Corona, valpar och en del bajsprat

En Olycka kommer sällan ensam

 Coronaprat tyvärr – Och en del prat om bajs (är du känslig så scrolla)

Söndagsbarnen är många, jättemånga faktiskt.
Så många att de myllrar. 

Jag betraktar dem mest hela tiden, lycklig i hela mig. Det var så länge sen vi hade dobermann valpar, och fast det har fötts hundratals av dem hos oss, genom mina 30 år med rasen, bubblar det av glädje i min mage när jag sitter hos de små.

De trutar med sina små munnar, kniper med ögonen som de inte har öppnat, piper efter mamma och knorrar när de kravlar sig nära varandra.
Jag kan inte fatta att de ska växa upp till stora, vackra, starka, stolta ADHD hundar med spring i benen och svårt att stå still.
Just nu är de bara bräckliga små knyten.

Mammahund är trött, förstås, det är alla nyblivna mammor. Särskilt om hon är förstagångsmamma, och lite extra om hon också fått just 11 (!!) ungar.
Valplådan är full av öron, tassar, svansar, mjölkfyllda magar och nyföddhetsskrik, och hon rastar sig på vingliga ben, kastar sig över maten vi serverar, och sover tungt och trött med fjärilslätt sinne – ifall nu någon av telningarna skulle komma att behöva henne.

Det andas lugn och ro i valplådan och mina kritiska ögon hittar inget att oroa sig över, så jag städar, matar mammor och pussar snabbt på mina alldeles egna fosterbarn, airedalevalparna som bästisen har  hos oss.
De är tre veckor, ulliga, krulliga och väldigt spännande – jag har aldrig haft små terrierbarn hemma förut.

Söndagsbarnen växer och de är två dygn när mammahund blir dålig i magen.
Hon bajsar överallt, olycklig och sliten, och kräktes hon inte nu också? Jag torkar, tröstar och får ont i magen av oron över allt som kan hända.
Nyblivna mammor ska inte bli sjuka. Inte,inte!
Kanske hon bara ätit lite för många moderkakor? Ja, så är det nog. Det blir man ju helt kass i magen av, alla håller med och det gör jag själv också.
Fast när jag ser bajset från den ledsna mammahunden förstår jag att det är något mer.
Jag ringer veterinären och får dunder medicin, sånt som man bara tar till när det är illa.
När bajset är rödsvart och bara geggigt vatten och mammahund gråter för det mest gör ont, då är medicin det bästa.

Redan samma dag vänder det, och jag pustar ut samtidigt som jag försöker hinna med alla måsten. Städa, rasta hundar, mata katter och svara i telefonen.
Gud vad det ringer?
- Hej har du dobermannvalpar till salu? Vi söker en brun, en tik.
- God dag, jag skulle vilja prata dobermann, vi önskar oss en svart hane, kan vi få köpa en?
De mailar också, och alla vill just ha en liten dobbis.
Roligt! Jag ber dem återkomma, valparna är alldeles nya, mycket kan hända och jag vill se att de lever innan jag börjar lova bort dem.

Det är eftermiddag, jag har städat, påbörjat middagen och måste hinna handla innan mötet i kväll.
Rattar bilen till ICA och njuter av solen på vägen in.
Jag minns det som om det vore igår – när de elektriska dörrarna öppnas behöver jag hosta.
Bara sådär.
Det går ju inte.
Man HOSTAR INTE i coronatider!! I alla fall inte i mataffären, vad ska alla tänka? Jag lär inte ens komma ut levande?

Jag letar i handväskan efter inhalatorn, och som vanligt med bra att ha saker finns de aldrig på plats när man som mest behöver dem, så jag kväver astmahostan och förbannar den som rökt nånstans och låtit mig andas in deras äckliga stank som jag blir sjuk av.
Bannar mig själv och bestämmer att jag bara måste bli mer uppmärksam på sånt runt mig som gör mig sjuk.
Host-Host-Host-Host-Host-Hoooooooost -jag kväver hostan och känner hur det tar emot att andas. Handlar snabbt som en blixt, betalar och störtar ut från butiken. Hostar som en tok där på framsätet och känner mig plötsligt som 80 år och himla jätte-trött.

Medan jag rattar ut bilen hostar jag.
Och hela vägen hem hostar jag.
Och när jag kör in på parkeringen hostar jag och tappar andan. Jag kan inte andas!
Det är en skrämmande känsla.

