Panik i kubik

 

Jag är så himla cool. Jag är en tväräkta hundmänniska, och har varit det sedan jag typ var en spermie, 
- jag tänker på hundar, skriver om hundar, jobbar med hundar, har hundar som hobby, jag nästan andas hundar. På riktigt! 
Nu är jag ganska gammal, och har upplevt mycket och känner mig ganska trygg. Jag har erfarenhet. Rätt mycket faktiskt. Så jag behöver knappt oroa mig. 

Nu är vi på tjejsemester, en sådan där lat, solig sak full med god mat, inga måsten och långa hundpromenader längs havet.
Jag ÄLSKAR havet!!

Det är vilt och vackert, grönt och blått och svart och genomskinligt. Stilla, bottenlöst och hemlighetsfullt, eller fullt av vind och kyla och upprörda vågor.
Det går varken att se sig mätt på eller tröttna på doften av tång, frihet och känslan av håret på ända och hjärtat som hoppar glädjeskutt i kroppen när fötterna strosar i vattenkanten.

Kompisen med hund har växt upp här på Västkusten, och hon ler lite och suckar över alla mina glada rop om maneter, sjöstjärnor, sand mellan tårna och klipporna med roligt formade träd och buskar.

Min hund är lika glad som jag, jag ser hur det spritter i henne, och hon kastar sig i full kraft över sandstranden och springer med det där leendet som bara en greyhound-tonåring i full frihet på en strand kan göra.

Min fina vintunge far som en blixt över sant, berg, stock och sten och rätt vad det är ut i vattnet.
Där kastar hos sig ner, flåsar lyckligt och doppar huvudet under ytan, bubblar, fnyser och försöker locka ut sin airedalekompis att bada med henne, ett ganska hopplöst projekt, och sedan övergår de båda till att studera maneter i strandkanten. 

Vi upptäcker det inte först, och Celia hinner både nosa, smaka och peta på nässeldjuren innan vi ser henne och fyar henne. Aldrig har jag egentligen sett så många brännmaneter på ett och samma ställe! 
Hon lyssnar förövrigt inte något vidare, utan rivstartar och fladdrar med sitt lyckliga minspel och ser mest ut som en glad clown där hon flyger över stranden så sanden yr.

Sådär håller hon på och vi packar ihop oss och strosar tillbaka. 

Väl hemma äter vi frukost och låter våra sandiga solvarma hundar vila i korsdraget i stugan uppe på berget.
Krulltotten ligger utslagen, trött och glad medan hon följer oss med hungrig blick. Min vita unge flåsar och tuggar på sängen. Träflisorna flyger och vi stirrar på henne.
Hon gnager väl inte på sängstolpen???
Celia tar ett rejält tag och sliter av ytterligare några flisor och kompisen skriker för full hals. STOPP FÖR BÖVELEN,VAD GÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖR DU?!

Celia ser beslutsam ut, och inte alls sådär olycklig som hon alltid blir om vi blir arga, och tar ett rejält tag i dörrmattan och försöker gnaga av bitar på den med.
Kompisen ryter irriterat och jag springer dit och tar henne med mig ut på tomten.
Hon hässjar och ser konstig ut och kastar sig över allt gräs hon ser, sliter av det och tuggar frenetiskt. Jag låter henne hållas och känner samtidigt hur oron slår till som med ett basebollträ, rätt i magen.
Ska hon dö nu? Vad håller hon på med? Är hon inte lite svullen i buken? Magomvidning?
Jo, magomvridning är det! Celia ulkar och ulkar, hon ser ut som jag kände mig när jag var gravid och hade sura uppstötningar.
Tankarna rusar och jag funderar på var det finns kvalificerad veterinär hjälp här på kusten om Cillan nu skulle behöva opereras?
Celia ulkar till och kräks med full kraft upp en jätteboll med gräs. Bra! Kanske hon ätit något opassande bara och mår bra nu, tänker jag.
Så är det inte.

Cillan fortsätter kasta sig över buskar, pinnar, sly och gräs.
Tuggar som en bäver och flåsar stressat när jag försöker stoppa henne. Det känns inte alls bra, och jag messar en uppfödarkollega  och filmar det som händer och får svar med vändande sms.
Inget mer gräsätande!
Ge henne fem skivor vitt mjukt bröd i små bitar. Kanske hon ätit något som gett henne magsyra, hon bör må bättre om 20 minuter.

