Veckoslut

Veckoslut.  
Jag med.  

Ungar, plock, handla, disk och Obegriplig matteläxa!  

Var är mannen? Han kan hjälpa. Ungen surar och jag mutar.  

Hjärnan skrattar elakt, herregud, vem fattar inte mellanstadiets matematik? Jag håller med. Serverar

döttrar middag och rabblar rasdetaljer innantill.  

 

Det blir sent, mannen kommer hem och jag tar väskan och ska åka.  

Upptäcker att jag inte har packat. Suck.  

Packar.  

Nylonstrumbyxor, blus ett och två och en till middagen, smink och kanske en bok till ensam på

rummet?  

Snygga skor – mina ser trötta ut.  

Underställ, ylletröja och regnkläder. Stövlar. Och ett pass.  

Måtte det inte regna!  

Jag tar väskan, säger hejdå igen, och kramar ungarna. Mannen skrattar och undrar om jag ska vara

borta en månad? Han bär välvilligt packningen och berättar hela vägen ut till bilen att det räcker med

handbabage!  

- Jag menar, TVÅ dagar Jeanett!  

Två!  

Jag vet.  

Fast jag vill ha mitt eget schampo, deo och mätstickan. Jag struntar i mannen. Öppnar väskan och

stoppar ner en rosa poncho som jag inte ens behöver.  

Bara för att.  

 

In i bilen 

Startar. Åker. Stannar. 

Yngsta springer efter och skriker. Hon får en kram och slokar tillbaka in i huset.   

Arlanda, myller, människor, liv och skratt.  

Kö, säkerhetskontroll och sitter taggarna där de ska? Pass, mera kö och sms:en trillar in.  

- Mamma! Hon valpar!  

 

Telefonen fnissar och jag suckar och hjärtat slår.  

Mitt alltså.  

Måste de alltid föda när jag åker??  

 

Bebisarna kommer, fastnar här och med en fot där, huvudet före och jag skrattar åt söta bilder på nya

små. 

Hittar min plats, klämd mellan två bastanta herrar.  

Stänger av telefonen, blundar och låtsas sover från oron. Jag ogillar att flyga!  

Chauffören väntar allvarligt med namnlapp.  

Han kör snabbt och lite hårt på de mörka vägarna och det är svart på stigen upp till hotellet. Middagen

väntar på rummet och intas till kvällslektyren – alla rasstandards.  

Knappt markerat stop. Runda ögon. Elegant och långsträckt. Långt och kort och ja och nej.  

Jag kämpar med måtten.  

Klockan är natt och ena ungen gråter i andra änden av telefonen. Jag tröstar och vi kollar valpar på

facetime.  

Det gnager lite i magen, famnen känns plötsligt tom på barn och mannens snarkningar.  

 

Fågelsång och sommarljus, tidig morgon, smink, propra kläder och dubbelkollar diskvalificerande fel.

Jag är lite nervös, hur ska jag klara allt?  

Frukost på utländska. Hm, jag tar kaffe och melon.  

Väskan är med och solen skiner. Hurra! 

Domarbussen surrar av kollegors prat. 

- Hello. Bonjour. Ciao! Terve och God dag. Jag betraktar naturen och njuter.  

Valparna är tjocka och söta och sms:en haglar in. – Mamma, när kommer du hem? Pappa kan inte

göra tofsar!  

Solen strålar som ett varmt guldklot på himlen, och allt känns med ens så hemtamt.  

Hundar, människor och nummerlappar. Fikakorgar, borstar och en som trimmar så håret flyger. Glada

och förväntansfulla ansikten.  

Mitt med, så spännande med alla fina hundar!  

- Good morning Madame!  

Jag nickar och får ett brett leende, en kopp te i handen  

och så börjar det bästa som finns!