Utomlands. Tree-Cat. Och lite sol.

Superfint! Så här har en del smyckat sina husväggar 

Jag gillar vita hus, murar och palmer. Här är allt-i-ett kan man säga

Dottern och jag har flytt fältet.
Åkt till solen i Spanien. Fast solen har också åkt. Ända till Långtväckistan. Såklart. Bara för att vi fick till en lucka i skola/jobb/vardag/kattungar/livet/hundar och allt det där viktiga ni vet så skulle solen sjappa.
Men, vad är väl en bal på slottet – här är tillräckligt med sol för att sukta folk på Fakebook (och nej, jag har stavat rätt) om inte annat, vi är härligt lediga, shoppar, babblar med goda vänner och njuter av ny miljö. 

Och så låtsas jag att det är 30 plusgrader 😎

Lägenheten vi har hyrt är svinkall. Fantastisk utsikt, och full av sprakande värmeljus. Jag har tänt dem själv och tuffar mest runt med semesterfarten på, iklädd en superstor fleecefilt, surfar lite och knaprar på spanska chips med konstig smak.

Utanför en bit bort finns havet. Glittrande, böljande, lockande och mäktigt. Jag vill bara dit och känna sanden mellan tårna, tyngden av att gå barfota i sånt man nästan fastnar i och värmen som sprider sig när solen skiner på hela ens kropp.
Fast det var ju det att Spaniens sol inte har vaknat helt, det är februari och värmen är ringrostig. Okej då.

Man ser havet från vår lägenhet :) 

Utanför vårt hus är det dekorativt annorlunda.
Palmer och konstiga vackra träd med knubbiga, rynkiga stammar och enorma trädkronor. Galler för vitkalkade fönster, stenlagda innegårdar, sjungande kanariefåglar i mikroskopiska burar, färgglada kläder på tork i vinden och knoppande blommor som vittnar om vår.
Poolen är inbjudande blå och vattnet glittrar lurigt – typ kom och kasta dig i och njut – men jag vet att där inte kan vara mer än max 15 grader.
Och nej, förfrysning tilltalar mig inte. Istället lockar jag på katten. Svartröd, jamar med ett hej och stryker sig mot mitt ben. Jag motar bort tanken på löss, loppor, ringorm, skabb och virus och hälsar tillbaka.
Hon ser välmående ut, kraftigt byggd, glänsande päls och ett vänligt ansikte. Kurrar snällt och spatserar självsäkert vidare till dottern som också hälsar med klapp och kel.

Runt i kring oss tittar det fram små ansikten – i en buske, bakom trädet. Under blommorna, på balkongen, bredvid pooltrappan och på väg mot oss med långsamma och lite dröjande steg.

Den lite mindre honan har konstiga små öron och ser sliten ut. Blinkar vänligt med ögonen när jag ser hej till henne, och smyger ända fram och vill bli klappad.
Det vill inte jag.

Men mina händer vill, och så smeker jag de mjuka kinderna och pratar tyst med den lilla honan.
Hon lyssnar allvarligt och betraktar dottern med skygga ögon. Vi undrar båda hur hon lever och pratar snälla svenska ord som kissen gärna lyssnar till. 

Tree-Cat

När de spanska orden far som åskslag över kaklet springer hon på lätta ben och stannar samtidigt som den strida strömmen av svordomar klingar av vid poolkanten.
Kattmannen har svarta ögon som blixtrar och han gestikulerar vilt med armarna medan hans granne försöker förklara att det är J.O.B.B.I.G.T att bo bredvid två personer med nästan 20 katter.
Hon vill inte ha dem inne. Eller på sitt kaffebord. Eller grävandes i blomkrukan. Inte heller sovandes på tvätten.
Faktiskt.

Kattmannen fnyser upprört och talar om att hon ska ha respekt för djuren. Jag förstår inte spanska, men dispyten här kunde lika gärna pågått i Sverige.
Kattmannen skakar på huvudet och säger till oss på engelska att hon blev rädd för att bli uppäten av en katt. Tänka sig! Ha!
But I saw you, you are nice women, you treat cats nice, so you are nice. Han kommer fram till mig och säger att katten dottern just pratat med heter Rosie och är tjock. Mmm, vi har noterat.
And I can see that you are talking with Tree-Cat. She is special.
Vi får veta att Tree-Cat lever i ett träd. Får mat av Kattmannen som också tagit henne till veterinär några gånger och att hon frivilligt flyttat från sin förra familj eftersom deras valp tuggade av henne öronen, och att hon haft en massa infektioner.
Tree-Cat har varit hos veterinären några gånger och hon gillar det INTE berättar han glatt och vi förstår att den lilla paddan inte vill bli klappad på grund av det.
Jag spanar efter hålet i hennes trädhus, och försöker tänka mig hur våra katter hemma skulle tycka om att bo i ett kallt hål i ett träd. Det känns sådär.
Det känns bra att Kattmannen ger henne mat. Och det känns bra att jag inte bor granne med honom. 

Haha, utanför Kattmanen och hans frus lägenhet.... 

Medan vi promenerar de vitkaklade stegen upp till vår lägenhet känner jag solen i ryggen, och stannar medan jag betraktar mannen med katter under vardera arm. Hans trinda kropp har pressats ner i ett par blåslitna snickarbyxor och skjortan under har nog ett par år på nacken. Kepsen skuggar de intensiva ögonen lagom mycket och munnen pratar mer och gärna. Han motar in sina fyrbenta kryllande små vänner medan han högljutt också kommenderar sin svenska fru i hur katterna ska in och vilka som ska äta och hur. Skålen utanför dörren som är proppfull med torrfoder snubblar han på.

Jag stänger vår svarta gallergrind och låser den bruna trädörren, kastar av mig skorna och sätter mig på vår kalla balkong.
Äter solmogna jordgubbar och tänker att vi människor är olika. Glada, arga, smala, tjocka, spanska, svenska, katter, hundar, bilar eller vad vi nu samlar på.
Saknar alla där hemma lite, och passar på att njuta av utsikten.
Semester e gött. 

Lägg till bildtext