Mannen står beredd med inhalatorn och förebråelser att jag åkt utan den. -Tänk om du glömt telefonen då? Hur skulle du då kunna få hjälp snabbt?
Han har förstås en poäng, jag måste bli mindre slarvig, tänker jag och panikandas tills jag får lite kontroll över hostan och kan se till valpar och vuxna hundar, äta middag och koncentrera mig på att må bra.
Andas långsamt. Inte där uppe, utan med magen.
Ett och två.
Mötet går bra, jag undviker att prata och tar det sista av kvällen med familjen och en TV serie.
Jag känner mig stukad, trött och tungandad.
Gör det inte lite ont i bröstet också?
Jag bestämmer mig för att jag är en gnällspik, rastar hundar, säger god natt till hönsen och lägger mig i resesängen bredvid valplådan.

Mammatik behöver ut ofta, och det är okej för mig, jag sover dåligt och det trycker dovt över bröstet. När klockan slår morgon ringer jag sjukvårdsupplysningen som upplyser mig om att jag genast ska till en läkare.
Jag har ingen lust, vem ska då sköta valparna? Husse kanske?
Tanten i luren skrattar inte, utan säger att folk i riskgruppen som har svårt att andas genast ska till akuten.
Tänker jag åka eller ska hon skicka en ambulans?

Jag skrattar och säger att det inte är så farligt och hon frågar om jag har någon där så jag inte är ensam?
Förklarar att jag absolut inte får åka till vårdcentralen utan ska in till sjukhuset nu. Genast.  
Jag vill inte, funderar över alla som kommer smitta mig med corona på akuten men lovar absolut att åka in när hon säger att hon tänker skicka en ambulans om jag inte kan ta mig in själv. Såklart jag kan!
Fast först ska jag mata mammahund med dietfoder, se till att alla valpar mår bra, en, två, tre, fyra, fem …. Och 11:an var fin och tjock också!
Hönsen väntar hungrigt och jag hinner plocka lite i huset innan vi åker.

Mannen kör och ser allvarlig ut.
Jag känner mig också allvarlig och det känns så lagom kul att parkera bilen och tas emot av en väktare utanför akuten.
Han frågar vänligt vad vi vill, står stadigt med armarna i sidan framför kravallstaketet och pekar mot utomhuskön till det lilla nybyggda trähuset utanför akuten.
Det är nya tider nu, även på sjukhuset i Danderyd.
Vi sätter oss på stolarna som står uppradade med en dryg meters mellanrum och jag smygtittar på de andra i kön.

En äldre svart kvinna som ser trött ut.
En äldre vit man, sliten och mörk under ögonen. En bastant kvinna och en fågeltunn herre och så jag.
Jag är också trött och andningen funkar sådär. Jag märker att mannen betraktar mig och jag går ut i solen och lutar mig mot en lyktstolpe.
Det värmer skönt och jag står alldeles stilla och koncentrerar mig på att luften ska in… och ut, in…. Och ut och så är det vår tur.

Sjuksköterskan som tar hand om mig är vänlig och det är läkaren också.
De frågar tusen saker, kollar syresättningen, förklarar för mannen att jag andas ganska illa och att han ska åka hem. Han får inte följa med in och det är ingen ide att vänta för det kommer att ta tid. Han ser orolig ut och kramas hejdå medan jag koncentrerar mig på att andas och förklara för mig själv att trycket över bröstet inte är på riktigt, fast det är det.
Det sitter som ett spännband runt mig och irriteras och skräms lite om vartannat.

Sjuksköterskan tar mig in i vimlet av gångar, korridorer och vitklädda människor med gasmask.
De ser alla ut som på TV, stackars dem, så ofattbart tungt att arbeta på det här viset. Jag känner stor sympati för de som jobbar och går lydigt in på rummet jag blir hänvisad till.
-Du får INTE gå ut härifrån själv, inte ens på toaletten. Måste du ut så ring på oss säger sjuksköterskan, trycker ett larm i min hand och ber mig installera mig i sängen.
Jag gillar inte sängen och stannar i en stol som jag ändå inte får behålla när läkarna och de andra sjuksköterskorna kommer och går under dagen.
De känner, klämmer, kollar, rullar sängen in på MR, EkG:ar och UL och tar blod och Hmmm-ar, och kommer med kollegor, pratar och pekar och diskuterar och jag känner hur de vita väggarna utan fönster kryper närmare in i hela mig och så längtar jag efter min familj, mina höns, gräsmattans sommardoft och vinden i håret. Och hur mår egentligen alla mina valpar?
Jag messar dottern ofta och frågar och hon svarar med en leende emoji att de har koll.
Så klart de har!
Men jag blir nästan knäpp av att inte ha det. 

Det här var ju inte den roligaste dagen jag haft i livet.
Tur den är över! 

