Hur ska jag kunna hålla mig....!!

Ja, hur ska jag klara att vänta? Jag AVSKYR att vänta. Har alltid gjort, och kommer nog alltid att göra.
Vänta suger.

Idag har vi fått till en drömparning, och nu börjar alltså mardrömmen med att vänta. Blev hon dräktig? Vad finns i magen? Blir det bara hanar? Blir det bara tikar? Vad får de för färg? Blir de snygga? Blir de det vi planerat? När kommer de? Blir förlossningen lätt? Överlever de?

Sen kommer valparna, och då oroar vi oss för om de ska dia ordentligt, hålla sig friska, om mamman ska vara duktig och om vi ska få dem sålda. Och så vidare.....
Sådär håller vi uppfödare på, och blir inte familjen galen på oss blir vi nästan galna på oss själva. Men ändå går det inte att låta bli 😊

Idag har vi parat vår fina Annie med en hane som dottern suktat länge efter, och som jag efter att ha sett hans fantastiska barn bestämt mig för är den enda i hela universum vi tycker passar att tillsammans med vår sötnos.

Just nu är vi så glada att inga valpar (om det blir några) är till salu. Vi ska behålla alla själva! (Säg inget till husse bara) 😁

Tusen tack Arja som lånar ut sin Prins till oss, och tusen tack Tiina för all hjälp!

MULTIW MULTIJW MULTICH DKJW'14 NOJW'14 NORDJW'14 HEJW'14 FIJW'14 SEJW'14 NORDW’16 Bundessieger'15 reserve-EUW'15 MoletaiCW'15 SummerW'15 NORDW'16 BISS INTCH (C.I.B) NORDCH SECH FICH DKCH LTCH VDHCH BGCH BGGCH Jean Dark Annie's Song Tillsammans med mamma Saga - DKCH SECH VDHCH NORDJW'10 SWVW-17 DKVW-17 NOVW-17 Sun-Hee´s I´m A Marionette- till höger

MULTIW MULTIJW MULTICH DKJW'14 NOJW'14 NORDJW'14 HEJW'14 FIJW'14 SEJW'14 NORDW’16 Bundessieger'15 reserve-EUW'15 MoletaiCW'15 SummerW'15 NORDW'16 BISS INTCH (C.I.B) NORDCH SECH FICH DKCH LTCH VDHCH BGCH BGGCH Jean Dark Annie's Song

MULTIW MULTIJW MULTICH DKJW'14 NOJW'14 NORDJW'14 HEJW'14 FIJW'14 SEJW'14 NORDW’16 Bundessieger'15 reserve-EUW'15 MoletaiCW'15 SummerW'15 NORDW'16 BISS INTCH (C.I.B) NORDCH SECH FICH DKCH LTCH VDHCH BGCH BGGCH Jean Dark Annie's Song

BALTCH EECH FINCH INTCH(FCI) LVCH LTCH SECH HEJW-10 FINW-12 HEW-13 SEW-13
Tulimyrskyn Barbapapa

BALTCH EECH FINCH INTCH(FCI) LVCH LTCH SECH HEJW-10 FINW-12 HEW-13 SEW-13
Tulimyrskyn Barbapapa

BALTCH EECH FINCH INTCH(FCI) LVCH LTCH SECH HEJW-10 FINW-12 HEW-13 SEW-13
Tulimyrskyn Barbapapa

BALTCH EECH FINCH INTCH(FCI) LVCH LTCH SECH HEJW-13 HEW-13 NORDJW-13 FIJW-13 LVJW-14 BALTW-14 CLUB WINNER 2014 HEW-14 FIW-14 SEW-14 TLNW-15 EEW-15 CLUB WINNER 2015 FIW-15 CLUB WINNER 2016 HEW-16 FIW-16 Arte Figure Happy Ending Vinner BIR
Hon är dotter till Barbapappa, och i mina ögon en helt outstanding kines.
Kuriosa är den fina hanen som blev BIM denna dag,  CH Beanie Baby Boy Freuhartang, är pappa till Annies första kull, där vi själva har Jean Dark King For A Day 

Annies son -

DKJW-17 NORDJW -17 SEJW-17 Jean Dark King For A Day

Givetvis är både Annie och Barbapappa ögonspeglade UA, patellaundersökta Ua, PLL fria och Annie PRCD-PRA fri och Barbapappa carrier.

