Självömkande dag

Shit pommefrites.
Jag är så förkyld. Huvudet dunkar, armar och ben känns som cement och Nezerilen är min bästa vän.

Morgonen har gått till att fixa katterna, mata alla hungriga (o)djur, tycka synd om mig själv och inte frysa ihjäl på morgonrastningen med hundarna. Innan jag tar sikte på kattlådorna står varm te på dagordningen och kanske en stund vid datan?
Om jag kan koncentrera mig.

Nakenkattsbabysarna dundrar över golvet. Eller dundrar det i mitt huvud? Både ock är det nog…

De är sköna att se på. Hänger i gardinerna, jagar tafatt över mattkanter och stolar. Sladdar runt hörnen och rotar runt i hundbäddarna.
De är överallt utom på röda mattan. Det är nämligen Happys domän när hundarna inte är på plats. Hon ålar runt med alla leksaker hon stulit från kattungarna, biter på dem, tuggar njutningsfullt, kastar med dem och morrar elakt om de små vågar sig för nära.
De sitter alla fem i givakt under schäslongen och tittar med stora ögon på vår aristokratiske och så vinstrika vackra Happybabby som vinglar omkring och apporterar mjukismöss.
För det börjar hon med också. Och jag får inte vara ifred vid datan.

Kanske lika bra det, jag skall nog ägna mig lite mer åt Nezeril och Alvedon. 

En enda liten leksugen vågar sig fram,
de andra sitter på rad under schäslongens trygga skydd

Testar att vara med och leka... Hm, nä, ingen bra idé! 

Hej å hå, här kommer jag! 

Här kommer vi! 

Om du inte vill vara med lägger jag den på datan

Så.

Men KOM IGEN NU DÅ!
Kasta!!