När man inte vet vad man ska tro

Han är inte så stor, ganska lagom size egentligen, och så har han blänkande svarta ögon i ett uttryckfullt ansikte som avslutas med fint trekantiga öron.
Kroppen är kort, benen starka och pälsen sträv och riklig - Han är ovanligt söt!

Kanske inte just min favoritras, fast det säger jag såklart inte högt. Jag tänker det knappt, för det är ganska onödigt att ha favoriter i mitt gebit. Hundar kommer och hundar går. Alla är sina egna, och fast de oftast är en specifik ras, har de egenheter och tankar och känslor som gör dem just till den de är.

Den här är spralligt allvarsam.

Han kom i morse, och matte har redan hunnit ringa två gånger och oroligt funderat kring sin unghund.
Vi svarar tålmodigt att allt är bra. Hennes lilla prins har ätit, inte så mycket men helt ok. Han har kissat ute och hängt med oss på en promenad. Han verkar helt okej och inte ledsen. I alla fall säger han ingenting.

Dagarna går och han blir stillsammare.
Det oroar mig inte så vidare värst - han är ju en lite introvert ras, och det är inte alltid sådana som han vill socialisera med oss andra.  
Fast jag gillar inte att han inte vill äta. För han vill verkligen inte äta.

Det gnager plötsligt oroligt i min mage.

Vi testar olika foder. Grädde på maten? Lite olja i kanske? Sås från någons middag? Eller varför inte färskfoder?
- Nä tack, usch, han rynkar på sitt lilla ansikte och vill hellre bara slippa.

När han kräks konstig färg nästa morgon bestämmer jag mig för att han ska äta. Punkt.
Och så handmatar vi ett par dagar, ofta, och små portioner -trugar, tjatar, pockar- och jag ser att han tycker jag är den dummaste dagistanten på hela Guds jord.

Jojo, det kan jag vara, men om någon vecka ska han hem, och det ska han i bra skick.

Dagarna går och plötsligt, med mat i kroppen, blir den lilla svarta förvandlad. Han hoppar, studsar och vill leka med oss.
Han var minsann inte dålig mentalt eller sur eller ledsen, utan hungrig och kanske hade han en liten bugg i magen?
Det är inte alltid lätt att veta när man har ett hundpensionat och inte känner de fyrbenta gästerna helt.

Unghanen vill hursomhelst gärna prata med oss, och han tycker det är superkul med kompisar. Vi låter honom träffa en tjej, och henne vill han absolut gärna dela rum med, och vi skrattar gott när de leker och busar ute på promenaderna eller i rastgårdarna. Glada hundar är så fulla av liv!

Så har veckorna gått, och lilla svarta ska hem.
Klockan går och på given tid ringer matte igen. Hon är orolig nu med, och beklagar att husse är sen. – Förlåt så väldigt, väldigt mycket, men han kommer snart, han blev lite sen och jag ber verkligen om ursäkt, viskar hon i luren, och låter orolig fast jag försäkrar att det inte gör något alls. Vi väntar såklart.
Hon lyssnar noga när jag berättar om hennes hund och att han haft ont i magen, men nu är precis som förr.

Hon säger att han har lite orolig mage och att hon köpt snällfoder till honom och han ska få så många kramar och pussar som han vill ha, för hon har en massa på lager till honom, bara han kommer hem.

Medan jag väntar på husse städar jag boxar, klipper klor på en bångstyrig leonberger och torkar rent fönstren från damm.
Jag tvättar golvet och det blänker blött och skinande rent när husse ringer på dörren och försiktigt kliver in i foajen, livligt emottagen av skällande hundar, vänligt skakande min hand som är trött och fuktig av allt städande.

Han är i min ålder, har tydligt en gång varit stor och stark och redigt välmusklad – om jag får tillåta mig att använda hundspråk.
Han är fortfarande stark och även om han bär på ett par kilo för mycket är han tilldragande och svår att inte titta en extra gång på.

Stilig och med bra hållning, han luktar gott och tar försiktigt men bestämt i min hand när vi hälsar.
Han har stora händer.
Kläderna är snygga, en dyrare variant, och på vår uppfart blänker hans kornblå porsche självsäkert. Håret är nordiskt blont och de grå ögonen glittrar självsäkert i kapp med munnens glada skratt.

Vi går tillsammans in för att gå igenom papper, kvitton och plötsligt slår det mig hårt och obehagligt i ryggen där han går bakom mig att han inte är snäll. Det kryper obehagligt i mig, och tankarna kommer från absolut ingenstans.
Min kropp hojtar att jag behöver springa min väg, för den här mannen slår sin fru. Han slåss! Han är stygg och jag måste akta mig!
Jag skakar på huvudet och försöker få tankarna att skärpa till sig. Allvarligt, stå här och skrämma upp mig själv med ingenting? Vad håller jag på med??
Men tankarna vill inte försvinna, de är envisa och hojtar till kroppen att se upp.

Jag känner hur mitt hjärta bultar innanför t-shirten och jag går på snabba fötter in bakom disken och fortsätter lugnt samtala med kunden.
Orden kommer ut i lugn och ro, jag berättar om hans hunds vistelse hos oss, och samtidigt tvingar jag mig själv att att minnas att jag är vuxen, och ingen i min närhet längre, varken dricker eller slåss eller skrämmer mig alls. Mina egna erfarenheter är för länge sen, och jag kan välja själv vad jag vill eller inte vill.
Jag påminner envist, och hjärnan är med på logiken men kroppen ropar att jag ändå ska akta mig för killen på andra sidan disken.