Vi hoppas och tror massor på denna kombination. Sunda, trevliga, snälla och trygga föräldradjur med en lite extra exteriör borde mynta gott för framtiden.

Förhoppningsvis får vi ett knippe lovande valpar, och dem säljer vi företrädesvis till dig som är mycket tävlingsintresserad OCH full av tid och kärlek till Din nya lilla kompis 💗

Utomlands. Tree-Cat. Och lite sol.

Superfint! Så här har en del smyckat sina husväggar 

Jag gillar vita hus, murar och palmer. Här är allt-i-ett kan man säga

Dottern och jag har flytt fältet.
Åkt till solen i Spanien. Fast solen har också åkt. Ända till Långtväckistan. Såklart. Bara för att vi fick till en lucka i skola/jobb/vardag/kattungar/livet/hundar och allt det där viktiga ni vet så skulle solen sjappa.
Men, vad är väl en bal på slottet – här är tillräckligt med sol för att sukta folk på Fakebook (och nej, jag har stavat rätt) om inte annat, vi är härligt lediga, shoppar, babblar med goda vänner och njuter av ny miljö. 

Och så låtsas jag att det är 30 plusgrader 😎

Lägenheten vi har hyrt är svinkall. Fantastisk utsikt, och full av sprakande värmeljus. Jag har tänt dem själv och tuffar mest runt med semesterfarten på, iklädd en superstor fleecefilt, surfar lite och knaprar på spanska chips med konstig smak.

Utanför en bit bort finns havet. Glittrande, böljande, lockande och mäktigt. Jag vill bara dit och känna sanden mellan tårna, tyngden av att gå barfota i sånt man nästan fastnar i och värmen som sprider sig när solen skiner på hela ens kropp.
Fast det var ju det att Spaniens sol inte har vaknat helt, det är februari och värmen är ringrostig. Okej då.

Man ser havet från vår lägenhet :) 

Utanför vårt hus är det dekorativt annorlunda.
Palmer och konstiga vackra träd med knubbiga, rynkiga stammar och enorma trädkronor. Galler för vitkalkade fönster, stenlagda innegårdar, sjungande kanariefåglar i mikroskopiska burar, färgglada kläder på tork i vinden och knoppande blommor som vittnar om vår.
Poolen är inbjudande blå och vattnet glittrar lurigt – typ kom och kasta dig i och njut – men jag vet att där inte kan vara mer än max 15 grader.
Och nej, förfrysning tilltalar mig inte. Istället lockar jag på katten. Svartröd, jamar med ett hej och stryker sig mot mitt ben. Jag motar bort tanken på löss, loppor, ringorm, skabb och virus och hälsar tillbaka.
Hon ser välmående ut, kraftigt byggd, glänsande päls och ett vänligt ansikte. Kurrar snällt och spatserar självsäkert vidare till dottern som också hälsar med klapp och kel.

Runt i kring oss tittar det fram små ansikten – i en buske, bakom trädet. Under blommorna, på balkongen, bredvid pooltrappan och på väg mot oss med långsamma och lite dröjande steg.

Den lite mindre honan har konstiga små öron och ser sliten ut. Blinkar vänligt med ögonen när jag ser hej till henne, och smyger ända fram och vill bli klappad.
Det vill inte jag.

Men mina händer vill, och så smeker jag de mjuka kinderna och pratar tyst med den lilla honan.
Hon lyssnar allvarligt och betraktar dottern med skygga ögon. Vi undrar båda hur hon lever och pratar snälla svenska ord som kissen gärna lyssnar till. 