Jag tänker att Bitte inte kan vara klok, min kräsna greyhoundunge kommer ALDRIG, aldrig att äta bara torrt bröd, men det gör hon såklart. ....
Långsamt och oroligt snappande efter luft och bröd tuggar hon i sig de fem skivorna medan airedalen suget ser på.
Kompisen tar tid och 20 minuter senare är Cillanpillan fortfarande lika olycklig, flåsar och vill kasta sig över soffa, gardiner, matbordsben och allt hon kan få in i munnen.

Jag är nästan ett nervvrak inuti och betraktar hennes mage för att se när den börjar svullna. Det har den inte gjort än, men hon är lite bukig.
Man dör av magomvridning om man inte får hjälp pronto, det vet jag, och så ringer jag till alla kustens veterinärkliniker medan jag förbannar semester, sjuka hundar och tänker att Cillan kommer dö.
Vad ska jag då göra?
Jag behöver ju henne!

Medan vi väntar på veterinärtider pratar vi om brännmaneterna. Kan det ha varit dem? Kan hon ha bränt sig inuti? Har hon blivit ormbiten? Förgiftad? Är det magomvridning eller vad håller hon på med?
Åh, vad jag önskar att hundar kunde prata!

Det är fullt hos alla tre kliniker jag ringer till och alla säger dessutom att de tror min lilla vintunge blivit förgiftad och att jag ska snabba mig in med henne.
Fast de har inte tid. De är fullbokade.

Jefla Västkusten. Värstkusten alltså! Hur kan de inte ha veterinärtider??!!! Jag vill hem till Stockholm och mina bästa veterinärer NUUUUUU!!!
Med gråt i magen och ett hjärta som hamrar i hundraåttio knyck får jag en tid hos det största djursjukhuset, det inne i Uddevalla, dit är  det dryga sju mil till, enkel väg.
Tur kompisen kan köra, för jag orkar fortfarande inte ratta bilar, gå för långt eller hitta på för mycket tokigheter efter coronasjukan för ett par månader sen.

Sju mil är alldeles för långt, när man har en sjuk hund och stressade nerver, tur kompisen kör klokt och bra medan Cillan sover på golvet. Hon har försökt knapra på bilstolen, gummilistorna och min väska, men somnar till slut och jag vågar knappt röra mig av skräck för att hon ska vakna, och fortsätta flåsa och försöka äta allt i sin väg.
Oron studsar runt i min mage och jag struntar i att den stora kliniken kommer debitera mig så sjukt mycket att jag aldrig kommer våga berätta om räkningen för husse.
Bara de gör henne frisk!

När vi kommer fram är kompisen trött efter körningen och jag är stel och rädd för vad som ska hända och Celia vill inte gå in utan kompisarna.
Skyltarna utanför välkomnar oss och påminner att bara en per djur får följa med in. Framför mig står en ensam ung mamma med en jättejättesjukliten valp i famnen. Den har ätit något och har kanske svimmat? Det ser i alla fall inte bra ut.
Hon har fyra tvåbenta ungar med sig också, och sköterskan skakar uppgivet på huvudet när hon släpper in fem personer på en enda liten valp och nej tack, hon vill inte se efter några barn.

Jag fattar att det inte kommer vara någon ide alls att försöka övertyga henne om att jag också behöver någon med mig.

Istället fyller jag i alla papper, letar i huvudet efter när Cillan är född, hennes id nummer och var hon nu är försäkrad igen? Varför kan jag inte mitt försäkringsnummer utantill egentligen?

Vi får komma in ganska snabbt och Vintungen är glad och vill gärna väga sig medan vi väntar.
Hon flåsar inte alls och har slutat ulka.
Såklart.
Typiskt alltså!
Hon tycker det är mysigt när veterinären som  visar sig vara en ung tjej som gillar greyhounds, kommer. Kråmar sig i hennes händer och visar gärna upp slemhinnor, reaktionsförmåga och temperatur om hon får en liten godis.

Kliniken hittar inget och bestämmer sig för att ta ett knippe blodprover.
De erbjuder sig också att lägga in Cillan på dropp och konstaterar att hon med största sannolikhet fått i sig trådar från brännmanet och har superont i halsen.

