Jean Dark Snö Of Sweden

Nu är Swea dryga tre månader. Hon är pigg, glad och busig. Som valpar skall vara just.
Idag hälsade hon på oss i Vita Huset, och jag blev superglad över hur härligt hon utvecklats. :-)

Vi brukar ta flera bilder, och har vi tur blir kanske en eller två bra. Men idag blev alla nästan lika bra. Så ni får se rubbet:-)

Tank på väg

Tanken har åkt hem.
Väl fastsatt i bästa kompisens bil åkte den tryggt till Arlanda, upp i luften och landade sedan på norsk mark. I dag skall herr Tank vidare till specialisten, lagras och nästa vecka in i mamma hundmage.

Och sedan är det inget mer att göra. Bara hålla tummar och tår att mamma hundmage verkligen börjar växa, och att vår pappa hund får bli pappa. Så här 24 år efter sin egen födelse.

Mininytt....

Mini har fyllt nio dagar. Han har en tjock, rund mage, en liten krävande stämma och hunger som ger sig tillkänna var tredje timme.
Phu, var tredje timme dygnet runt matar någon av oss i Vita Huset den lille envisa chokladbruna kattbabyn och hans snövita lilla syster, som ena dottern döpt till Joy.

Joy är mindre hungrig, mindre skrikig och helt enkelt, mindre av allt. I kroppen också. Kanske berör det på att hon är tjej, kanske beror det på att hon är fyra dagar yngre eller kanske hon bara är sådan. Vem vet.

Båda kattbabysarna är sötare än sötast, ulliga, gulliga och tjocka om magarna. Vi hoppas verkligen de överlever, för usch så vi fäst oss vid de små liven.

Igår såg vi att Minis navel var geggig. Full med var faktiskt.
Ilsamtal till veterinären, vetrimoxin till lilleman och några böner till han där uppe. Inte bråka mer nu...
Mini själv äter sin mjölk, blinkar med sina stora ögon och sover sött med lillasyster när han är trött. Själv är jag ganska orolig över hur det skall gå för honom.

Fortsättning följer..

Tank (ar)

Vi har utlandsbesök.

Matte till fina åttaåriga Maja är här på besök. Med sig hem imorgon skall hon ha sperma från vår underbara Korad SPH I LP NUCH IDC SGR-91 NORDV-95 Jean Dark Jean Jacques.

Jean föddes 1988 och dog 12.5 år senare,år 2000.

Under den tiden lärde han mig hur en bra dobermann skall vara; Snäll, vänlig, nyfiken, trygg, arbetsglad, orädd, social, god koncentrationsförmåga, frisk och snygg.

Jag förstod nog inte då hur bra vår svarta hane faktisk var, men med åren har jag sett att det inte precis kryllar av sunda och bra dobermannhanar.

Tanken är förstås att en del av den sperma vi haft sedan många, många år tillbaka, skall få åka med hem till Maja och förhoppningsvis –om Gud är god och förhållandena gynnsamma- bli ett knippe valpar.

Vi är många som väntar och vill ha en baby, bara att börja hålla tummarna:-)

Så här får hundsperma resa. Som handbagage,
supernoga med temperatur, och en massa andra saker...
Behållaren är lika stor som en resväska, och själva innehållet, den så viktiga säden är som några små knappnålshuvuden. Mycket teknik är det.... 

Mini

 Ja, såhär ser det ut på köksbordet i Vita Huset när man har föräldralösa kattungar att ta hand om. 

De två Miniatyrerna....

Det går inte så bra för oss på Jean Dark just nu. Om lilla Minis ankomst till världen finns att läsa längre ned, och tyvärr fick vår lilla bruna kattbaby sällskap. Ytterligare en nyfödd skruttis blev utan mamma häromdagen, och vi satte helt sonika ihop de små pluttarna.

Nu bor duon i sin lilla korg på vårt matbord, de får mat nästan hela tiden känns det som, blir tvättade, fixade och pussade på av alla i familjen som går förbi.

Mini har öppnat ögonen helt idag, och tittar på världen med stora grå ögon. Hans ”lillasyster” som är några dagar yngre är vit som snö, äter mindre mjölk och skriker inte som en fiskmås när hon blir hungrig.

Hon är helt enkelt stillsammare. Jag hoppas hon bara är lite mindre kavat än Mini, den viljestarke chokladpojken, och faktiskt tänker överleva, fast hon har en brun, äldre bror och en massa tvåbenta mammor.

Time will tell 

Mini 5 dagar gammal

Lilla vita syster, ännu utan namn

Mininytt

Mini pustar ut i dotterns famn. Han har just fått mat, och njuter nog av att få ligga tätt intill.

Mamma Liten har piggat på sig lite, och saknar sin son. Hon gnäller efter honom och det skär i våra hjärtan när hon tittar på oss och ber om hjälp att hitta sin baby.
Undrar om hon känner igen honom när de får ses igen...

Mini, fyra dygn gammal

Mini

I vår familj har vi flera siameser och orientaler. En av dem är Liten.
Hon kallas så för att hon är just liten. Lite slank modell, elegant och finlemmad. Öron som en fladdermus, sneda ögon och kakaofärgad, tät, vacker päls.

