Kennelklubben - Kommitté - Kompis

                                                                            Patrik och jag utanför SKK idag

                                 Knappast ett scenario vi kunnat tänkt oss där på filten med våra dobbisar 1985 😊    

En gång för länge sedan, innan jag hade körkort och bil, åkte jag på en hundutställning för att ställa ut min allra första dobermann.

Jag åkte kommunalt, och jag kan säga att det tog lång tid att ta sig till Uppsala med hund, packning och nervositet över vad dagen hade att ge. 

Min tik, som var dryga året, hade nyklippta klor, badad kropp och nytt halsband, låg bredvid mig på filten jag just brett ut på gräsmattan för oss båda att ha medan vi väntade på vår tur. 

Solen sken, jag hade tränat som en tok på att visa hund, klurat på vilken sida man satte nummerlappen och bytt skor säkert hundra gånger.
Livet kändes ganska bra där 

jag satt med hunden tills någon slängde sig ner och hälsade med hög röst och en glad min.

-       - Tja! Vi känner inte varann, men jag tänkte vi kunde bli kompisar? Vi är ju unga båda två, och har samma ras, till och med samma färg på dem ju!

Han räcker fram en näve, skakar min hand och skrattar brett.
Jag känner mig lite blyg, han inkräktar på min filt, hunden och jag sitter ju där och bondar och bygger revir och så kommer de här killarna…. Och stör?

Till slut släpper han min hand, men pratar oförtrutet vidare, klappar på min hund och teaterviskar att han kollat in alla och de är lastgamla allihop – minst 30 pannor och ännu mer, vi ÄR DE ENDA UNGA – lika bra att vi blir kompisar direkt!

    - Jo, men vi kanske kan bli vänner, jag nickar och betraktar den unge mannen och känner att han också är en del äldre, typ 20, och så känner jag mig barnsligt liten när jag tänker efter. Men han borde vara någorlunda trevlig, han har ju en fin brun dobermannhane, så helt fel att lära känna killen är det nog inte. 

Och så gör vi det. Lär känna varandra alltså. 

Vi fortsätter med dobermann, utvecklar våra hundintressen hamnar isär, och möts igen när jag får den unge mannen i fråga som handledare när jag gör min praktik på ett större djursjukhus i Stockholm. 

På den tiden är jag lite modigare, och tjejkompisen och jag tycker killarna är så allvarliga så vi bestämmer oss för att måla vår handledares hunds klor. 

Sagt och gjort, jag som är en riktig doer får det gjort snabbt, och så står dobermannhanen där med 18 kritvita tippex-klor och vi håller på att garva ihjäl oss av skratt. 

Herr handledare fnissar inte, utan straffar oss elever med 14 dagar på isoleringsavdelningen där vi får begrunda våra synder och tvätta bajs från magsjuka vovvar. 

Vi torkar och torkar och jag lär mig läxan att aldrig måla klorna på en snubbes hund. I alla fall inte om han är över dig i hierarkin…. Det kan lätt bli något man ångrar! 😊

Åren gå vidare och plötsligt har vi familj, barn, mera hundar och så utbildar vi oss till domare. Hundar är KUL! 

Vi blir äldre, tröttare, får större barn, känner fortfarande varandra och älskar hundar lika mycket. 

Fortfarande har vi många tankar och ideér, vi gillar hundar och vi upptäcker att vi har många gemensamma åsikter om vår organisation – Svenska Kennelklubben. 

Vi gillar att tillhöra en organisation som värnar hundar och tillåter människor att växa. 

Ett organ som kan hund och som försöker se till hundarnas bästa. 

Vi är stolta att tillsammans med nästan 400 tusen andra vara medlem i en av Sveriges största organisationer, och såklart få ta del i favoritämnet HUND! 

Idag har Patrik, jag och några fler väldigt engagerade haft vårt första möte i Kommittén för Uppfödarsamverkan, KUS. 

En kommitté inom SKK där vi fått i uppgift att stödja uppfödarna i arbetet för en god hundavel, och försöka bygga broar, stärka kommunikationen mellan uppfödare och organisation, och hjälpa oss alla att känna sig som en del i det vi faktiskt är just en del av. 

Det känns utmanande, roligt och förstås, ansvarsfullt.
Och galet spännande att få lägga största vikten vid det roligaste av allt – att jobba för uppfödarrollen! 

Jag hoppas vi kan bidra med något bra, vår stora organisation är fantastisk på många vis, givetvis kan den förbättras och det kan den med hjälp av dig och mig och alla andra. 

Vill du läsa mer om vår – din – kommitté och kanske andra kommittéer inom SKK? KLICKA HÄR