En nyfödd Jean Dark unge 

En helt (o)vanlig förlossning

Vad är egentligen en vanlig förlossning? En där allt går bra, inte för långsam, inte för fort och en där alla ungarna kommer ut hemma?

Jag skulle svara ovanlig.
Inte vanlig, eller lik alla andra, det är det som är det vanligaste.

Det betyder att ingen förlossning är den andra lik.
Alltså, ungarna har kommit till på vanligt vis, hon och han möts, tycke uppstår, choklad, blommor (och bin) och allt det där, och sen en dräktighetsperiod på, för hund 58-68 dygn och för katt 59-69 dygn.
Det är den vanligaste proceduren. (Det finns ovanligare också, men det tänkte jag inte skriva om idag)

Jag har varit med om en hel del förlossningar när det gäller fyrbenta. Närmare bestämt kanske 300-400 stycken…

(Om jag hade varit smart som ung hade jag utbildat mig till annat än djurvårdare….  TÄNK att få jobba som barnmorska! Och nääää, jag pallar inte utbilda och omskola mig nu 😊 )
Så när det gäller människofödslar kan jag mest om mina egna, och de var inte lika någon annans, men inte heller så många så jag kan anse mig ha någon kunskap av värde.

Jag brukar tänka när det gäller förlossningar att alla är unika i sitt slag.

Men hur vanligt är vanligt.
Och hur ovanligt är ovanligt?

Häromdagen förstod jag att det var dags för Elsa orientalkatt. Hennes smala och slimmade kropp var fortfarande ganska elegant, bara den där bulan till mage vittnade om att hon skulle bli mamma, humöret var samma lika och ja, hela hon som hon brukar.
En lätt dräktighet med andra ord.

Nu var hon lite varm.

Introvert, ville gärna ha kramar och hängde efter mig och ropade med små jamanden om jag gick på toa, försvann ut och matade hönsen eller bara stängde en dörr mellan oss båda.
På seneftermiddagen såg jag några lätta flytningar, och Elsa var trött och sov en del i sitt bo. Jag serverade husets katter deras dagliga kokta torsk, och alla åt med god aptit utom just Elsa. Hon masade sig ut på långsamma men eleganta långa ben, och satt med sin tunga, varma mage och betraktade de andra som slogs om fisken. Ganska vanligt att vara ”mammig” för en snart blivande mammakatt.
Ganska vanligt att vara varm.
Ganska vanligt att inte vilja äta, och faktiskt ganska vanligt att bli lös i magen.
Vår söta oriental fick en check på samtliga av dessa punkter.
Fast inget mer hände.
Konstigt.

Hur noga jag än tittade så såg jag inte tillstymmelse till värk, inte ett uns dragning i magen, och inte ett enda bäddande eller boande.
Lilla blivande mamman tänkte aldrig få sina ungar kändes det som.
Suck.

Det blev middagstid.
Det blev TV-tid.
Det blev kvällstimmetid.
Vi rastade hundar.
Och så blev det god natt.
Alla försvann till sitt, och Elsa kröp till kojs med bästa kompisen, den brunmaskade siameshonan Vickan.
De försvann in i varandras armar, sådär som bara siameser kan, och blundade när jag sade god natt utan att svara.
Lite malligt på ett vis.
Så där som siameser gör.

<3

Hoppsan! Jag somnade visst….
Vaknar med ett ryck och skäms.
Hinner precis med första ungen, och strax därefter kommer nummer två. Elsa gör det hon ska alldeles själv.
Hon vet vad hon ska, utan att ha läst nån bok om dräktighet och förlossning, eller fått peptalk av en kunnig barnmorska. Hon har inte ens gått nån profylaxkurs.
Mest lik en supermodell som alltid är snygg och stilig krystar hon ut sin unge med stil, tvättar rent och ser behagfullt elegant ut.
Jag skänker mina egna förlossningar en tanke, och minns tårar, lustgas och ganska o-stilfulla ljud och känslor innan den lilla äntligen låg i min famn.

Elsa tar sina långa kattarmar och drar de små intill sig. Luktar på dem, liksom säger hej, vem är du? Tvättar dem omilt men ändå försiktigt, luktar lite till, pratjampiper och blinkar med nyförälskade ögon till mig när jag stör henne med mitt prat, och sen återgår hon till sitt.