När Liten kom till oss hette hon Wilhug’s Felicia Fantacy, och köptes som blivande avelshona och kissekatt till mellandottern.
Lilla Felicia bodde hos dotter Felicia (Japp, de har samma namn) och acklimatiserade sig snabbt i vår familj. De andra katterna vande sig, och hon med dem. Alla utom vår andra chokladkatt, Spöka, blev goda vänner och alla tyckte vi jättemycket om vår söta lilla bruna baby.
Den lilla babyn växte, och utvecklade en enorm stark vilja. Hon bestämde sig för att hon inte tänkte lystra på sitt namn, och till slut gav vi upp, och så blev hon istället ”Liten”.
Lilla Liten bestämde sig också för att hon inte alls bodde på mellandotterns rum, utan tog sitt pick och pack och flyttade in till yngsta dottern.
Där bor hon fortfarande och är ytterligt nöjd med det hela.
Det är yngsta dottern också! :-)

Liten, här ungefär sju månader gammal

Liten växte och så blev hon vuxen. Och upptäckte det här med blommor och bin. Efter ett besök hos vår superchampion, Jean Dark Filurkatten, visade hennes tjocka mage att daten bar frukt, och vi väntade alla med spänning på vad som komma skulle.

En tidig morgon började förlossningen, som visade sig bli en utdragen och tråkig historia. Vår chokladkisse fick efter ett långt dygn fyra ungar, och med en envis nummer fem kvar i magen, åkte vi in morgonen efter. Där snittades det ut en ytterligt söt liten brun tjej - mamma upp i dagen! Jag var överlycklig, fyra hanar och en hona! Kanske en fröken som kunde få stanna..?
Det fick hon inte, för dygnet efter somnade den lille in, och med sig på färden till kattbabyhimlen tog hon med sig sina tre bröder. Kvar blev en liten ensam brun bror och en mammakatt som inte mådde helt bra.

Vår familj fick börja stödmata den lille, han var hungrig, arg och jag vet inte vad. Skrek som bara den, så mycket så hans egen mamma Liten tog tillflykt i dotterns säng och inte ville veta av sin son. De andra katterna ville inte heller hjälpa till, och hur vi än försökte beveka Liten att ta hand om sin avkomma avböjde hon. Så vi fortsatte mata Mini som han döptes till, och fästa oss vid den lille parveln.
Efter ett dygn av surande återvände mamma katt, och jag fick hjälp med att tvätta och mata. Ganska skönt, för att mata varje till varannan timme dygnet runt tar på krafterna när man jobbar heltid och skall sköta hus och hem också.

Lugnet sänkte sig över Vita Huset, men så började Liten bli trött och ville inte äta. Hennes sår såg irriterat ut och oron i min mage visade sig vara befogad morgonen därpå när hela rummet luktade hemskt, död och sjukstuga och Mini var hungrig som en varg. Mamma Liten orkade inte med sin son utan hade fullt upp med sin sjuka mage och febern som härjade i kroppen.

Mini och hans mamma packades in i bilen och fick åka till akutdjursjukhuset. Och medan Liten blev opererad och ompysslad passade vi på att väga lilleman, och pussa lite extra på honom medan vi väntade på sjuklingen.

Ett par timmar senare var vi så på väg hem. Trött, ledsen mammakatt. Två stora operationer på tre dagar kan göra vem som helst less.
Liten var dessutom sjuk. Riktigt sjuk. Hon hade en megastor infektion i sitt sår. Infektion i hela sin kropp, nekros, vilket betyder vävnadsdöd, i sitt ena juver och hon var faktisk nära att sluta sitt liv. Trots att hon låg på värmedunk, invirad i fleecefiltar, på värmefiltar och med tjock filt invirad runt sin plastbur var hon iskall, och vi var så oroliga att mista vår lilla bruna mammakatt.
Framåt eftermiddagen tinade iskissen upp lite, och öppnade ögonen. Vinglade ut från buren, jamade lite och fick massa mer medicin. Och massamassa kramar.
Yngsta dottern och jag fick nog en tår i ögat, och synen av en trött, sjuk -men på benen- kissekatt glömmer jag inte i första taget.

Vi hade fått veta att Mini inte längre skulle få vara med sin mamma - hon måste försöka blir frisk. För kanske skulle hon inte bli det, och de få krafter hon hade, måste hon lägga på sig själv, inte på Lilleman.

Valet mellan att låta den tre dagar gamla Mini somna in och att kämpa med matning, tvättning och nattvak var lätt. Självklart skulle vi bli tvåbenta kattmammor i Vita Huset för en tid, och låta klockan påminna oss varje heltimme om att Mini skulle ha sin varma mjölk.
Det låter kanske gulligt och sött.
Men det är det inte klockan 01:00. 02:00. 03:00. 04:00 och så vidare……

Fortsättning följer……

Mini och hans brorsa har just fötts, och inspekteras nogrant av mamma Liten

Mini har just fått mjölk, med munnen formad som en strut:-)

Mini är inte sådär jättestor....