Det känns nästan löjligt. Hjärnan snörper på munnen och småler. – Alltså, han är snygg, luktar gott och har bra med pengar. Dessutom är han ordningsam och har en fin hund. Vaddå slår sin fru? Dags att börja skriva noveller åt veckotidningar eller? Snacka om sjuk fantasi!

Jag håller faktiskt med och suckar lättat när jag får gå och hämta lilla svarta och alla hans saker.

Vi har packat allt innan och unghanen studsar på glada ben ut ur boxen, hoppar på mig, kastar en blöt slickpuss på min panna och rycker mig med snabba kast ut i foajen där husse väntar. Jag hänger efter med påse, filt och fötter i en salig röra. Ler lite åt att lilleman ska få gå hem och tänker att matte längtar där hemma.

I samma ögonblick som husses ögon möter de stora svartas blick, hojtar jag glatt att NUUUUU ska du få gå hem, kul va!? Och puttar lite vänligt på lilleman som tvärstannat på mattan.
Sekundrarna sniglar sig fram och jag får uppleva en sak jag inte varit med om på alla de 14 år vi haft pensionatet.
En hund som inte vill gå hem.

Han vill faktiskt inte prata med sin husse alls, och medan vi alla tre stannar upp några sekunder och funderar på hur vi ska reagera kastar den fyrbenta sig in bakom mig, och pressar sig mot mina ben.
Jag ser förvånat ner på honom och säger att han ju ska hem? Hem till husse och matte, och visst blir det väl kul?
Lillhunden möter min blick och svarar att nej, det känns inte alls kul. Mest läskigt.

Jag som alltid har sagt att hundar är hundar och människor människor, hör hur lillhunden säger med tydliga ord att han inte vill hem.
- Lämna mig inte säger hans blick som fastnat i min. – Jag vill inte, jag törs inte, jag vågar inte vara ensam med honom.
- Låt mig stanna här hos dig!
Hunden vägrar komma fram, och när jag sätter mig ner på huk kryper han in i min famn och säger att han aldrig vill komma fram.

Vi kramas där ett tag, den lilla svarta hunden och jag, och jag säger ursäktande till hussen att hans hund har haft det lite jobbigt, men att han snart är som vanligt igen och att vi kanske kan gå ut tillsammans till bilen?

Husse säger inte så mycket. Vilar sina ögon på mig och jag känner hur det kryper i min nacke. Lillhunden sitter som ett plåster i min famn, och när jag milt och försiktigt puttar fram honom till hussen rullar han direkt över på rygg medan han kissar på sig.
Hans ägare andas plötsligt häftigt och jag försäkrar att det där gör ingenting, och det är ganska vanligt att unga hundar kissar på sig ibland. Jag tvättar och allt är okej.

Så tar jag kopplet och promenerar ut till bilen, skrattar lite med hussen som bär sakerna, säger att han ska hälsa till matte och pussa varje dag på sin lilla söta hund.
För han har en så söt hund. Det tycker vi alla på Vita Huset.

Jag hjälper lilla svarta hunden in i bilen, drunknar i hans ögon, klappar försiktigt på kinden och säger att han snart är hemma hos mamma och att han ska ta hand om sig och henne. Och så tar jag husses hand och tackar för den här tiden och ja, kanske ses vi igen. Ni är så välkomna.
- Hejdå och var rädda om er. Var rädd om din lilla hund.

BankBankBankBank. Hjärtat bultar nedanför halsen. Det gör ont i hela mig och jag känner mig uppgiven när jag ser bilen försvinna längs landsvägen vi bor vid.

Jag drar upp några tuvor ogräs vid soptunnorna, sparkar i gruset och släntrar in på pensionatet. Försöker hålla ordning på mina hjärtslag och säger till mig själv att jag har livlig fantasi.

Såklart jag har livlig fantasi.
Vem hittar på att husse slår matte? Vem lyssnar på en liten hund som skvallrar om hårda ord, fötter och händer?

Vem lyssnar på sin kropp när den hittar på att den ska vara rädd för en kund.

Asså, Jeanett. Skärp dig! Skärp dig nu.

Jag skärper mig allt jag kan, jobbar resten av dagen, matar hundar, sopar golv, svarar på frågor i telefonen och bokar in några nya tjänstehundar och tar några långa promenader med några fyrbenta gäster.

När kvällen kommer har jag skärpt mig hela dagen, och känner mig ganska så slut.
Lillhunden med den fint sträva pälsen och de stora allvarsamma ögonen följer mig i säng. Vakar vid mitt minne när jag sover och är kvar de närmaste dagarna.

Jag ser dem när jag sitter här, suckar och skriver ner mina tankar och ord.

Ibland är det att ha ett hundpensionat inte alls som jag tänkt mig från början.

💗

Misstänker Du våld i ett hem? Hos grannen, en kompis, i en kollegas hus eller via en arbetskamrat? Få handfasta och kloka råd hos Husfrid.
Gör skillnad bara genom att börja följa dem, och kanske testa några av deras råd.

Våld finns runt oss alla. Och en skrämmande hög siffra visar att vi ALLA känner utsatta människor. Barn, hundar, katter och kvinnor utsätts VARJE dag. Och natt.

Vi andra behöver inte göra mycket, men bara ett endaste lite kan göra stor skillnad:

Klicka här HUSFRID