När jag får komma hem är jag trött, lite ostadig på benen, och covid-19 positiv. Lungorna är lite påverkade och vätskan i hjärtsäcken gör att det tar emot att andas och jag flåsar som en gammal tant i uppförsbacke.
Det blir karantän tills jag är frisk och lite till, och familjen får spunk av oro och ingen sover hela natten. Nätterna.
Mannen kollar ofta om jag andas, dottern ringer till pappa och frågar hur mamma mår, och själv har jag svårt att få luft och att hitta ett bra sätt att ligga så att det faktiskt går att få till lite sömn.

Jag sover. Vaknar och sover.
Och så gnäller nästa hund. Hon måste ut.
I sommarnatten kräks hon och bajsar så det sprutar. Jag hostar och tror lungorna ska sprängas och undrar om det ska vara så här? När ska jag bara må bra? När ska hunden bara få må bra??

Kompisarna mailar och ringer, frågar hur det går och jag känner mig rådvill. Hur går det? Hur vet man det?
Hur mår jag?
Faktiskt för jefligt, men jag svarar att det nog känns lite bättre än i går. Och det gör det för nästa hund bajsar lite mindre och kanske jag får sova i natt?

Så går dagarna, långsamt och med lite, lite ork.
Varannan dag insjuknar en av våra hundar, skriker av smärtan i magen, det gör mig nästan tokig, och så kräks de i soffan, på mattorna, i biabädden och i vår säng och i resten av hela huset.
Husse torkar och rastar, jag också, fast långsammare, för inget jag gör går fort.
När två veckor har gått är alla friska utom jag. Det ringer valpköpare och jag orkar inte prata i telefonen.
Några mailar och jag orkar inte svara. Faktiskt så orkar jag inte städa, ingen hund får en endaste meters promenad och middag lagar jag inte, knappt att jag har lust att äta. Det trycker till och från över bröstet, jag äter Alvedon och hoppas det ska ge sig, förbannar profylaxandningen och blir arg när dottern säger jag flåsar som en hund.
Det gör jag inte alls! (Fast det gör jag ju)

Så är hundarna fina i hullet, alla utom en blev sjuk och valparna klarade sig. Det är lördag kväll och vi ska grilla.
Mannen och kompisen tar var sitt glas vin, babblar och njuter av maten medan jag tittar till valparna.
De är 10 dagar och jag hinner se hur en av dem spänner sig och kaskadspyr rakt ut i luften samtidigt som en annan bajsar något redigt äckligt.

Det vänder sig i min mage och jag kastar mig på telefonen – Veterinären svarar direkt, och med lugn röst berättar hon att jag måste ha medicin, genast och det går bra att köra in till city nu och ordna det.

Kompisen har druckit vin.
Mannen har druckit vin.
Jag orkar inte köra så långt....

Jag kör in till city med kompisen som sällskap.
Rattar in till Klarabergsgatan och fast jag aldrig svimmat känner jag att det är nära när vi kliver ur bilen.
Kompisen står i kön och jag räknar andetag och längtar hem till min säng.
Tar ett steg framför det andra och sitter ner medan vi blir expedierade. Bilen hem och medicin till de små.
De snörper ledset på sina munnar och mammahunden frågar oroligt om jag verkligen vet vad jag håller på med?
Det vet jag inte, men jag viskar till henne att hon kan vara lugn, vi ska fixa hennes ungar så de mår bra. Snart kommer de att må bra. Jag lovar på heder och samvete. Annat kan man bara inte göra tilloroliga nyblivna mammor. 

Jag tror vi mister alla små barn - de är tunna och gnälliga och vägrar ta emot extramaten jag erbjuder med nappflaska.
Livet känns ganska outhärdligt och hela tiden är jag så galet trött att jag knappt vet vad jag heter. Jag är uppe om natten och rastar magsjuk hund -den sista i flocken drabbas såklart också, och så ser jag till att de små som inte orkar dia får mjölk när ett syskon lyckats dra igång mjölken att spruta.

Mellan matningarna tassar jag ut på balkongen, lyssnar till fåglarna som sjunger så de nästan ramlar av grenarna i våra stora träd.
Det är silverälvor på ängarna och hästarna frustar dämpat och tuggar gräs.
Den rena nattluften gör gott i min kropp och jag sitter där invirad i mitt täcke tills nästa matning av de små tar vid.

Sommarnatt är alldeles underbart vackert! 💗

Så där går natten. Nätterna. Och så sakteligen vänder det. Valparna tjockar på sig.
Ingen har dött!
Den sista magsjuka hunden slutar bajsa och den unkna lukten av Klorin, Ajax och kräks tvättas bort och försvinner så sakteligen från Vita Huset.

Hundarna är friska! Valparna också!
Inte jag.