Jag tystnar.
Lyssnar till de tysta spinnandet från kattboet, Omsluts av värmen i rummet och vilar ögonen ut i den stjärnklara natten och ser några snöflingor falla från träden utanför.

Långsamt kommer morgonen.
Det mörka byts mot ljus, milda färger och successivt blir det lättare att se i rummet. Elsa sover lugnt, och tittar inte ens upp när jag städar rent. Hennes två små barn sover intill henne, de har skrikit en del, hittar inte tutten och irrar mest omkring i juverlandet med panik i kubik och hungrande magar.
Mot alla kloka ord om råmjölkens goda har jag givit dem varsin skvätt konstgjord mjölk ett par gånger och hoppas att de ska lugna ner sig och hitta mammas riktiga mat och fatta hur man gör när man diar. Ibland är kattungar hopplöst envisa.
Den nyblivna kattmamman vill gärna ha frukost på sängen, vatten också, och sen somnar hon om.
Jag lämnar den lilla familjen och äter frukost och lite annat. Tittar till dem, bara för att konstatera att allt är lugnt.
Det får bli hundpromenad, städning av hus och hem och så tittar jag till Elsa med barn igen. Fortfarande lugnt. De små får en skvätt mjölk till för att inte skrika halsarna ur led, och göra mammakatt vild av oro.
Inget händer,

Inga flytningar, inga värkar, inga bäddningar och tja, kanske var det bara två i magen? Jag lyfter ut den motsträviga mamman och konstaterar att hennes mage är lite väl stor fortfarande för min smak.
När jag känner igenom den känns det som om en unge är kvar. Eller kanske bara mat som inte kommit ut? Jag vet ju inte när Elsa var på toa sist?
Kan det vara sammandragningar (fast jag ser inga rörelser alls)? Hm.
En tur i transportlådan, skrikande mamma i bur, smittorisker på en klinik, timmar kanske av väntan, omild behandling på ett röntgenbord, mera väntan och hemgång med hysterisk nyförlöst hona som sen tar dygn på sig att komma till ro och under tiden stressar ungarna hemma till maxat belopp känns INTE frestande.
Dessutom är det helg. Jag bestämmer mig för att avvakta. Ringer veterinären och förvarnar IFALL det går åt pipan och vi måste åka. Bra att vara förberedd.  

Dagen går, varje gång jag tittar till den nyblivna mamman blinkar hon behagfullt tillbaka, och kramas med sina små.
Jag bestämmer mig för att stå ut med känslan i magen, och göra något som jag har planerat sedan länge, och som jag har väldig lust med.
Bilen stuvas full med gladkänsla, hundar och extrakläder och så styr vi kosan mot kompisen.
Tjejhäng!!

Bästaste vännen bor tillräckligt långt bort från familjen för att jag kan vara lite ledig, men lagom nära ifall jag måste åka tillbaka snabbt. Perfekt!
Dottern tar över, och den sovande skönheten med babysar är i de tryggaste händer.

Vi äter ute, njuter av tvåsamhet och babbelhet. Så mycket prat kvinnor kan ha! Dottern ger bra rapport, och vi fortsätter tjejhänget.
Promenerar hundar, löser världsproblem, käkar godis och slötittar på TV.n.
Nattrastar de fyrbenta och kryper till kojs. Det är mörkt i rummet, och sms:et lyser upp som en blixt.
- Jag ser en värk! Men bara en.
Jaha. Avvakta, håll koll och lämna inte ensam.
Såklart inte.
Dotterns trygga svar känns bra, och jag ligger kvar medan jag bestämmer mig för att stanna ett tag till. Jag vet att hon är världens bästa djurbarnmorska. Hon och systern.

En timme senare krystar Elsa för full hals och dottern är inte lika trygg.
Hon tar i för kung och fosterland!
Kan hon gå sönder?
Hur mycket kan hon krysta?
Jag svarar undvikande. Vet att jag måste hem om inget händer.

Hm, vad tror du? Är det en baby kvar eller en moderkaka?

Inget svar.
Hallå?
Inget svar.
Är du där?
Inget svar.

Men åh. Varför är jag här? Jag avvaktar och vet att dottern kan.

