WOHOOO! ELIT

Vi sitter i bilen, på väg hem. Kompisarna babblar där fram, hundar, musik, livet och skvaller.
Jag är nedbäddad längst bak, under en filt, snorig och med ett huvud som dunkar värre än ett disco med 3000 tonårstjejer i full dans.
Nezerilen har jag tappat på golvet och eftersom det är fullpackat kan jag inte ens i min vildaste fantasi klara att få fram gulddropparna, utan andas behjälpligt, och koncentrerar mig egentligen på att inte svimma av syrebrist och på att försöka sova till Stockholm.
Det går sådär kan jag säga.

Lagom när jag lyckats stänga de blå ringer min telefon, förstås har jag på den högsta signalen, och det ettriga ljudet gör mig klarvaken och jag kastar mig på svaraknappen innan jag kommer på att jag ju inte skulle svara för jag kände mig så sjuk.

Först hör jag inget, halvropar hallå ett par gånger, hör hur tjejerna där fram tystnar och känner hur paniktankarna trampar in i pannloben på mig; Kan det vara döttrarna? Har de blivit sjuka….? Hundarna är ormbitna, hästen har fått kolik? Katterna överkörda eller översvämningen i källaren är tillbaka?
Så hör jag henne, lite tyst, säger sitt namn, och gråter.
En valpköpare.
Jag förstår att det är illa, fast jag inte hör vad hon säger mellan hulkningarna. En dobermannvalpköpare är det.
Hon grinar lite till i luren och jag känner hur min mage snörs ihop av sorg och skräck. Jag vet ju hur hon älskar sina hundar.
Bergis har en av dem dött av hjärtfel dag. Tur jag sitter bak i bilen, och inte kör. Benen känns som spagetti och jag ber henne upprepa vad hon pratar om, men lugnare.

Hon lyssnar, slutar gråta och berättar att hon och hunden just tävlat. Han är inte död (!!) och de är uppflyttade.
Till ELIT.
De är uppflyttade till elitklass.
Jag hojtar i luren att det är fantastiskt, underbart – belissimo - BRAVISSIMO!! Valpköparen svarar att hon är besviken, han gick så dåligt och kan faktiskt bättre och jag hör hur tårarna rullar igen.
Faktiskt blir jag nästan lite sur.  J 
Hunden lever. Han mår bra. De är uppflyttade.
Han.Är.Inte.Död.
Matte gråter för att hon inte är nöjd.
Allvarligt.

Vi pratar en stund, jag snorar, hostar och har ont i huvudet. Famlar efter nezerilen under förarsätet, den ligger retsamt en ynka centimeter från mina utsträckta, bedjande fingrar och skrattar.
Jag ger upp, sväljer två alvedon och lyssnar till valpköparen igen.
Hon berättar att domarna hade elever idag, åtta stycken som också bedömde hennes hund på lydnadsplan, och att hon faktiskt skämdes lite när han inte var lika samlad som han brukar. ”Han kan bättre, han är alltid bättre på träningen” avslutar hon och lyssnar på mig när jag hostandes förklarar att hon ska vara stolt över sig själv.
STOLT över sin duktiga hund.
STOLT över allt hon lärt sin fyrbenta vän
STOLT över dagens resultat
Och JÄTTESTOLT över att hon nu har två dobermann i elitklass (!!!)
Båda tränade och tävlade av henne.

Inte bara se det dåliga, vara stolt över det som är bra. J 

Vi skrattar lite, lägger på och jag sitter ett tag, och känner samtidigt hur fantastiskt det kan vara att vara uppfödare.

JAG har fått föda upp så många fina hundar (och katter) träffa underbara ägare till dessa djur, och idag fått dela glädjen (till slut, haha!) med en uppspelt matte till en nyss fyllda två år dobermannkille som vunnit högre klass spår och blivit uppflyttade till elit.

Så stolt jag är!
Hejja Cia – du är en alldeles fantastisk matte, positiv, klurig, ambitiös och modig. Så BRA du har jobbat med båda dina hundar. Jag är alldeles, ofantligt, underbart, fantastiskt glad och STOLT.
Hoppas du är det också. Hela tiden! J 
För det är du värd. 

Jean Dark Throfee
 2 år och tre månader (!!) på prispallen med matte Cia.
495.9 poäng, uppflyttad till elitklass spår. Hagfors BK
(Lux ch Fr ch Ztp V1a Dark De La Vallee De La Seine x Korad Jean Dark Kia Ora) 

Tore och Cia 

Här är Cias andra elithund;
Korad Seuch LP I LP II SPH II Jean Dark OrlaneFödd 2010 06 
(Korad No uch Vdh ch C.I.B No v -11 Se v-10 Nord jv-08
Jean Dark Kanon x Korad Jean Dark Estee Lauder)