Tree-Cat

När de spanska orden far som åskslag över kaklet springer hon på lätta ben och stannar samtidigt som den strida strömmen av svordomar klingar av vid poolkanten.
Kattmannen har svarta ögon som blixtrar och han gestikulerar vilt med armarna medan hans granne försöker förklara att det är J.O.B.B.I.G.T att bo bredvid två personer med nästan 20 katter.
Hon vill inte ha dem inne. Eller på sitt kaffebord. Eller grävandes i blomkrukan. Inte heller sovandes på tvätten.
Faktiskt.

Kattmannen fnyser upprört och talar om att hon ska ha respekt för djuren. Jag förstår inte spanska, men dispyten här kunde lika gärna pågått i Sverige.
Kattmannen skakar på huvudet och säger till oss på engelska att hon blev rädd för att bli uppäten av en katt. Tänka sig! Ha!
But I saw you, you are nice women, you treat cats nice, so you are nice. Han kommer fram till mig och säger att katten dottern just pratat med heter Rosie och är tjock. Mmm, vi har noterat.
And I can see that you are talking with Tree-Cat. She is special.
Vi får veta att Tree-Cat lever i ett träd. Får mat av Kattmannen som också tagit henne till veterinär några gånger och att hon frivilligt flyttat från sin förra familj eftersom deras valp tuggade av henne öronen, och att hon haft en massa infektioner.
Tree-Cat har varit hos veterinären några gånger och hon gillar det INTE berättar han glatt och vi förstår att den lilla paddan inte vill bli klappad på grund av det.
Jag spanar efter hålet i hennes trädhus, och försöker tänka mig hur våra katter hemma skulle tycka om att bo i ett kallt hål i ett träd. Det känns sådär.
Det känns bra att Kattmannen ger henne mat. Och det känns bra att jag inte bor granne med honom. 

Haha, utanför Kattmanen och hans frus lägenhet.... 

Medan vi promenerar de vitkaklade stegen upp till vår lägenhet känner jag solen i ryggen, och stannar medan jag betraktar mannen med katter under vardera arm. Hans trinda kropp har pressats ner i ett par blåslitna snickarbyxor och skjortan under har nog ett par år på nacken. Kepsen skuggar de intensiva ögonen lagom mycket och munnen pratar mer och gärna. Han motar in sina fyrbenta kryllande små vänner medan han högljutt också kommenderar sin svenska fru i hur katterna ska in och vilka som ska äta och hur. Skålen utanför dörren som är proppfull med torrfoder snubblar han på.

Jag stänger vår svarta gallergrind och låser den bruna trädörren, kastar av mig skorna och sätter mig på vår kalla balkong.
Äter solmogna jordgubbar och tänker att vi människor är olika. Glada, arga, smala, tjocka, spanska, svenska, katter, hundar, bilar eller vad vi nu samlar på.
Saknar alla där hemma lite, och passar på att njuta av utsikten.
Semester e gött. 

Lägg till bildtext

En nyfödd Jean Dark unge 

En helt (o)vanlig förlossning

Vad är egentligen en vanlig förlossning? En där allt går bra, inte för långsam, inte för fort och en där alla ungarna kommer ut hemma?

Jag skulle svara ovanlig.
Inte vanlig, eller lik alla andra, det är det som är det vanligaste.

Det betyder att ingen förlossning är den andra lik.
Alltså, ungarna har kommit till på vanligt vis, hon och han möts, tycke uppstår, choklad, blommor (och bin) och allt det där, och sen en dräktighetsperiod på, för hund 58-68 dygn och för katt 59-69 dygn.
Det är den vanligaste proceduren. (Det finns ovanligare också, men det tänkte jag inte skriva om idag)

Jag har varit med om en hel del förlossningar när det gäller fyrbenta. Närmare bestämt kanske 300-400 stycken…

(Om jag hade varit smart som ung hade jag utbildat mig till annat än djurvårdare….  TÄNK att få jobba som barnmorska! Och nääää, jag pallar inte utbilda och omskola mig nu 😊 )
Så när det gäller människofödslar kan jag mest om mina egna, och de var inte lika någon annans, men inte heller så många så jag kan anse mig ha någon kunskap av värde.

