mellanrum är de få förunnade som har en sådan hund hemma.

Tyvärr har nästan ingen det, och eftersom de inte heller ser någon i ringarna blir resultatet när de avlar därefter.

För så är det – med en tröttsamt vinstrik Grab And Go Hund i en ras höjs kvaliten oundvikligen.

Alla ser den, alla vill ju slå den, och alla får det korrekta och unika på näthinnan. Och samtliga får en slags mall att gå efter.

I år har jag varit ute och dömt en del – utomlands bla just dobermann och fick ett stort hopp i kroppen direkt en av tikarna kom in i ringen – en GRAB AND GO HUND!!!

När jag ser dem brukar jag tappa koncentrationen en lätt sekund, studera dem och bara njuta.

Jag vet direkt det är en sån, och att den kommer vinna allt den kan för mig, såvida den har bettet och mentaliteten i ordning.

Grab and Go hundar växer nämligen inte på trän.

Nåväl, jag återfann mig från min tillfälliga mentala black out, dömde alla fyrbenta som anmälts för mig, och den vackra tiken fortsatte stråla, i ringen, på första platsen och när hon försvann med sin ägare mot bilen och åkte hem.

Hon lyser fortfarande klart i mitt minne, och påminner mig om vad jag ska leta efter när jag dömer dobermann.

Några veckor senare var det dags igen, jag hade ett uppdrag i vårt grannland och dömde flera olika raser, bla alla mina egna vilket förstås alltid är extra kul.

Hör och häpna så kom det en Grab and Go även denna dag, också det en tik, och hon kom, sågs, segrade och satte ett stort avtryck i mig med sin sällsamma korrekta stil, självsäkerhet och förstås skönhet.  

Och så nummer tre – även detta en tik- dök upp några veckor senare när jag återigen dömde en special, långt hemifrån, fast denna gång inte min egen ras.

Hon var så iögonfallande och självklar att jag längtade efter att få ta i henne, och känna efter med händerna om hon var lika korrekt som mina ögon sade mig.
För pälshundar med duktiga trimmare kan minsann ofta och lätt lura en som inte känner efter.
Förstås var hon det, och plötsligt befann jag mig på mitt uppdrag, mitt i stekande sol, funderandes på om jag inte skulle ta och utöka mitt hundantal med ytterligare en ras? Med just en sån som står där. Framför mig. En sån vill jag ha!

Förstås vill inte ägarna det.

De allra flesta som har en Grab and Go hund vill inte sälja den, tro mig, jag HAR försökt genom åren! 😊

Ibland har jag lyckats, och vid två tillfällen fått köpa två helt fantastiska individer, en hane och en tik.

De var alltid snygga, till och med när de gjorde nummer två, som en klok och humoristisk god vän och uppfödarkollega till mig uttryckte det, och ja, hon hade baske mig rätt.

Dessutom var de här två helt fantastiska mentalt.
För det hör nämligen till – en Grab and Go hund ÄR alltid vacker. BÅDE inuti och utanpå. Annars är den ingen Grab and Go.

Har man ytterligare tur så lämnar en Grab and Go fantastiska avkommor. För mig har det hänt ett fåtal gånger; av de här två inköpta individerna satte hanen stort och starkt avtryck på sina avkommor, medan den lilla tiken inte gjorde särskilt mycket väsen av sig i min avel. Inte mer än att hon förmodligen lärt många uppfödare och domare hur en vacker och korrekt dvärgpinscher ska se ut, och förstås fyllt min vardag med glädje bara genom att finnas till.
För om man älskar en ras och har en Grab and Go hemma, är varje dag en dag man fastnar några sekunder i ett unikt, vackert och sällsamt iögonfallande, levande konstverk.

Som uppfödare lever man -i alla fall jag – till stor del på försöken att få till en, eller förstås ett par, Grab and Go hundar.

Under alla mina år har jag fått till underbara, unika och fantastiska fyrbenta. De har gett mig stor glädje, och allra mest genom de underbara valp (och kattköpare) jag mött genom åren, och förstås genom alla de speciella och starka vänner jag också fått genom djuren.

Men eftersom detta inlägget handlar just om Grab and Go så vill jag också nämna just lyckan man som uppfödare känner när man vet att man fått till just en sådan speciell och unik individ.

Just det där som man letar efter, strävar efter och arbetar mot. Den där alldeles speciella, korrekta och sällsamt vackra.

En Grab And Go!

Här är några få som jag lyckats hitta bilder på i den sena natten... Det finns en hel del fantastiska Grab And Go Hundar jag sett genom åren, i alla möjliga raser, men på bild i bloggen nu i natt blev det dessa nedanstående som fick illustrera mina tankar;

Jag väljer att visa en hund som absolut inte är felfri,
men en för mig, absolut fantastisk Grab and Go Hund.
CH Rottriver´s Gaston. En underbar rottis. Överallt. Hela tiden. 

En till Grab And Go
CH Sobers Xtravaganza. Är just det - extra allt.
En tik som etsat sig fast på min näthinna, vacker som få,
och alltid när jag ser henne väcks ett habegär som är svårt att kontrollera.... 

CH Raviol Iz Zoozfery. Tyvärr har jag bara en huvudbild.
En tik som imponerade på mig så galet mycket att jag nästan inte kunde andas när jag såg henne.
WOW!
Raviol föddes 1997 och jag såg henne första gången som ettåring.
Suktade sedan på henne i ett par år, och sen hade jag den stora lyckan att få köpa en av hennes döttrar. 