På läkarmötet berättar fru doktor att jag kan förvänta mig veckor, kanske månader av fortsatt akut trötthet och att det inte alls är konstigt att känna att jag inte orkar lyfta armarna. Att fingrarna inte vill blogga eller att jag tappar glasen när jag ska dricka.
Hon säger att jag kommer orka gå uppför trappan till vårt hus mer och mer, att jag ska vara ute mycket och försöka acceptera att jag faktiskt inte orkar att orka.
Vila.

Jag vill inte vila. Bestämmer mig för att coronan är på låtsas och att jag tänker ta tillbaka min kropp, NU.
Går en lång promenad med hundarna, njuter och mår bra och får skäll av mannen som är så himla tråkig. Det är ju nyttigt att komma ut, det vet man ju!
När jag kommer hem hamnar jag i schäslongen och orkar ingenting. Hannah ligger lyckligt bredvid och spinner i evigheter. Hur lång tid kan en katt spinna egentligen?

Middag går inte och efter ett par timmar accepterar jag att dagen är slut och går och lägger mig. Jag som hade planerat att svara en massa mail, klippa 198 valpklor, kanske dammsuga (när gjorde vi det senast?) och försöka ringa upp några av valpspekulanterna.
Istället somnar jag och vaknar dagen efter lagom tills airedalevalparna ska ha frukost. Det känns som om jag aldrig sovit, och efter en lång dag med valpar, städning, kloklipp och annat smått och gott är jag lycklig som en unge att få krypa till kojs igen.
Och så vaknar jag pigg.
Jag är pigg!!

Jag har energi och vägrar släppa den!
Använder den till att städa köket, kattlådor, gå en sväng ute, plockar ogräs, babblar med en kompis i telefonen och solar benen medan jag rastar krullungarna på gräsmattan.
De är underbara!
Tjocka och glada galopperar de på stället, snubblar och leker och skäller och hoppar på mig. Vi skrattar ihop och när de kroknar bär jag in dem i valplådan och så tog orken slut som luften som gått ur en ballong.
De telefonsamtal jag bokat till eftermiddagen avbokar mannen och jag vilar på soffan med en katt under vardera armen.

Jag lär mig att vardag med corona är upp och ned. En hel del upp och så – PANG! Så blir jag trött och då måste jag vila.

Kanske kan det vara bra för de som vill prata, eller hälsa på oss att veta att jag nu för tiden är lite konstig/are 😊 Och att jag inte är sur eller suckar med flit, jag är mest trött och har svårt att andas till och från.

Jag vill gärna ses, men orken är begränsad och jag vet inte alltid när jag tänker bli trött.
Det liksom bara kommer.

Förhoppningsvis vänder det snart – och då är jag som vanligt igen, pigg och snabb.
Fram till dess är jag också jag, fast ganska trött, lite sliten och ganska långsam.

Jag kan också konstatera att 2020 inte precis är mitt bästa år. 

* Alla hundarna fick magsjukan från helvetet.
* Valparna smittades och dog nästan.
* Jag har torkat så mycket bajs att jag klarat av min kvot ända fram till 2045.
* Vi har inga kunder på pensionatet vilket inte hänt någonsin, och ekonomin suger.
* Alla roliga domaruppdrag försvann och jag fick inte ställa ut mina fina greyhoundvalpar.
* Dessutom fick jag corona.

Jag har världens bästa vilarkompisar

Men -
Vilken sommar!! Solen skiner från klarblå himmel non stop, och jag har supersöta nykläckta kycklingar ute i min hönsgård!
Mina underbara vänner kollar varje dag hur jag mår, och världens bästa man lagar den ena goda middagen efter den andra.
Linn, Sofia och Felicia hjälper till så vardagen funkar - 💗

Jag har mer tid än jag någonsin haft och jag hinner tänka, fundera och betrakta fåglarna, sniglarna, myrorna och till och med se hur gräset växer på vår tomt.

Idag såg jag ett flygplan för första gången på länge och jag är glad att jag inte jobbar eller ska döma utan kan gå här och lalla i min egen takt och bli frisk i lugn och ro.

Jag har planterat blommor, det tog rätt lång tid, men det gör inget. Jag ska ingenstans.

Alla ni som vill komma och hälsa på – nu vet ni varför jag är lite seg – men vi ses när valparna fyllt fem veckor. 

Och det ska bli så spännande!  

Glad Midsommar! 😊

Man kan äta ute fast man är hemma-lunch med mannen i det fria 😊

Det gör gott i hjärtat att se när ens bästisar också gillar varandra

Våra hemma-kläckta brahmaungar är tama,
älskar att kramas och vi gillar dem såååå mycket! :)

Mannen satte upp en hängmatta och det är en bra att ha sak när man är lite seg...


 

                                                                   Selfie med mamma! 

Tänk positivt! 😊💗

TUSEN TACK Monica Staveborn för all hjälp -vad gjorde jag utan dig! 💗