21 minuter senare – och en bild på en tufsen babylurvig oriental. Lilla Hen har ett jätteblåmärke på toppen av hjässan - det frestar på att komma till världen!
Mamma! Den är ute nu! Babyn är den största jag sett ever! Stackars Elsa!! Den tog aldrig slut….! Värsta kattungen alltså, den bara kom och kom och kom!
Fast först satt den fast – blå om tungan, och jag fick draaaaa. Och direkt efter kom den här – ny bild på hårig lillebror- och han är typ hälften så stor. Gud vad sjuuukt!
(Detta är dock väldigt vanligt. Efter en stor, som suttit fast och krävt många och långa krystningar kommer ofta en extra unge ut på köpet, den får skjuts av syskonets ansträngningar ut)

Ny bild sms:ar sig in i min mobil, visar mammakatt, inte lika sval och elegant som med de förstfödda, mer likt phu-jag-klarade-det-och-har-världens-finaste-ungar-men-jag-trodde-jag-skulle-dö-och-nu-är-jag-helt-slut-blicken påkopplad på det vackra ansiktet.

Jag ler för mig själv, berömmer min kloka dotter som varit superduperduktig. Hon har dessutom matat fru nybliven mamma, bytt till rena filtar och klappat, kramat och uppmuntrat. Precis som en perfekt barnmorska ska göra. 😊

Dagen efter vaknar jag galet sent, njuter av att vara ledig från uppföderiet och funderar genast över hur allt går hemma.
Dottern meddelar att livet är under kontroll, katter och hundar mår fint och att hon fotar hästar.
Jahaja.

Vi tar en lat morgon, och sen rattar jag hemåt i snöyran.

Väl hemma smyger jag in till Elsa och de små och möts av ett stolt jamande och en mamma som som njutningsfullt sträcker sig efter min hand och bara vill visa sina små och bli klappad samtidigt.
Det finns inget så stolt som en nybliven kattmamma tror jag.

💗

Elsas förlossning är inte helt vanligt enligt min erfarenhet.
De första två ungarna föddes snabbt och enkelt natt till lördag, och efter det var allt lugnt och fridfullt med mor och barn. Sent natt till söndag satte värkarna plötsligt igång igen, och efter väldiga krystvärkar visade sig ett huvud med en blå tunga som stack ut, och sen var det stopp.

Dottern lyckades haka sig fast i huvudet och dra ut babyn och sedan direkt massera och hjälpa den att komma igång och andas.
Den var trött och medtagen, som ofta små nya är som suttit fast en stund och behöver hjälp, men ger man dem bara lite tid så brukar de vakna till liv, och så småningom också bli hungriga.

Det är viktigt att komma ihåg att en katt (eller en hund) som krystat längre än en timme ska ha hjälp.
Livmodern är inget som håller för vad som helst, och det händer att djur tar i så den går sönder.
Man ska aldrig sitta och titta på en som krystar och krystar och inte ge hjälp om inget händer.

Att som jag, låta djuret få ta så lång paus är väl också diskuterbart.
Katter är annorlunda än hundar, och jag vet av erfarenhet att katter faktiskt kan ta lång paus. Tidigare i sådana här lägen har vi åkt in och snittet har blivit ett faktum.

Katter, till skillnad mot hundar, är kinkigare att kejsarsnitta. Själva ingreppet går förstås bra om veterinären vet vad hen gör, men efteråt har en mammakatt betydligt svårare att orka med det som hänt rent psykiskt, än en hund. Det frestar på att ha en nyopererad katthona hemma med ungar, och som uppfödare får man jobba hårt med en sådan ny familj, och det händer att mamman inte alltid klarar att ta hand om sina ungar. Detta gäller speciellt förstagångsmammor.

Med detta i bakhuvudet, och förstås att någon har ordentlig koll på den födande tycker jag att en mammakatt kan få ta en lång paus om allt känns bra.
Hon får inte få feber, hon ska vara pigg, ha klara ögon, vara aktiv med sina barn och förstås inte ha några som helst värkar.
Viktigt också att förvarna närmaste veterinär - ifall man måste åka in. 

Om man misstänker att det finns ungar kvar måste man in och kolla det om inget händer efter ett tag ändå, kvarbliven valp/kattunge är livshotande för mamman, och visar sig ganska snabbt och akut i form av hög feber och en väldigt påverkad mamma. 

Läs mer här: 

Läs mer om förlossningar här