Här är ytterligare en fantastisk hund. Vacker inuti och dessutom utanpå.
Om jag inte missminner mig vann CH Triumphs Blaze TVÅ best in Show på Stora Stockholm
OCH han jobbade heltid som polishund.
Han gjorde dessutom min dag den här dagen då jag gjorde något som för mig var väldigt obekvämt.
Jag lussade, och för det vann jag en sak jag otroligt gärna ville ha - en resa till Crufts.
Hursomhaver, jag står där bakom den här helt underbara hunden,
och där och då började jag bli medveten om fenomenet Grab And Go 💓

Hundpensionatet – Telefonsamtal

-       Hej! Det e kris, kan ni ta emot min hanhund en vecka? Han är stor, snäll och svart.

-       Hej, ja, det kan vi säkert, när vill du komma, och är din hund vaccinerad samt försäkrad?

-       Jadå, allt i sin ordning. Vad bra, men då kommer jag!

-       Vänta, vilket datum, och vilka tider vill du lämna och hämta, och vad är det för ras du har?

-       Det är en blandras. Stor. Jättestor, fast inga problem, han e snäll.

Kunden babblar på om hundens utseende medan han letar efter sin almanacka, hojtar med sin fru om tiderna de kan lämna, och när de ska hämta sen, och var flygbiljetterna egentligen ligger??

Jag suckar, monterar fast luren i örat och passar på att mata våra kanariefåglar medan jag väntar. Håller undan telefonen lite när han skriker en svordom samtidigt som han genast och lite generat ber mig om ursäkt.

Jag är van, nickar överseende och funderar återigen på varför många kunder ringer och bokar plats på ett hundhotell utan att veta datum man vill komma och har dessutom har slarvat bort flygbiljetterna så det inte går att dubbelkolla?

-       Jag hittade dem! Han pustar glatt ut, och när jag frågar igen om ras, berättar han att hans hund är en korsning mellan labrador, mastiff och rottweiler.

-       Du vet, labbar, det vet du ju va det e, gulliga jyckar, sån ser min hund ut, bara liiiite större. Typ 20 kilo till…

-       Ja, fast han har sån där mastiffkamphund i blodet, så är han bara gullig. Som ett lamm fast snällare.
Han ler lite i luren, vi bokar datum och säger hejdå.

Fem minuter senare ringer han igen.
Frågar om vi kramas mycket på pensionat Vita Huset.

Jag svarar att vi inte gör det. Bara ibland, speciellt min man, han gillar att krama mig. Haha!

Kunden svarar lite kort att han menar kram av hund.

-       Ja, asså, om ni kramar min hund, då bits han. Eller böjer er över honom. Eller håller fast. Eller tittar han i ögonen. Eller klappar honom när han äter, det gör ni inte va?

Han fortsätter med lite entonig, malande röst berätta att hans hund är världens snällaste, han är ju nästan hundra procent labrador, och ALLA vet ju hur labbar är, och så tillägger han att han ju inte behöver lära mig om hundraser – För du är ju expert!

-       Men grejen är i alla fall att min hund vill hälsa, och pratar gärna med folk, men bara på sina villkor. Man får inte göra nåt han inte vill, för då bits han.

Vi avbryts av att frun i huset inte hittar vaccinationspappren, hon tjuter stressat och mannen lägger på innan jag hunnit sagt ens ett pip.
Det gör inget, pipet har typ fastnat i halsen på mig, och jag tänker levande tankar om den lilla söta mastiff/råttan/labben/mest gulliga labben som ska komma till oss och mingla och absolut inte tittas i ögonen, klappas, kramas/lutas över eller bara inkentinken som den lilla söta herrn inte har lust med.

Phu.
Det är kul med hundar Jeanett. Kul, jättekul. Och mysigt.

Mmm.

Och så fortsätter en helt vanlig dag på jobbet. Hundpensionatet Vita Huset.

Det hemska hålet

Minns ni Emma som skar upp hela underredet för några veckor sen?
Förutom att skrämma slag på alla oss i familjen, må ganska dåligt själv, gräva hål i vår budget och störa bästa Fru veterinär en söndag kväll (såklart) blev hon dessutom konvalescent i ganska många veckor.

Hursomhelst - Emma själv klarade skräckupplevelsen ganska bra, och trots våra farhågor om framtiden -vår nakenfröken var ju dräktig- så föddes för en tid sen fem små fantastiska underverk.

Vårt busfrö till mammakatt som förutom att snitta upp sitt underrede mest hänger i gardinerna, jagar flugor och retar gallfeber på katt och hundkompisar, har landat fint i rollen som mamma, och tar hand om sina femlingar på allra bästaste vis.

Idag har de fotats fint av Felicia;

Jean Dark L?
Vit hane 

Jean Dark L?
Blåvit hona 

Lägg till bildtext

Jean Dark L?
Sköldpadd och vit hona

Jean Dark L?
Vit hona

Jean Dark L?
Svart hona 

Argentina - Bildbomb!

Idag tänkte jag berätta en hemlis.
Fast egentligen är det ingen hemlis längre, för dottern har redan skrivit om det. Så, idag ska jag berätta en icke-hemlis;

Vi ska få hem en sockertopp. En sötchock. En Gullunge!!

Argentina är en hon, och hon kommer såklart från Frankrike och är en liten halvsyster till vår Confetti som vunnit så galet mycket.

Vi hoppas såklart att frk Lillasyster ska bli minst lika framgångsrik, och blir hon inte det så lär hon bli beundrad de luxe här hemma ändå.

Vems är hon?
Svar, Linns.

Vad har hon för stam?
Svar, super. :)

Är ni glada?
Svar, nej, överlyckliga!

När kommer hon?
Svar, jag vet inte helt. Just nu är hon baby på fulltid, och njuter av livet med sin mamma 💗