Jag brukar tänka när det gäller förlossningar att alla är unika i sitt slag.

Men hur vanligt är vanligt.
Och hur ovanligt är ovanligt?

Häromdagen förstod jag att det var dags för Elsa orientalkatt. Hennes smala och slimmade kropp var fortfarande ganska elegant, bara den där bulan till mage vittnade om att hon skulle bli mamma, humöret var samma lika och ja, hela hon som hon brukar.
En lätt dräktighet med andra ord.

Nu var hon lite varm.

Introvert, ville gärna ha kramar och hängde efter mig och ropade med små jamanden om jag gick på toa, försvann ut och matade hönsen eller bara stängde en dörr mellan oss båda.
På seneftermiddagen såg jag några lätta flytningar, och Elsa var trött och sov en del i sitt bo. Jag serverade husets katter deras dagliga kokta torsk, och alla åt med god aptit utom just Elsa. Hon masade sig ut på långsamma men eleganta långa ben, och satt med sin tunga, varma mage och betraktade de andra som slogs om fisken. Ganska vanligt att vara ”mammig” för en snart blivande mammakatt.
Ganska vanligt att vara varm.
Ganska vanligt att inte vilja äta, och faktiskt ganska vanligt att bli lös i magen.
Vår söta oriental fick en check på samtliga av dessa punkter.
Fast inget mer hände.
Konstigt.

Hur noga jag än tittade så såg jag inte tillstymmelse till värk, inte ett uns dragning i magen, och inte ett enda bäddande eller boande.
Lilla blivande mamman tänkte aldrig få sina ungar kändes det som.
Suck.

Det blev middagstid.
Det blev TV-tid.
Det blev kvällstimmetid.
Vi rastade hundar.
Och så blev det god natt.
Alla försvann till sitt, och Elsa kröp till kojs med bästa kompisen, den brunmaskade siameshonan Vickan.
De försvann in i varandras armar, sådär som bara siameser kan, och blundade när jag sade god natt utan att svara.
Lite malligt på ett vis.
Så där som siameser gör.

<3

Hoppsan! Jag somnade visst….
Vaknar med ett ryck och skäms.
Hinner precis med första ungen, och strax därefter kommer nummer två. Elsa gör det hon ska alldeles själv.
Hon vet vad hon ska, utan att ha läst nån bok om dräktighet och förlossning, eller fått peptalk av en kunnig barnmorska. Hon har inte ens gått nån profylaxkurs.
Mest lik en supermodell som alltid är snygg och stilig krystar hon ut sin unge med stil, tvättar rent och ser behagfullt elegant ut.
Jag skänker mina egna förlossningar en tanke, och minns tårar, lustgas och ganska o-stilfulla ljud och känslor innan den lilla äntligen låg i min famn.

Elsa tar sina långa kattarmar och drar de små intill sig. Luktar på dem, liksom säger hej, vem är du? Tvättar dem omilt men ändå försiktigt, luktar lite till, pratjampiper och blinkar med nyförälskade ögon till mig när jag stör henne med mitt prat, och sen återgår hon till sitt.

Jag tystnar.
Lyssnar till de tysta spinnandet från kattboet, Omsluts av värmen i rummet och vilar ögonen ut i den stjärnklara natten och ser några snöflingor falla från träden utanför.

