Sex dagar - onsdag - och lite till...

Molly är trött och varm. Vi bäddar in henne till ungarna, och stoppar direkt i henne medicinen vi fått med hem.
Hoppas den tar febern!

Dagen rullar på, jag erbjuder Molly mat med jämna mellanrum, hon är inte så intresserad, och jag känner mig stressad över att hennes mjölk behöver näring för att finnas för hennes små. Jag hoppas verkligen antibiotikan kickar in nu.

När hopplöshetskänslan tar överhanden klappar jag lite på Emma med såret, och förundras över hur fint hon verkar må.
Det enda molnet på himlen verkar vara smärtstillande och antibiotika som jag tvingar i henne tre gånger om dagen, och tratten som stör, annars kör hon på som vanligt, fullt ös, kliver bland husets stök, leker med sina kattkompisar och är allmänt överaktiv.
Precis som vanligt med andra ord.
Fast med hela undersidan ihopsydd.

Dagen rullar på och Molly blir inte bättre.

Morgonen därpå är hon sämre och vi åker in ytterligare en gång. Packar ner ungar, ser till att bilen är varm, städar hemma så det är fint och ringer veterinären och förvarnar att vi är på väg.

Molly är sjuk, och de vet inte varför. Feber de luxe, tröttare än tröttast och jag tror hon tänker dö.

Blodprov, dropp och ännu mera dropp.
Lite mera blodprov och lite mera dropp och när Mollan kommer hem (full med vätska under huden överallt) ser hon ut som en sån där Blåsfisk, fast mycket tröttare.
Och sjukare.

Vi matar kattungarna och jag panikar inne i mitt huvud. Fattar att det inte går så länge till. Fast vad som inte går fattar jag inte helt, VAD ÄR FEL liksom??????

Molly kokar, babysarna surar och vill inte ta flaskan och vi hör oss för hos alla vi känner som kan tänkas ha en kattmamma som skulle vilja ta sig an en trio kattungar.

Ingen kan och jag hänger med huvudet och förstår att de små kanske inte kommer klara sig.

Dag sju.

Torsdag är Molly totally slut som artist. Eller katt.

Ungarna är smala trots att jag varit uppe halva natten och dottern den resterande tiden. Vi får bara inte i dem mat, de vägrar. Trutar kränkt med munnarna, skrikgråter och viftar ilsket med små ben. Bara mammas tuttar duger. Och mamma är helt slut.
Fasiken!

Vår sjuka mammakatt får åka till doktorn en tredje gång, och när jag ringer och talar om att vi är på väg förklarar jag att om Molly inte är död när hon kommer fram får de göra vad de vill, men hemma vill jag inte ha henne mer. Febern är farligt hög nu och vår tappra katt orkar absolut ingenting.
Hon är galet sjuk, och jag är sjuk av oro.

Förstås blir hon inlagd och timmarna , minutrarna och dagen släpar sig fram. På eftermiddagen ringer jag och förstår att veterinären fortfarande opererar på vår katt. Och så fortsätter tiden att sega, tills doktorn hör av sig och meddelar att Molly lever, men heller inte mer.

De där nio liven har hon kvar max två av säger han, och berättar att de upptäckt att Mollys livmoder spruckit och hon hade en rutten, död unge simmandes runt i buken.

Operation och skötsel av vår kisse tog hela dagen, och han suckar lätt, berättar att hon alltså lever, men inget mer.
Hon kan lika gärna dö. Time will tell.

Senare samma dag kommer vår nakenfis hem, hon är trött, ledsen och vill att jag ska sitta hos henne och bara klappa, prata och vara nära.

Såklart jag gör.

Natten är lång, jag tittar till kattfamiljen en gång i timmen, förundras varje gång att Mollan inte är död, och tvångsmatar de små med mjölkersättning och böner om att de snälla, snälla, bara kan tänkas äta av nappflaskan.

Det kan de knappt, och fast jag får i dem lite av dem nyvärmda mjölken, spottar och fräser de mest och skriker efter mamma.  

Mamma orkar inte helt ta hand om dem, och hon orkar inte heller att vi tar undan ungarna. Så sjuk som hon är, vill hon ändå ha sina små, och det får hon.

Hur det hela nu än är, så piggar Molly på sig. Sakta, sakta, sakta återvinner hon sina krafter, och efter ett par dagar kan vi plötsligt sluta tvångsmata kattungar, sluta vattna, mata och vända på mammakatten, som nu -vingligt och långsamt- kan gå på toa, äta själv och ta hand om sina ungar och till och med mata dem.

INGEN har dött – och vi tvåbenta får äntligen SOVA!!
Uppfödning är sannerligen lycka ibland. Olycka, men outsäglig lycka när det äntligen vänder!

Och nu kan jag meddela att jag snurrat till de här dagarna, de fem dagarna som det skulle bli, blev ju så många fler.

Vad var det som hände?

Dobermannvalparna föddes och blev bara två = Stor besvikelse

Kattungarna föddes, och deras mamma dog nästan = Ganska hemsk upplevelse

Emma nakenkatt skar upp halva underredet = Men överlevde och klarade operation och har intakta ungar kvar i sin livmoder

Agda höna tvärdog och jag grät en skvätt

Håhå jaja, har jag glömt nåt får ni leva med det. 😂
Linn - du är världens bästa, det hade aldrig gått utan all din hjälp! 💓

#Ochsåfortsätterdagarnaivitahusetprecisomförr