Jag känner att vi vill hem och betalar och styr kosan hemåt.
Vi är tillbaka i huset på eftermiddagen, Celia trött och medtagen, Krullisen uttråkad efter en dag i bilen, och kompisen och jag totaltslut efter känslornas berg och dalbana.
Vi får sms meddelande att Celias tester är helt UA, hon är frisk! 

Plötsligt känns den bortkastade dagen helt okey, och vi tar en kort promenad och grillar medan vi njuter av solnedgången, havet och jag av min superfriska hund. 

Jag bestämmer mig för att jag nästa gång någon av mina hundar blir sjuka INTE ska bli så himla rädd, för det går ju nästan alltid bra, och det är ju så dumt att oroa sig i onödan.

Faktiskt. 😊 

Två mörka ögon

  

Om jag betraktar mina hundars ögon så är de alla olika.

Saga med sin finurliga blick, envis, stark, klok, tjuvaktig och när hon betraktar dottern, alldeles full av kärlek. 

Valpen Blomma, med sina pepparkornsögon, glittrande-glänsande, glada, pigga och på något vis synkroniserade med den alltid glatt och irriterande - för oss- evinnerligt skällande lilla munnen.

Tania, trogna mörkt bruna, vackra och med den där blicken, trygg, snäll men också, ”här bor jag, och jag gör vad som helst för min familj” skärpan. Den som knappt syns, men som finns bakom det andra.

Jag skulle kunna fortsätta, för vi har många hundar, att rabbla hur jag uppfattar deras ögon. Ögon som jag hört andra kalla livets själ.

Ögonen är nog det jag uppfattar starkast hos både hundar och människor.
Både medvetet och omedvetet möter jag andras blickar och bildar mig en uppfattning. Jag vet inte om det är så att våra själar precis möts, kanske? I så fall måste ju båda själsägarna vilja mötas?

Men definitivt kan man se en bit av någons inre många gånger genom att betrakta ögonen - det är jag fullkomligt övertygad om.

När jag betraktar hunden framför mig, så möts jag av två mörka ögon. Vackra, mandelformade med långa ögonfransar.
Blicken är orolig, frågande, rädd och ensam.
Ägaren är tunn, omusklad, blek i hyn fast det är strålande sommar, och den lilla päls han har på kroppen – det vackra behänget -är hackat-klippt på grund av att tovorna var omöjliga att få bort.

När jag tittar på honom och stillsamt säger hej, sänker han blicken och försvinner in i sig själv. Nästan skamset.
Jag minns äldsta dotterns ord om att kineser vill vara fina. Kineser vill vara rena, ha borstat hår och känna sig ståtligt vackra.
Kanske har hon nog rätt ändå?
Mina tankar gör ett hopp till filmerna jag sett om de norska kvinnorna som under andra världskriget haft umgänge med tyskarna. Som när kriget tog slut fångades in av byborna och man klippte av deras  hår, rev sönder deras kläder och satte dem på en vagn och drog dem till allmän beskådan genom staden.

De satt där med huvudet sänkt, ynkliga hårtestar på huvudet, trötta kroppar och bara såg ut som….skal?
Ingenting.
Inget liv. Ingen lust. Smutsiga, ledsna, övergivna, strykrädda och tomma.

Hunden framför mig sitter på golvet och ser likadan ut. Medan han överlämnas får jag höra detaljerna om husse.
Den jag sålt min söta och levnadsglada lilla valp till.
Mannen som var lite excentrisk men verkade smart, klok och rolig hade missbruksproblem, och ganska snart blev min lilla valps liv alldeles fruktansvärt.

Det hela eskalerade och grannar, polis, myndigheter och familj reagerade på livet där inne i lägenheten många gånger.
Och till slut blev det ett slut, fast det tog lång tid.
När man är en hund kan man få lida länge innan samhället reagerar.

I alla fall.
Här är han nu.  
Liten. Ledsen. Luggsliten.

Blek och tunn efter tre månaders vistelse i mannens kök utan sol och knappt någon mat eller dryck.
Mitt hjärta går nästan sönder.
Jag sålde honom dit.