Långsamt kommer morgonen.
Det mörka byts mot ljus, milda färger och successivt blir det lättare att se i rummet. Elsa sover lugnt, och tittar inte ens upp när jag städar rent. Hennes två små barn sover intill henne, de har skrikit en del, hittar inte tutten och irrar mest omkring i juverlandet med panik i kubik och hungrande magar.
Mot alla kloka ord om råmjölkens goda har jag givit dem varsin skvätt konstgjord mjölk ett par gånger och hoppas att de ska lugna ner sig och hitta mammas riktiga mat och fatta hur man gör när man diar. Ibland är kattungar hopplöst envisa.
Den nyblivna kattmamman vill gärna ha frukost på sängen, vatten också, och sen somnar hon om.
Jag lämnar den lilla familjen och äter frukost och lite annat. Tittar till dem, bara för att konstatera att allt är lugnt.
Det får bli hundpromenad, städning av hus och hem och så tittar jag till Elsa med barn igen. Fortfarande lugnt. De små får en skvätt mjölk till för att inte skrika halsarna ur led, och göra mammakatt vild av oro.
Inget händer,

Inga flytningar, inga värkar, inga bäddningar och tja, kanske var det bara två i magen? Jag lyfter ut den motsträviga mamman och konstaterar att hennes mage är lite väl stor fortfarande för min smak.
När jag känner igenom den känns det som om en unge är kvar. Eller kanske bara mat som inte kommit ut? Jag vet ju inte när Elsa var på toa sist?
Kan det vara sammandragningar (fast jag ser inga rörelser alls)? Hm.
En tur i transportlådan, skrikande mamma i bur, smittorisker på en klinik, timmar kanske av väntan, omild behandling på ett röntgenbord, mera väntan och hemgång med hysterisk nyförlöst hona som sen tar dygn på sig att komma till ro och under tiden stressar ungarna hemma till maxat belopp känns INTE frestande.
Dessutom är det helg. Jag bestämmer mig för att avvakta. Ringer veterinären och förvarnar IFALL det går åt pipan och vi måste åka. Bra att vara förberedd.  

Dagen går, varje gång jag tittar till den nyblivna mamman blinkar hon behagfullt tillbaka, och kramas med sina små.
Jag bestämmer mig för att stå ut med känslan i magen, och göra något som jag har planerat sedan länge, och som jag har väldig lust med.
Bilen stuvas full med gladkänsla, hundar och extrakläder och så styr vi kosan mot kompisen.
Tjejhäng!!

Bästaste vännen bor tillräckligt långt bort från familjen för att jag kan vara lite ledig, men lagom nära ifall jag måste åka tillbaka snabbt. Perfekt!
Dottern tar över, och den sovande skönheten med babysar är i de tryggaste händer.

Vi äter ute, njuter av tvåsamhet och babbelhet. Så mycket prat kvinnor kan ha! Dottern ger bra rapport, och vi fortsätter tjejhänget.
Promenerar hundar, löser världsproblem, käkar godis och slötittar på TV.n.
Nattrastar de fyrbenta och kryper till kojs. Det är mörkt i rummet, och sms:et lyser upp som en blixt.
- Jag ser en värk! Men bara en.
Jaha. Avvakta, håll koll och lämna inte ensam.
Såklart inte.
Dotterns trygga svar känns bra, och jag ligger kvar medan jag bestämmer mig för att stanna ett tag till. Jag vet att hon är världens bästa djurbarnmorska. Hon och systern.

En timme senare krystar Elsa för full hals och dottern är inte lika trygg.
Hon tar i för kung och fosterland!
Kan hon gå sönder?
Hur mycket kan hon krysta?
Jag svarar undvikande. Vet att jag måste hem om inget händer.

Hm, vad tror du? Är det en baby kvar eller en moderkaka?

Inget svar.
Hallå?
Inget svar.
Är du där?
Inget svar.

Men åh. Varför är jag här? Jag avvaktar och vet att dottern kan.

