Trött. Tröttare. Tröttast. Så stod jag där med trillingflickorna utan mamma, och utan mat.
Nja, jag hade förvisso den eminenta valpersättningen, stressköpt en sen natt på djurkliniken med jouröppet. Dyr, och ingen endaste valp i huset ville ha den.
Stressad, trött och uppgiven. Valparna M.Å.S.T.E ha mat.
Jag letade amma, utan resultat. Vi funderade upp och ned. Vi försökta få i småtjejerna ersättningsmjölk.
Icke sade nicke.
Mina blickar gick till Ivys små tjocka tvillingpojkar. De låg där och hade det varmt och gott. Tjocka och belåtna hörde jag hur de rapade och smälte mjölken ända ned i sina stinna magar, helt ut i vardagsrummet, hörde jag dem.
Som vanligt vill Ivy ha sina små i ett täckt plastbo boendes tätt intill min säng. Dryga tre veckor gamla, var dessa hanvalpar lika stora (eller små) som sina olyckssystrar noterade jag.
Och så föddes tanken på att kanske, kanske lilla Ivy, med sitt stora hjärta och kärlek till alla små skulle kunde hjälpa….?
Det var en vild idé. Ivy är en liten tik, hon väger endast 3 kg, och en leveransklar dobermannvalp mellan 6-8.….
Men nöden har ingen lag, och jag bestämde mig snabbt.
Döttrarna tog ut alla hundar på en tvåtimmarspromenad och jag städade valpboet febrilt. Trillingarna fick flytta in, och så väntade vi nervöst på lilla mammahund.
När hon anlände, lite trött efter den långa skogspromenaden, noterade hon förvånat (jo, hundar kan faktiskt se förvånade ut) att hela hennes tvåbenta familj stod inne i sovrummet och trampade lite nervöst. Jag tror hon blev irriterad över att locket till hennes och sönernas bo stod vid sidan om.
Hon hoppade i boet, och såg ännu mer förbryllad ut. Hela vår familj höll andan, och jag stod beredd att flytta tikvalparna, om Ivy skulle bli arg.
Ivy nosade intensivt på de små hemlösa valparna. Funderade lite, nosade och kollade av samtliga barn.
Så tittade hon stört på oss runt om, som om hon tycktes fråga om vi inte hade något vettigare att företa oss, och att hon ville ha på locket.
Hon lade sig till ro, och makade in alla valpar, biologiska och stora fosterbarn i sin lilla famn, och suckade nöjt.
Vi runt om fällde en liten tår, och tassade tyst ut från rummet.
Historien är förstås inte slut. Den har just börjat.
Ivy är en fantastisk liten hund, och vi är så glada att hon ville ta till sig småtjejerna. Vi hoppas hon kommer orka med, och just nu matar vi henne allt vi kan, för att hjälpa på hennes mjölkproduktion, som plötsligt skall räcka till ytterligare tre, dessutom stora, valpar.
I skrivandes stund ser allt fint ut, och kanske kan vi koncentrera oss på att hitta namn till de små.
Parfymnamn på Q har vi tänkt oss.
|
I väntan på -förhoppningsvis- nya mamma |
|
Ivy bestämde sig snabbt för att det var ok att ha femlingar... |
|
Hm... vad många de blev...! |
|
Mys med alla bebbarna |
|
Så här ser vi ut |