Lilla, lilla hund.
Jag sätter mig på huk och rör honom försiktigt. Huden spänns under mina fingrar, ögonen fladdrar och han ser orolig ut.
Tur han är i koppel, annars hade han kanske sprungit sin väg? Han kissar på sig lite grann och backar undan så långt han kan. Jag sitter kvar, håller fast i kopplet och lyfter upp honom.
Klappar försiktigt och stönar inombords över den tunna kroppen i min famn. Han luktar inte helt gott, och skakar som ett asplöv men accepterar hanteringen och fast han tittar bort när jag pratar ser jag att han lyssnar.

Fast han verkar inte förstå orden han hör. Inte heller vet han vad han heter.
Faktiskt vet han nog ingenting upptäcker vi efter hand.
Han har ingen aning om att man kissar och bajsar ute.
Han vet inte att man ska lyfta på benet när man är en vuxen hane.
Han vet inte hur man leker och han vet inte att man kan äta ur en egen matskål.
Han kan inte hundspråk och våra försök att kalla honom till oss förstår han inte heller.

Han får en bit ost och har aldrig smakat något liknande. Kan man rulla sig på den? Kan man hoppa på den? Han smakar försiktigt självmant efter att dottern stoppat in osten i hans mun och han spottat ut många gånger.
Plötsligt förstår han och vill ha MASSOR av ost!

Han ser glad ut. Mumsar ost och kissar på soffan. Vi suckar och torkar och suckar igen när han uppvaktar gamla Saga.
Hon är 11 år och kastrat. Inget lilla herrn förstår, han har ju precis fattat att det finns tjejer överhuvudtaget.
Gammeltanten hugger efter honom med sin tandlösa mun och han springer skrikande av skräck genom vardagsrummet medan osten flyger.

Varje dag går vi promenad. Okie går med för att han måste. I koppel. Bakom mig, motvilligt och lite räddhågsen om de stora hundarna kommer för nära, och skräckslaget om någon kompis går med och deras hund ens tittar på honom.
Helst vill han att dottern är med och helst ska hon hålla i hans koppel också. Han gillar henne, går nära, luktar på henne, hänger vid hennes ögon, och sitter vid hennes ben när hon är på toa.

Jag har sett det förr.
Hundar som farit illa kan bonda hårt och tillitsfullt med den människa de upptäcker efter att de kommit till ett bra hem. Ett normalt hem, där de får mat och rent vatten, trygghet ingen spark och inga skrik och långa promenader och ligga i någons famn varje dag.

Sådana hundar som levt ett liv som vi vanligtvis inte kan drömma om och får ett liv som de aldrig heller drömt om, behöver en egen människa.
Någon som låter dem vara nära och som hela tiden fyller på deras förråd av kärlek.
Det där förrådet tar tid att fylla, när det ligger på minus, som för Okie.

Han sitter nära dottern, mellansystern och mig. Krafsar plötsligt tafatt när vi slutar klappa. ”Mer! Mer” Mer”

De mörka ögonen blinkar tillitsfullt in i mina, vågar möta min blick och det går förstås inte att stå emot.
Lilla du…. Ensam i ett kök i tre långa månader utan dagsljus. Klumpen i halsen åker upp och ner och inget enda supertorrfoder/vitaminer/långpromenad/mjukt halsband/fluffig hundbädd eller lek i vår stora trädgård kan ta bort alla hemska ensamma timmar och veckor och månader han levt under vidriga förhållanden.
Jag förstår att han har allvarliga ögon, är rädd för husse i vår familj, och tycker maten han får smakar konstigt.

Jag klappar och smeker och myser och pillar och hela lilla hunden njuter som bara en liten hund som farit väldigt illa kan. Jag förklarar för honom att jag inte visste, att jag är så ledsen att jag knappt kan andas och att jag lovar att han alltid, alltid ska ha det bra från och med nu.

Okie som har ett stort hjärta möter min blick och säger att det är okey. Hans mjuka tunga slickar på min hand och så struttar han iväg in i dotterns rum, kryper upp till henne i sängen, lägger sig tillrätta nära, suckar tillitsfullt och ser glad ut. 

Jag suckar också och känner mig tacksam att vi möjlighet att få hem Lilleman igen. Och imorgon ska vi gå promenad igen, och kanske vågar han lyfta svansen och leka lite med de andra? Eller kanske inte? Vem vet.

Men snart så. Snart kommer han att vara en del av oss. Leka, hoppa, studsa, komma när vi ropar och jag ser såååå mycket fram emot att hans crest och svansbehåring växer ut och han får visa sig från sin vackraste sida.
För den vet jag finns 😊