21 minuter senare – och en bild på en tufsen babylurvig oriental. Lilla Hen har ett jätteblåmärke på toppen av hjässan - det frestar på att komma till världen!
Mamma! Den är ute nu! Babyn är den största jag sett ever! Stackars Elsa!! Den tog aldrig slut….! Värsta kattungen alltså, den bara kom och kom och kom!
Fast först satt den fast – blå om tungan, och jag fick draaaaa. Och direkt efter kom den här – ny bild på hårig lillebror- och han är typ hälften så stor. Gud vad sjuuukt!
(Detta är dock väldigt vanligt. Efter en stor, som suttit fast och krävt många och långa krystningar kommer ofta en extra unge ut på köpet, den får skjuts av syskonets ansträngningar ut)

Ny bild sms:ar sig in i min mobil, visar mammakatt, inte lika sval och elegant som med de förstfödda, mer likt phu-jag-klarade-det-och-har-världens-finaste-ungar-men-jag-trodde-jag-skulle-dö-och-nu-är-jag-helt-slut-blicken påkopplad på det vackra ansiktet.

Jag ler för mig själv, berömmer min kloka dotter som varit superduperduktig. Hon har dessutom matat fru nybliven mamma, bytt till rena filtar och klappat, kramat och uppmuntrat. Precis som en perfekt barnmorska ska göra. 😊

Dagen efter vaknar jag galet sent, njuter av att vara ledig från uppföderiet och funderar genast över hur allt går hemma.
Dottern meddelar att livet är under kontroll, katter och hundar mår fint och att hon fotar hästar.
Jahaja.

Vi tar en lat morgon, och sen rattar jag hemåt i snöyran.

Väl hemma smyger jag in till Elsa och de små och möts av ett stolt jamande och en mamma som som njutningsfullt sträcker sig efter min hand och bara vill visa sina små och bli klappad samtidigt.
Det finns inget så stolt som en nybliven kattmamma tror jag.

💗

Elsas förlossning är inte helt vanligt enligt min erfarenhet.
De första två ungarna föddes snabbt och enkelt natt till lördag, och efter det var allt lugnt och fridfullt med mor och barn. Sent natt till söndag satte värkarna plötsligt igång igen, och efter väldiga krystvärkar visade sig ett huvud med en blå tunga som stack ut, och sen var det stopp.

Dottern lyckades haka sig fast i huvudet och dra ut babyn och sedan direkt massera och hjälpa den att komma igång och andas.
Den var trött och medtagen, som ofta små nya är som suttit fast en stund och behöver hjälp, men ger man dem bara lite tid så brukar de vakna till liv, och så småningom också bli hungriga.

Det är viktigt att komma ihåg att en katt (eller en hund) som krystat längre än en timme ska ha hjälp.
Livmodern är inget som håller för vad som helst, och det händer att djur tar i så den går sönder.
Man ska aldrig sitta och titta på en som krystar och krystar och inte ge hjälp om inget händer.

Att som jag, låta djuret få ta så lång paus är väl också diskuterbart.
Katter är annorlunda än hundar, och jag vet av erfarenhet att katter faktiskt kan ta lång paus. Tidigare i sådana här lägen har vi åkt in och snittet har blivit ett faktum.

Katter, till skillnad mot hundar, är kinkigare att kejsarsnitta. Själva ingreppet går förstås bra om veterinären vet vad hen gör, men efteråt har en mammakatt betydligt svårare att orka med det som hänt rent psykiskt, än en hund. Det frestar på att ha en nyopererad katthona hemma med ungar, och som uppfödare får man jobba hårt med en sådan ny familj, och det händer att mamman inte alltid klarar att ta hand om sina ungar. Detta gäller speciellt förstagångsmammor.

Med detta i bakhuvudet, och förstås att någon har ordentlig koll på den födande tycker jag att en mammakatt kan få ta en lång paus om allt känns bra.
Hon får inte få feber, hon ska vara pigg, ha klara ögon, vara aktiv med sina barn och förstås inte ha några som helst värkar.
Viktigt också att förvarna närmaste veterinär - ifall man måste åka in. 

Om man misstänker att det finns ungar kvar måste man in och kolla det om inget händer efter ett tag ändå, kvarbliven valp/kattunge är livshotande för mamman, och visar sig ganska snabbt och akut i form av hög feber och en väldigt påverkad mamma. 

Läs mer här: 

Läs mer om förlossningar här